2349033 GJ094 Riksdagens snabbprotokoll 1995/96:4 Torsdagen den 5 oktober 1995/96 4 1995-10-05 00:00:00 Bordläggningsdebatt 36C24266-2D12-4347-853B-68E2997F8906 11 LENNART ROHDIN (fp) fp Fru talman! Efter murens fall, Warszawapaktens och Sovjetunionens upplösning fanns det anledning att tro på ett verkligt skifte i säkerhetspolitiken. FN:s säkerhetsråd kunde för första gången, utan att någon använde sig av sin vetorätt, ta itu med Iraks angrepp på Kuwait. FN skulle till slut kunna uppträda som ett effektivt värn av fred och säkerhet fullt ut enligt hela FN-stadgan. I början förmådde också säkerhetsrådet i enighet fatta viktiga beslut inför folkmordet i Bosni- en. I vårt eget närområde har en rad viktiga föränd- ringar ägt rum. Tyskland har enats. Polen är fritt. De baltiska staterna har återuppstått. De forna sovjetiska trupperna har dragits tillbaka enligt tidtabell. Sverige och Finland är med i EU. Med andra ord fanns det skäl att tro att hoten mot fred och stabilitet i Europa eliminerats och att samarbetet kring gemensam säker- het i Europa skulle utvecklas i positiv riktning. I dag finns det anledning att vara betydligt mer försiktig. Den i olika sammanhang påtalade risken för en renationalisering av Europas försvars- och säker- hetspolitik är inte längre en risk - det har redan ägt rum! Europas stormakters agerande i t.ex. Bosnien dikteras nästan uteslutande från nationella utgångs- punkter. De serbiska fascisternas angreppskrig på och folkmord i Bosnien har fått äga rum medan Europa tittat på. Om det inte finns olja eller gemensamma stormaktsintressen lämnas ett litet europeiskt land åt sitt öde inför väpnad aggression. I Tjetjenien har Jeltsin fått härja fritt. Liksom i fallet Bosnien värnar Washington, London, Bonn och Paris - för den delen också Stockholm - mer om goda relationer till Moskva än om folkrätten och mänskliga rättigheter. Det är ingen tillfällighet, utan ett mönster, som läggs fast för lång tid framöver i det nya Europa som reste sig ur Berlinmurens ruiner. I Moskva går utvecklingen inte alls i den takt eller kanske ens i den riktning vi alla hoppades. Ryssland lämnades i alldeles för hög grad åt sitt öde av väst- världen, när det slog in på en väg mot fred, demokrati och marknadsekonomi. Det har givit de aggressivt nationalistiska krafterna övertaget. Att hålla igen med kritik för att inte skada de demokratiska krafterna ger i Moskva bara de nationalistiska än mer vind i seglen. Var i Europa skulle Zjirinovskijs överfall på en kvinnlig parlamentsledamot häromsistens kunnat äga rum utan att mötas av större upprördhet från den de- mokratiska världen? Nu finns det de som säger, att oavsett den framtida ryska ledningens avsikter saknar den militär möjlighet att utgöra ett hot mot Sverige. Men invasionshot är inte det enda säkerhetspolitiska eller militära hotet. Det finns en lång skala av olika hot och utpress- ningssituationer. Det råder mycket bred enighet i rysk politik om att Ryssland har särskilda rättigheter i sin "nära omvärld". Om de skulle riktas mot de militärt än så svaga baltiska staterna lämnar det inte Sverige oberört. Fallet Bosnien visar ju att omvärlden inte är beredd att riskera sina söners liv för en hotad europe- isk småstat. Militärt sett är situationen i Nordvästeuropa inte heller okomplicerad. De ryska kärnvapnen på Kola- halvön har gjort området än mer strategiskt vitalt. Tillbakadragandet av trupper och material från Cent- raleuropa har lett till en kvalitativ förstärkning av S:t Petersburgs militärområde. Fram till nu har vi nästan tagit för givet att CFE-avtalets radikala nedskärningar av offensiva konventionella stridskrafter skulle öka säkerheten i vårt närområde. Bara någon månad innan CFE-avtalet skall träda i kraft finns det anledning att höja mer än ett varningens finger för vad Moskva kommer att leva upp till. Det som kan tyckas irratio- nellt för en stats- eller militärledning i väst kan ses på ett helt annat sätt i ett annat perspektiv. Fortfarande finns det, fru talman, anledning att hoppas på och stödja en positiv utveckling i Ryssland. Det finns det förutsättningar för hos det ryska folket. Men auktoritära traditioner och samhällets sociala misär ger de nationalistiska krafterna stora möjlighe- ter. De ryska parlamentsvalen och presidentvalet nästa år kastar en mörk skugga över framtiden. Den pågående upplösningen av de gemensamma grundvalarna för NATO-samarbetet liksom de allt starkare tecknen på oförmåga och rent av ovilja att gå vidare på den europeiska integrationen inför 1996 års regeringskonferens är olycksbådande. För bara några veckor sedan visade det svenska folket att inte heller vi i Sverige är beredda att ta de nödvändiga stegen. Liberaler i Europa har en vision, där Europas demo- kratier samverkar i försvaret av fred, frihet och demo- krati. Fru talman! Det enda vi i dag, och för lång tid framöver, kan konstatera är att framtiden är helt omöjlig att förutsäga. Det ställer stora krav på en flexibel och fördomsfri försvars- och säkerhetspolitik. Framför allt ställer det krav på en politik som är grundad i säkerhetspolitiska realiteter och inte på budgetunderskott och nostalgiskt önsketänkande. Om 1996 års försvarsbeslut kommer att bygga på dagens proposition kan det få långtgående verkningar, som verkligheten mycket snart kan tvinga riksdagen att korrigera. Ändå kan vi inte blunda för att vårt land har mycket stora ekonomiska bekymmer. Vi måste spara också inom försvaret. De medel som vi kan anslå till försvaret måste därför användas för att ge högsta möjliga försvarseffekt. Inriktningen i FB 92 på kvali- tet framför kvantitet måste i än högre grad följas. Att tvingas sänka ambitionsnivån för luftförsvaret för att kunna inrymma ideologiska önskemål om fler värn- pliktiga är oansvarigt. Vårt framtida försvar måste anpassas såväl till den säkerhetspolitiska utvecklingen som till våra ekonomiska resurser. Det kunde ha varit möjligt. 0789744347006 N 2010-01-01 00:00:00 223146 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GJ094/#anf11