2349073 GJ0944 Riksdagens snabbprotokoll 1995/96:44 Onsdagen den 24 januari 1995/96 44 1996-01-24 00:00:00 Partiledardebatt partiledardebatt E0823795-59A7-4B04-9086-92520CE3A580 1 LARS TOBISSON (m) m Fru talman! Riksdagsarbetet startar mjukt i år. Det beror inte bara på att budgetproposition och allmän motionstid har flyttats till september utan också på att ett regeringsskifte förestår. Av allt att döma är detta Ingvar Carlssons sista partiledardebatt. Det finns därför skäl att syna det arv som statsministern lämnar efter sig. Bilden blir inte särskilt ljus. I Europapolitiken framstår vårt land som viljelöst. Från att för 25 år sedan ha varit en av värl- dens rikaste nationer skvalpar Sverige nu omkring i industriländernas bottenskikt vad gäller medborgarnas välstånd. Den uppreklamerade tillväxtpropositionen i höstas, som efter hand växlades ned till en agenda, förutsågs paradoxalt nog enligt regeringens egen bedömning leda in i stagnation. Den ekonomiska avmattningen kommer nu snabbare än väntat. Såväl Konjunkturinstitutet som Industriförbundet har nyli- gen lämnat nedslagna prognoser för det år som just har börjat. Resultatet blir ofrånkomligen att arbetslösheten ligger kvar en bra bit över 10 %. Det kan jämföras med att Socialdemokraterna inför 1994 års val lovade att den öppna arbetslösheten på ett år skulle föras ned under 5 %. Sedan detta nu spruckit med besked, anges målet till 4 % vid sekelskiftet. Men det planeras inget annat än kosmetiska åtgärder mot massarbetslösheten, och de strukturella reformer som vi moderater föror- dar avvisas. T.o.m. en så blygsam begäran som att få till stånd en expertkommission för fler företag och nya jobb möter kalla handen. I stället för att ta itu med de strukturfel som plågar svensk ekonomi överväger Socialdemokraterna t.o.m. förslag som förvärrar problemen. Ett sådant är det återfall i fondsocialism som ligger i tanken att AP- fonden skall få köpa fler aktier. Den senaste Persson- planen innehåller flera andra exempel - höjda skatter på inkomster och energi, återställda ersättningsnivåer i socialförsäkringarna och mest anmärkningsvärt av allt: fribrev till kommunerna att trots höstens tal om låneförbud och utgiftstak driva verksamhet på kredit. Hur detta skall ge jobb i den enskilda sektorn är obe- gripligt. Köldknäppen vid årsskiftet visar hur sårbar energi- försörjningen är. Ändå överväger regeringen att på- börja avvecklingen av kärnkraften, innan det är moti- verat av hänsyn till säkerhet och ekonomi. Så till vida har man tvingats böja sig för verkligheten som att det tänkta slutåret för kärnkraftsparentesen, 2010, skall försvinna. Men var och en vet ju att om det bortre parentestecknet saknas, har det främre ingen funktion. Att avveckla i förtid - om det så gäller en enda reak- tor - blir då en signal att Sverige i stället för att repa- rera samhällsekonomi och statsfinanser ägnar sig åt kapitalförstöring. Följden blir att räntan stiger och kronan försvagas - utöver vad som redan skett till följd av Perssonplanen. Men så här galet behöver det inte bli. Det finns ju ingen naturlag som säger att vi med utslagna armar och tomma huvuden skall gå mot ekonomisk stagna- tion och massarbetslöshet. Sverige kan bättre. Vi har fantastiska möjligheter med duktiga medborgare, som om de gavs de rätta förutsättningarna skulle kunna få i gång en ekonomisk tillväxt som inte bara säkrar väl- stånd, trygghet och arbete utan som också gör samhäl- let socialt och kulturellt rikare. Vi måste då först klara ut var hindren finns. Den ansedda tidskriften The Economist hade nyligen en intressant översikt, som påvisade det starka samban- det mellan ekonomisk frihet och välstånd. Man hade där rangordnat 102 länder efter graden av ekonomisk frihet. I topp fanns industriländer som Nya Zeeland, USA och Schweiz. Sverige hamnade någonstans i mitten, efter alla jämförbara medlemsländer i OECD och EU, och med Honduras och Pakistan som närmas- te grannar. Denna dåliga placering är naturligtvis ett utslag av de gamla vanliga svagheterna i den svenska ekono- min: höga skatter, stor offentlig utgiftsandel och om- fattande regleringar. Om höjda skatter vore rätt recept för ökad sysselsättning