2349073 GJ0944 Riksdagens snabbprotokoll 1995/96:44 Onsdagen den 24 januari 1995/96 44 1996-01-24 00:00:00 Partiledardebatt partiledardebatt F90223DF-1867-47A2-8E70-7A6359FA03C4 12 OLOF JOHANSSON (c) c Fru talman! Det grymma kriget i forna Jugoslavi- en har bringats till ett slut. Men lidande och hat finns kvar. Massgravarna vittnar om vettlöst dödande. Den nya IFOR-styrkan skall återställa freden, men det är viktigt att komma ihåg att kriget lever kvar i form av hat, lidande, dolt och förrädiskt. Fem svenska soldater finns bland dem som nyligen skadats av minor. Flyktingarna söker sig tillbaka. Många orkar inte, tycker inte att man har någonting att återvända till. Såren läker inte. Ändå måste framtiden byggas där, eller här om de vill söka sig hit, för dem som flyr. Krigets, förtryckets och förföljensens offer träng- tar efter medmänsklighet. De upprörda känslorna kring flyktingarna i Åsele visar att starka mänskliga känslor, humanism och solidaritet växer i de flyendes närhet. Låt oss se detta som något hoppfullt, en kraft som måste användas för att mobilisera solidaritet med dem som flyr, känsla för barnens bästa i våra lagar och medmänsklighet i vardagen. Därför måste vi anpassa svensk lag så att den stämmer överens med barnkonventionen. Razziapolitik måste avvisas. Fru talman! Vi kan nu se tillbaka på ganska exakt nio månader av ekonomisk-politiskt samarbete mellan Centerpartiet och Socialdemokraterna, räknat från den 25 april då vårbudgeten 1995 lades fram. Samarbetet är litet äldre än så. Vi - Ingvar Carlsson och jag - började samtala den 25 januari, men det tog tid att komma i gång. Det har i avgörande frågor för Sverige inneburit politisk stabilitet. Det har svensk ekonomi mått bra av. Men än har vi inte uppnått ekonomisk stabilitet. Det visar de senaste dagarnas berg- och dalbana på räntemarknaden. Snabbare och tydligare än de största optimisterna hoppades har utvecklingen gått åt rätt håll, trots de recensioner som gjorts i debatten tidigare. Resultaten talar för sig själva. Den långa räntan har pressats ned med ca 4 procentenheter. Kronindex har förstärkts med mer än 15 procentenheter. Det är nästan lika många procent. Räntegapet mot Tyskland har mins- kat. Vi har alltså varit starkare än Tyskland under den här perioden. Budgetunderskottet minskar snabbare än väntat. Det måste det göra, för annars är vi illa ute. Statsskuldens tillväxtkurva planar ut tidigare än vän- tat, två år tidigare än förre statsministern trodde. De som säger att saneringen är mycket ambitiös och mycket snabb i förhållande till andra länder har rätt. För Centerpartiet var förra vårens ansvarstagande ett naturligt sätt att fullfölja arbetet för ekonomisk balans från fyrklöverregeringen 1991-1994. Det är riktigt, för att nyansera debatten mellan Carlsson och Tobisson, att säga att det var nödvändigt att flytta politiken en bit högerut för att just reparera de misstag som har gjorts i det förflutna. Dessa är inte enbart politiska. Vi har haft en oförmåga här i Sverige som bl.a. inneburit att vi gjort oss beroende av omvärlden, och då måste man leva efter detta mönster. Tobisson skulle väl aldrig komma på tanken att nämna vårt stora oljeberoende som en viktig orsak till det som hände under 1970-talet - oljeprischock 1 och olje- prischock 2 som ingen ville betala för. Därmed var vi inne i rutschkanan. Det har fortsatt därefter ända fram tills nu när det inte finns någon återvändo. Jag tror att det är viktigt att ha det här långa pers- pektivet. Vi kan konstarera att det saneringsarbete som påbörjades under förra valperioden inte hann fullföljas och slutföras. Det återstod mycket att göra. Inför valet 1994 talade jag om behovet av nationell samling för att ta Sverige ur krisen. Det var och är allvarligt menat. Att leva med ständig politisk osäker- het till 1998 var helt enkelt inte möjligt. De som för- ordar en fortsatt konfrontation i riksdagen ända fram dit vet inte vad de talar om. I så fall hade Sverige ohjälpligt varit i långivarnas händer och demokratin allvarligt skadats. Jag vill påminna om andra aktörers bidrag till stabilitet förra våren, inte för att mucka gräl utan bara för att konstatera det. Moderaterna blandade samar- betsinviter med krav på nyval, ett nyval som förra våren skulle ha lett till en politisk kris ovanpå den ekonomiska och fördjupat, inte löst, Sveriges ekono- miska problem. Trots att dörren har stått öppen har inte Moderaterna orkat eller velat ta politiskt ansvar efter nyvalskravet. Partiintresset och egen profilering går för Moderaterna före vad som är bra för Sverige. Jag säger detta därför att det är viktigt att konstate- ra att ett särskilt ansvar egentligen borde ligga på ett parti som i varje fall har höga opinionssiffror. Det är det som väljarna kräver. Medborgarna i det här landet kräver att man skall ta ett särskilt ansvar i en sådan situation. När det stod klart för regeringen att samarbetet med Vänsterpartiet inte medverkade till nödvändigt förtroende och nödvändig stabilitet så kunde sane- ringspolitiken förankras i det politiska mittfältet. Det har nu gett konkreta resultat i form av kraftigt sänkta räntor. En familj som nu omsätter ett femårigt villalån på 500 000 kr hamnar nu väldigt nära 1 400 kr i lägre månadskostnad - netto - jämfört med 1991. Lägg därtill den