2349073 GJ0944 Riksdagens snabbprotokoll 1995/96:44 Onsdagen den 24 januari 1995/96 44 1996-01-24 00:00:00 Partiledardebatt partiledardebatt 84D2D574-3904-43EB-AE08-BA20D3F70E4C 31 LARS LEIJONBORG (fp) fp Fru talman! Detta är Ingvar Carlssons sista parti- ledardebatt. Jag vill gärna, på Folkpartiets och mina egna vägnar, tacka honom för hans gärning i svenskt samhällsliv från 50-talet och framåt. Ingvar Carlsson har en rad personliga egenskaper som det är lätt att känna sympati för. För att nämna en enda, har han vid möten i mindre kretsar en humor, som kanske inte så ofta kommer fram i det offentliga livet men som har gjort många partiledaröverläggningar, som jag har deltagit i, betydligt mera uthärdliga än de annars skulle ha varit. Och även om vi tycker olika om det mesta har jag inga svårigheter att hitta politiska områ- den där vi liberaler från våra utgångspunkter uppskat- tar Ingvar Carlssons insatser, t.ex. när det gällde att säkra ett svenskt EU-medlemskap och att främja jämställdhet mellan kvinnor och män. Men jag tror inte att Ingvar Carlsson vill bli avsatt sju veckor i förväg eller önskar att den här debatten bara blir en tack- och avskedsföreställning. Sju veck- or är dessutom ganska lång tid i det kritiska skede Sverige befinner sig i, så jag tror att det är viktigt att vi i dag också diskuterar de problem vårt land står inför. För mig känns det nödvändigt att också i den här debatten framför allt lägga tonvikten vid arbetslöshe- ten. Frågan är hur vi får fram en sådan politik som ger nya jobb. Från min utgångspunkt är det ett grundläg- gande problem att valutslaget blev sådant att social- demokraterna, om de själva vill, har lätt att hitta ma- joriteter för en politik som definitivt inte skapar dy- namik, tillväxt och nya jobb i den sektor där jobben måste komma, nämligen den privata. Vår förhoppning efter valet 1994 var att de s.k. förnyarna inom socialdemokratin skulle ha fått en sådan ställning att partiledningen kunde utnyttja det öppna mandat som man talade om till en del om- prövningar i liberal riktning. Så blev det inte. I stället fick vi först en period med rödgrön röra och sedan skedet med samverkan med Centern, och nu den se- naste veckan har vi åsett LO:s inträde på den centrala politiska scenen. Samverkan åt mitten fick i och för sig en lugnande inverkan på räntan, men i övrigt är det för mig ganska uppenbart att ingen av dessa kon- stellationer varit särskilt lämpad att föra en politik som ger nya jobb. Formerna för den fortsatta samverkan mellan So- cialdemokraterna och Centern har diskuterats här. Det är naturligtvis någonting som vi utomstående inte har någon inblick i. Av det jag redan har sagt framgår att jag inte har något principiellt emot samverkan över blockgränsen, men det helt avgörande är vilken politik som blir resultatet. Utifrån det vill jag säga några ord både till Centern och till Socialdemokraterna. Till Centern vill jag säga rent ut att jag inte tycker att ni hittills har fått ut tillräckligt av samverkan. Ni har också, liksom de andra tre partierna, ett ansvar för att förvalta arvet från den förra regeringsperioden. Då åstadkom vi ändå tillsammans mycket som är värt att försvara. Det kan väl inte vara er uppgift att bara legitimera återställarpolitiken. Det är möjligen lovan- de att Olof Johansson talar med Bo Lundgren, för jag tänkte just fråga om några skattefrågor. Men Olof Johansson föredrar visst att prata med en moderat. Olof Johansson! Jag har en fråga, om han kan priori- tera mig före Bo Lundgren ett ögonblick. Jag tänkte just fråga om ett par skattefrågor från den förra rege- ringen. Hur blir det med dubbelbeskattningen? Hur blir det med arbetsgivaravgifterna? Blir det någon sänkning? Och hur blir det med arbetsrätten? Jag tycker att Centern har fått ut för litet av det här sam- arbetet. När vi i september 1994 fick beskedet från Ingvar Carlsson att någon kursomläggning i liberal riktning inte var att vänta, bedömde vi att det bästa vi kunde göra för att främja en bra utveckling både på kort och på lång sikt var att driva en så effektiv oppositions- politik som möjligt. Vi vet i vårt parti ända sedan Bertil Ohlins dagar att socialdemokratin kan påverkas också från oppositionsbänken. Jag tänkte formulera en fråga som både Olof Johansson och andra kammarle- damöter kan fundera på. Det är en