och högre välstånd, skulle Sverige sedan länge ha legat i topp i dessa avseenden. Men utvecklingen har som bekant varit den motsatta. Det är inte skattehöjningar för högre inkomsttagare som behövs - det är lägre skatter för alla. Inte minst måste vi sänka de skatter som, direkt eller indirekt, träffar lägre inkomsttagare, om de i en hårdnande internationell konkurrens skall kunna behålla och även få nya jobb. För att få utrymme för att sänka skatterna ned mot den nivå som genomsnittligt råder inom EU måste de offentliga utgifterna minskas. Som vi moderater - med instämmande från bl.a. OECD och nu senast ratingorganet Moody´s - har sagt många gånger, måste utgiftsreduktionen vara än större än skatte- sänkningen, så att budgetsaldot förstärks. På längre sikt gäller det att komma ned mot jämvikt mellan den offentliga och enskilda sektorn i svensk ekonomi. Men redan på kort sikt kan en ökad säkerhetsmarginal i finanspolitiken positivt påverka räntan och kronan och därmed medverka till den expansiva konsolide- ring som ekonomerna talar om. Genom att avreglera kan vi förbättra möjligheter- na att bedriva näringsverksamhet i Sverige. Det gäller inte minst arbetsmarknaden, så att det blir attraktivt att starta nya företag och att erbjuda flera arbetstillfäl- len. Problemet är inte att det arbetas för mycket i Sverige. Skall vi få i gång tillväxten måste det göras mer, och det måste göras effektivt. Mot den bakgrun- den är naturligtvis ytterligare restriktioner mot över- tidsarbete en bakvänd politik. Viktiga inslag i avregleringen är privatisering och konkurrensutsättning. Många förfasar sig nu över missgrepp i Apoteksbolaget - höga direktörslöner, fallskärmar, m.m. Men problemet ligger inte hos enskilda individer i detta sammanhang. Vad vi tydligt ser är omöjligheten att med framgång bedriva affärs- verksamhet i ett statligt monopolföretag. Konkurrens och enskilt spritt ägande är bra för konsumenterna när det gäller läkemedel lika väl som vid produktion och distribution av andra livsviktiga förnödenheter, t.ex. mat. Om vi med tillförsikt skall kunna möta framtiden, behöver den svenska kompetensutvecklingen vara i världsklass, det är vi överens om. Men vägen dit går inte över regleringar och enhetlighet utan över plura- lism och tro på den enskildes förmåga till bildning och växt. Redan i vår kan vi vända utvecklingen på utbildningsområdet genom att säga ja till mångfald och valfrihet i stället för att som regeringen med alla tänkbara medel jaga såväl friskolor som forsk- ningsstiftelser. Fru talman! Denna vår skulle vi alltså kunna lägga den politiska grunden för en utveckling som ger oss såväl nya riktiga jobb som den tillväxt ur vilken all välfärd växer. Vi skulle kunna inleda en liberal om- vandling, som river hinder för företagande och nyan- ställningar och som skulle kunna göra vårt samhälle socialt och kulturellt rikare. Men tyvärr verkar varken det arv som Ingvar Carlsson lämnar över om några månader eller det fortsatta arbete som hans företräda- re sagt sig vilja bedriva kunna leda till en sådan upp- ryckning. Genom löftespopulism i 1994 års valrörelse har Socialdemokraterna släppt loss vänsterkrafterna - utanför och inom partiet. Ansatser till nödvändiga strukturella förändringar kommer av sig som en följd av regeringens rädsla för att stöta sig med en alltmer bullrig vänsteropinion i de egna leden. Om den extra partikongressen blir en framgång för de här idé- strömningarna - partiledningen tycks redan ha börjat anpassa sig till dem - försvinner snabbt tilltron till Sveriges förmåga att sanera statsfinanserna och att åter bygga för tillväxt och välfärd. Opinionsmässigt står regeringspartiet i dag svagt, men här i riksdagen är ställningen stark. Samarbete till vänster eller med Centern har visat sig bromsa det nödvändiga nytänkandet. Men Socialdemokraterna väljer själva kurs. Lägger ni den andra Perssonplanen åt sidan och satsar på en förnyelse som ger tillväxt, nya jobb och ökad välfärd, då kommer vi moderater inte att ställa oss i vägen. Det kanske t.o.m. kan bli en allians för förnyelse! 0245320188502 N 2010-01-01 00:00:00 227020 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GJ0944/#anf1