2349068 GJ0939 Riksdagens snabbprotokoll 1995/96:39 Fredagen den 15 december 1995/96 39 1995-12-15 00:00:00 Svenskt deltagande i fredsstyrka i f.d. Ju- goslavien 60D94BBB-CD4B-41B8-8A0C-07594F65BDEA 39 Försvarsminister THAGE G PETERSON (s) s Herr talman! Ett par tusen svenska FN-soldater har de senaste åren gjort en utomordentligt bra och internationellt uppskattad insats i det krigshärjade Bosnien för att rädda liv och för att skapa uthärdliga levnadsförhållanden för utsatta och jagade människor. Våra pojkar och flickor har ställt upp frivilligt och på ett övertygande sätt visat prov på vad svenska värnpliktiga duger till under svåra, ofta farliga och riskfyllda förhållanden. Detta senare har vi nu för övrigt tyvärr fått bekräftat. Genom fredsöverenskommelsen i Dayton har en fastare grund skapats för fred och återuppbyggnad i det sargade Bosnien. Människorna har fått nytt hopp. Vi svenskar skall göra vad vi kan för att bidra till att det hoppet förverkligas. När FN-styrkan nu ersätts av den nya fredsstyrkan IFOR är det naturligt att svenska soldater fullföljer sitt uppdrag i den nya styrkan. Vi skall fortsätta att arbeta för freden. Vårt uppdrag i Bosnien har varit ett fredsuppdrag, och vårt uppdrag i IFOR är också ett fredsuppdrag. Det är en fredsstyrka med betydande militär kapacitet som Sverige bidrar med. Fredsstyrkan i Bosnien är också ett konkret ut- tryck för strävan efter gemensam säkerhet i Europa. Den nya fredsstyrkan är sammansatt av förband från NATO-länder. USA, Frankrike och Storbritannien är de största bidragsgivarna, men styrkan är också sam- mansatt av förband från Ryssland och från en rad alliansfria stater. Tack vare detta breda deltagande blir IFOR ett led i formandet av en ny europeisk sä- kerhetsordning. Framväxten av en ny europeisk freds- och säker- hetsordning, i stället för det kalla krigets blockupp- delning, är sedan länge ett mål för svensk Europapo- litik. Så var det när Olof Palme myntade begreppet "gemensam säkerhet", och så är det i dag. Det kalla krigets slut har öppnat nya möjligheter för vår Euro- papolitik, och vårt deltagande i fredsstyrkan i Bosnien är också ett sätt att tillvarata dessa nya möjligheter. IFOR får sin legitimitet av FN:s säkerhetsråd, och det är FN som bär ansvaret för internationell fred och säkerhet. Mandatet från FN eller OSSE, som av FN erkänts som regional organisation, är en förutsättning för svensk medverkan i multinationella fredsstyrkor. IFOR leds av NATO. Det är helt i överensstäm- melse med FN-stadgan, enligt vilken FN kan uppdra åt medlemsländer eller åt organisationer att genomfö- ra fredsfrämjande operationer. Jag vill tillägga att det också är ett uttryck för NATO:s nya vilja att ställa resurser till FN:s och OSSE:s förfogande för freds- främjande verksamhet. En sammanhållen ledning och en klar befälsföring i fredsstyrkan är nödvändiga både för utförandet av uppgiften - att övervaka att fredsöverenskommelsen genomförs - och för solda- ternas egen säkerhet. Jag tror att jag var den förste i regeringen som förklarade att den svenska bataljon som skall ingå i IFOR bör ställas under NATO:s befäl. Att ifrågasätta detta hade varit att undandra sig uppgiften att bevara den sköra fred som vi nu sätter vårt hopp till. Det hade dessutom varit liktydigt med att utsätta de svenska soldaterna för högre risker än andra. Jag är något överraskad av, och till och med litet illa berörd av, att somliga velat förringa kraven på säkerhet för de svenska soldaterna. Mycket av den bitvis fräna och snedvridna debatt vi har haft i Sverige om deltagandet i IFOR har handlat om att jag som försvarsminister skulle ha lagt för stor vikt vid de svenska ungdomarnas säkerhet. Jag har hela tiden haft ett mycket rakt budskap som jag har försökt föra fram. De svenska soldaterna i NORDBAT 2 och i IFOR skall göra det de är bra på att göra. De skall göra det de är utrustade för och samtränade för att göra i fredens tjänst utanför våra gränser. De skall inte kommenderas att göra det som de inte är utrustade för och inte samtränade för att göra. De är i dag inte utrustade och samtränade för att utföra regelrätta anfallsföretag. Detta är inte min personliga bedömning. Det är en militär uppfattning, som jag i egenskap av försvarsminister naturligtvis måste göra till min. Om man nu anser att det går att använda förbandet i Bosnien, med den utrustning och den samträning de har, i regelrätta anfallsföretag, kan man faktiskt mins- ka den svenska värnpliktsutbildningen med två måna- der. Det är nämligen samträning de värnpliktiga ägnar sig åt att öva under de sista två månaderna av värn- pliktsutbildningen. Som försvarsminister har jag ett särskilt ansvar för att värna om våra svenska ungdomars säkerhet. Re- geringen har naturligtvis samma inställning. Därför gav jag och regeringen ett uppdrag åt överbefälhava- ren