kunskapsfråga apropå det paket som Göran Persson presenterade häromdagen. Vilket parti har i denna kammare i åratal förespråkat 50 % som högsta marginalskatt och 80 % som lägsta ersättning i socialförsäkringarna? Ni skall få två ledtrådar, om ni funderar. Den ena ledtråden är att det inte är Centern, för det är för högre marginal- skatter och lägre ersättningsnivåer, även om de som gick på den där förhandsinformationen som de fick möjligen hade glömt det. Den andra ledtråden är att det här är ett parti som av alla ledarskribenter anses helt isolerat och avskuret från allt inflytande. Det är kanske något att fundera på. Till Socialdemokraterna skulle jag vilja säga så här: Även om svensk politik efter alla regeringsskiften och krisuppgörelser hit och dit är ett sammelsurium av ingångna och uppsagda pakter, och anklagelserna om svikna avtal korsar varandra, tror jag att det är viktigt för Sverige och för jobben att några av de områden där Folkpartiet och Socialdemokraterna kommit till en samsyn hålls så oanfrätta som möjligt av ert nuvarande samarbetsprojekt i parlamentet. Folkpartiet har som bekant ingen som helst önskan att bli ett stödparti åt regeringen som inriktningen nu blivit, men tre områden känns så viktiga för framtiden att det vore synd om helt andra hänsyn fick förstöra sådant som uppnåtts. Jag syftar på skattereformen, som visserligen är svårt sargad och som förstörs ytterligare om regering- en börjar använda de egenavgifter som vi infört ge- mensamt för att smyghöja skatterna, men som måste försvaras så långt som möjligt. Jag tänker på energin, där jag tror att vi, Socialdemokraterna och Folkpartiet tillsammans, är bättre lämpade att uttolka hur Linje 2:s "avveckling med förnuft" skall gå till än Olof Johansson, som ju långa perioder stått för en ganska oförnuftig energipolitik. Slutligen tänker jag på den generella välfärdspolitiken som har berörts här tidiga- re. Den utreds nu i Sjuk- och arbetsskadekommittén. När det här snedsteget som ni gjorde med 75 % er- sättning, alltså ett snedsteg åt grundtrygghetshållet, nu tydligen är på väg att rättas till, tror jag att det finns goda möjligheter att enas om en robust utformning av framtidens välfärdssystem. För att återvända till arbetslösheten tror jag att det finns anledning att känna en djup oro över de sociala effekterna av att så många svenskar har hamnat utan- för arbetslivet. Många julkalas i svenska hem för några veckor sedan fördystrades av att någon eller några bland släktingarna och vännerna saknade arbe- te. Arbetslösheten finns överallt. Men det strider mot allt sunt förnuft att massor av duktiga människor går omkring och gör ingenting, när vi har så stort behov av deras insatser. Det som egentligen oroar mig allra mest är att så få i toppen, så få som skulle kunna göra någonting åt det, egentligen bryr sig. Det anordnas inga demon- strationer, och det skrivs inte särskilt många artiklar. Regeringspartiet är fullt upptaget med sina interna affärer och konflikter. Förra veckan var vi vid den tidpunkt då det äntli- gen var dags att syna Socialdemokraternas löfte om arbetslösheten från 1994. Ingvar Carlsson framställde det här så att nu var det dags att ta itu med den uppgif- ten, men så lät det inte före valet. Före valet sade ni att med er politik skulle den öppna arbetslösheten 1995 vara under 5 %. Tolkar man det välvilligt kan man säga att ni syftade på slutet av 1995. Statistiken för december kom i förra veckan, och den visar att den öppna arbetslösheten var nästan 8 %. Skillnaden mellan 5 % och 7,8 %, som det var, motsvarar 120 000 människor, människor av kött och blod, som är öppet arbetslösa för att det här vallöftet inte infria- des. Arbetslösheten är högre nu än för ett år sedan och högre än i oktober, då Ingvar Carlsson sade här i riksdagen att den skulle pressas tillbaka tiondel för tiondel. Jag måste säga att det vittnar om en kallblodighet att Socialdemokraterna, samma vecka som denna statistik kommer, presenterar ett nytt löfte som om ingenting har hänt och talar om 4 % utan att det egentligen presenteras några konkreta åtgärder för att de nya jobben på marknaden skall tillkomma. Folkpartiet är ett parti med en stolt historia av re- former, från folkskolan och folkpensionen över röst- rätten till jämställdhetslagen och handikappreformen. Det går en rak linje från