sänkta skatten på maten som ger tvåbarnsfamiljen ca 400 kr över per månad. Det är den skattesänkning som betyder mest för den som tjänar minst och därmed använder störst andel av sin inkomst till mat. Preliminära uppgifter visar att han- deln har sänkt priserna. Konsumenterna har fått mer för pengarna. Och jag hoppas att vi får en ytterligare bekräftelse på fredag, när Priskommissionen skall redovisa resultatet från SCB. I saneringsarbetet har det varit nödvändigt att både sänka statens utgifter och öka statens inkomster, efter- som det förelåg fara i dröjsmål. Vissa åtgärder är inte bara nödvändiga av kortsiktiga besparingsskäl. Vi måste ha en kostym som passar även när nästa lågkon- junktur är över oss. När vi lyckas minska statsbudge- tens underskott, statsskulden, räntan på denna och värdet i kronor av valutaskulden så är detta naturligt- vis positivt. Upplåningsbehovet för staten minskar från ca 140 miljarder till mindre än hälften mellan 1995 och 1996. Tänk om vi enbart skulle skära ned med 70 miljarder genom beslut i denna riksdag! Den starkt positiva utvecklingen har förlett en del att tro att det är dags att blåsa faran över. Ju längre till vänster i politiken, desto tydligare krav på återställare och nya ekonomiska bidrag. En signal om att faran nu är vore att ödelägga nio månader av mödosamt poli- tiskt hantverk. De senaste dagarnas turbulens på en fortfarande nervös marknad talar för att det återstår mycket arbete innan svensk ekonomi står med båda benen på fast mark. Skall man se något positivt i ränteoron - förut- satt att den blir hyfsat kortvarig - är det som en var- ningssignal till de mest högljudda ivrarna för en åter- gång till en lättsinnig och för Sverige förödande eko- nomisk politik. Överordnat allt är förtroende för och stabilitet i svensk ekonomi. Annars kommer framtida generatio- ner inte att ha några resurser att tala om att fördela. Några viktiga konkreta åtgärder som nu har kunnat vidtas skulle då inte kunna vidtas. Vi har under den senaste tiden gemensamt arbetat fram många olika förslag: 30 000 nya utbildningsplatser över hela landet Höjd skatt på koldioxidutsläpp, dvs. en konsek- vent hållning till detta, oavsett om det handlar om kärnkraftsavveckling eller någonting annat Återinförd kvittningsrätt vid nystartande av före- tag Införande av riskkapitalavdrag för företagen Fullt utnyttjande av EU:s miljöstöd till jordbru- ket Så här kan man på punkt efter punkt räkna upp ex- empel på konkret handling för att man skall klara uppgifterna framöver och för att - och det är det vik- tiga - skapa fler och bättre förutsättningar för nya jobb. Det är naturligtvis den helt överskuggande upp- giften med sikte på 2000-talet. Centerpartiets och Socialdemokraternas samarbete betyder inte att vi i Centern skulle ha gett upp kritiken mot sådana storskaliga betongprojekt som Dennispak- tetets motorvägar eller Öresundsbron, tvärtom. Den frågan är minsann inte avgjord. Jag behöver inte säga mera i dag. Jag bara konstaterar detta. Jag tror att regeringen har en och annan huvudvärk i det sam- manhanget. Men detta ingår alltså inte i samarbetet. Jag vill bara markera att det inte är absolut nödvändigt att slåss om allting. Det är inte heller nödvändigt att samarbeta om precis allting. Det har varit vår linje. Vi har ägnat oss åt ekonomin, jobben, försvars- och sä- kerhetspolitiken. Jag hoppas också att vi kan få till stånd ett samarbete kring energipolitiken. Dessa frå- gor är långsiktiga och kräver stabilitet, och de lämpar sig föga för ständiga politiska slagsmål. Svenska folket har rätt att ställa krav på ansvarstagande när det gäller dessa områden, och det är ett sådant som vi eftersträvar. Låt mig bara till sist säga några ord om energipo- litiken. Avveckling av kärnkraften och minskad använd- ning av kol och olja är nödvändigt. Det borde ha varit aktuellt långt tidigare - jag hänvisade till erfarenhe- terna från 70-talet - inte bara för att miljön sätter gränser utan som en förpliktelse därför att denna kammare entydigt har fastslagit dessa riktlinjer för energipolitiken. Förnybar inhemsk energi såsom biobränslen, sol, vatten och vind tillsammans med effektiviseringar och energisparande lägger grunden för ett långsiktigt hållbart och miljövänligt energisys- tem. Alla partier har varit överens om att detta är inriktningen. Energipolitikens myt som kärnkraftens vänner odlar är att det går att komma undan omställningen av energisystemet, i varje fall under överskådlig tid. Det är fel och just en myt. Ingen kommer undan. En ord- nad och planerad avveckling av kärnkraften är att föredra framför panikavveckling. Ett fortsatt beroende av en energikälla behäftad med sådana risker att fol- ket vid en olycka skulle kräva snabbstopp med elbrist som följd är oacceptabelt. Det är en politisk paradox att respekt för demo- kratiska beslut, tydliga miljögränser och behovet av långsiktigt trygghet i energiförsörjningen bespottas i debatten. Centerpartiet har ambitionen att medverka till att Socialdemokraterna och Folkpartiet - och ock- så andra partier för den delen - lever upp till löftena från 1980. Det är inte vi som har uppgiften att bevisa varför dessa löften skall svikas. (Applåder) 059100119006 N 2010-01-01 00:00:00 227031 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GJ0944/#anf12