att se över säkerheten och redovisa säkerhetsåt- gärderna. Men regeringen har också, som en förutsättning för svenskt deltagande i IFOR angett, och jag citerar ur propositionen: "--- att ledningen för IFOR kom- mer att använda de underställda enheterna på ett sätt som är förenligt med varje förbands utrustning och graden av samövning. Detta betyder för det svenska förbandet att det inte kommer att användas för att genomföra regelrätta anfallsföretag." Så står det i propositionen. Detta är en självklarhet. Jag har inte heller mött några invändningar mot detta vare sig från NATO, från mina nordiska kolleger eller från amerikanska företrädare. I den svenska debatten har man blåst till strid kring detta självklara konstaterande, och man har gjort det på ett sätt som jag anser vara djupt kränkan- de för de svenska soldaterna i Bosnien och för svens- ka värnpliktiga och befäl över huvud taget. Herr talman! Svenska värnpliktiga är bra soldater, lika bra som de bästa i andra länder. De har god ut- bildning och modern utrustning, och de är väl övade för att försvara vårt land. De svenska ungdomarna i Bosnien har kallats "veloursoldater". Den svenska FN-bataljonen har utfört ett mycket värdefullt och, som jag sade, inga- lunda riskfritt arbete. För ett par veckor sedan kunde jag själv konstatera detta på plats i Tuzla. Jag har också fått ta emot mycket internationellt beröm för de svenska flickornas och pojkarnas insatser. De är inga veloursoldater. De är svenska värnpliktiga som kan utföra alla de soldatuppgifter som de är utrustade och samövade för att utföra nere i Bosnien. Och de kan mycket mera, just därför att de är värnpliktiga och inte yrkessoldater. De förenar fasthet med tålamod och förhandlingsförmåga. Att gripa till våld är inte deras första reflex, vilket nog kommer att visa sig vara en oskattbar tillgång i det svåra arbetet framöver. De svenska soldaterna har byggt upp ett värdefullt förtroendekapital, både hos de stridande parterna och hos civilbefolkningen. De har lagt en god grund för det fortsatta återuppbyggnadsarbetet. Genom sin varierande civila bakgrund kan de utföra en rad prak- tiska uppgifter vid sidan av den rena soldattjänsten, och detta är mycket viktigt. Det gäller att vara både en god soldat och en god förhandlare. De svenska soldaterna i Bosnien är representanter för en fin svensk tradition, som har formats under decennier av medverkan i FN:s fredsbevarande ope- rationer. De företräder en svensk profil i internationell fredsbevarande verksamhet. Den traditionen skall vi nu fullfölja i IFOR. Det betyder inte att de svenska soldaterna skulle undandra sig uppgifter som de är utrustade och samövade för att genomföra - självklart inte! Det är tvärtom ett an- svarsfullt och riskfyllt uppdrag de har framför sig. Vi får inte bortse från eller underskatta riskerna. De finns där i hög grad - varje dag, för varje soldat. Risken för direkta angrepp på fredsstyrkan har minskat i och med att vi fått ett fredsavtal, godkänt av parterna. IFOR är också genom sin styrka mera av- skräckande än vad Unprofor var. Men vi kan t.ex. inte vara säkra på att det inte finns laglösa friskaror och krypskyttar. Och vi kan inte bortse från risken för attentat. Och minfälten, med hundratusentals minor, ligger kvar. De usla vä- garna går bokstavligen genom minerat område. Min- hotet bedöms vara det största hotet, som kommer att bestå även om parterna - som vi alla hoppas - samarbetar väl. Det är alltså, fru talman, ingen uppgift för B- soldater som de svenska ungdomarna i IFOR har framför sig. Det är de själva väl medvetna om, och det sade de klart och öppet till mig när jag mötte dem nere i Tuzla. Jag vet att de kommer att utföra sin uppgift med stor skicklighet. Jag litar på de svenska soldaterna. Men jag tänker också på deras säkerhet. Fru talman! Sedan jag för drygt ett år sedan blev försvarsminister har jag många gånger sagt att freds- främjande verksamhet och humanitära insatser kom- mer att bli en viktig uppgift för det svenska totalför- svaret. I totalförsvarspropositionen, som riksdagen be- handlade i förra veckan, föreslog regeringen inrättan- det av en försvarsmaktens internationella styrka lik- som att civila styrkor för humanitära insatser skulle skapas. Riksdagen godtog regeringens förslag. Det viktiga inslag i vår internationella politik och i vårt globala solidaritetsarbete som de blå baskrarna har varit i 40 år kommer att fortsätta och byggas ut. Vi har lagt en god grund. Vi har ett vinnande och internationellt mycket uppskattat koncept. Den svens- ka fredsbevarande profilen kommer att mejslas ut än tydligare. Vårt deltagande i IFOR är ett nytt kapitel i denna utveckling. Men det är inget nytt slag av insats. 0348268153001 N 2010-01-01 00:00:00 226530 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GJ0939/#anf39