Bertil Ohlins ställningstagan- de på 1930-talet för judiska flyktingar till Bengt We- sterbergs kamp mot rasism på 1990-talet och Maria Leissners reaktion på den nya hårdheten i flykting- politiken. Men mycket av det öppna, toleranta väl- färdssamhälle vi varit med att forma hotas nu av mas- sarbetslösheten. Segregationen växer och vård och utbildning drabbas av nedskärningar. Sverige måste hitta en väg ut ur arbetslösheten. Alla som tittar på svensk samhällsekonomi, utom möjligen extrema traditionalister på socialdemokra- tins vänsterflygel, ser att det med åren uppstått en obalans på det sättet att det finns för få jobb i den privata sektorn. Den privata sektor vi har är inte till- räcklig för att finansiera den offentliga sektor vi vill ha, om inte skattetrycket skall bli helt orimligt. Den viktigaste sociala reform som nu står på dag- ordningen är att knäcka massarbetslösheten. Folkpar- tiets politik sammanfattades en gång i tiden med or- den "sociala reformer utan socialism". Det är egentli- gen en sammanfattning också av det jag vill säga här i dag. Eftersom uppgiften är att få fram jobb på markna- den kan det aldrig ske med socialistiska metoder. Och med "socialism" menar jag då inte förstatligande av befintliga företag, som var den gamla betydelsen. Det finns ett slags nysocialism som handlar om att komp- romissa sig samman med de olika flyglarna om litet högre skatter, litet fler regleringar, litet mer subven- tioner, litet fler monopol, osv. Det kan inte vara lätt att lyckas med den uppgif- ten. Det är ju många politiska mål som skall tillgodo- ses samtidigt, t.ex. att hålla kvar Kenth Pettersson, få in Olof Johansson och få ned Gudrun Schyman i ett och samma grepp. Då blir det sådant som Göran Pers- son presenterade häromdagen. Även om det finns några enskilda inslag som jag sympatiserar med är helheten ändå väldigt typisk: en ståtlig, centralt beslu- tad målsättning, höjda skatter, höjda bidrag, höjda statsutgifter - och inte ett ord om det helt avgörande, nämligen de mekanismer som gör att nya jobb upp- står. Det som kan knäcka massarbetslösheten är en våg av nyföretagande och ett lyft för de småföretag som redan finns, framför allt i tjänstesektorn. Men verk- ligheten är att nyföretagandet sjunker - minus 13 % förra året! Uppgiften är alltså att skapa ett sådant klimat att många fler entreprenörer vågar sätta i gång nya pro- jekt. Och här finns faktiskt en ljusglimt: Där ute bland människorna sprudlar det av idéer och initiativ. Folk- partiet har låtit ett opinionsinstitut fråga ett urval ur svenska folket om de har funderat på att starta eget och om de har någon affärsidé. Resultatet är på ett sätt mycket uppmuntrande men på ett annat sätt deprime- rande. Det uppmuntrande är att hundratusentals män- niskor har idéer och lust att starta eget. Det deprime- rande är att alldeles för få har vågat språnget. Det är detta som är den stora utmaningen. Vi skall göra det lättare, inte svårare, att starta företag. Vi skall sänka, inte höja skatterna på företagande. Vi skall ha färre, inte fler, regleringar. Vi skall ha mer konkurrens, inte mindre. Till sist, fru talman: Jag har mest talat om kampen mot arbetslösheten och satt in det som nu behöver göras i en liberal reformtradition - jag tror att det är där det hör hemma. Men ännu ett skäl att påminna om historien är att jag vill ympa in något av den optimism som präglat tidigare reformarbete i den nu aktuella svenska debatten om arbetslöshet. Jag tycker att jag möter alldeles för mycket uppgivenhet. Alldeles för många av dem jag träffar säger: Det här får vi vänja oss vid - om det inte blir ännu värre. Även här i kammaren finns det partier som är mycket mer intres- serade av hur vi kan dela på de jobb som redan finns än hur vi kan skapa nya. Det är oförnuftigt att vi samtidigt som vi behöver resurser tillåter att resurser inte utnyttjas, och oförnuft skall vi gå till storms mot. Gamla tiders samhällsre- formatörer mötte också skepsis men gav oss många exempel på att oförnuftiga samhällsförhållanden fak- tiskt kan rättas till. Kan vi släppa loss entreprenörsan- dan hos svenska folket och få många fler i arbete har vi kommit mycket närmare lösningen på många av vårt lands problem. (Applåder) 0980725315516 N 2010-01-01 00:00:00 227050 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GJ0944/#anf31