2349066 GJ0937 Riksdagens snabbprotokoll 1995/96:37 Onsdagen den 13 december 1995/96 37 1995-12-13 00:00:00 FN inför framtiden 0A611058-1CDF-4360-A356-D253164FE862 106 EVA ZETTERBERG (v) v Fru talman! När vi är ute i skolor och pratar om FN brukar eleverna genast fråga: Vad är FN? Vad gör de egentligen där? Är det bara högtidliga deklaratio- ner om människors lika värde? Är det bara oändliga sammanträden och enorma, långa korridorer? Det jag brukar ta upp och förklara är hur FN framstår för mig. Det är hur jag ser FN vara verksamt i Guatemala med att återföra flyktingar som under många år tvingats leva utanför sitt land, i Mexico, och som nu kan komma tillbaka till sitt hemland. Det är hur FN genom Minugua i Guatemala över- vakar mänskliga rättigheter, hur man tar upp vittnes- mål om vad människor har blivit utsatta för och ser till att de kommer till kännedom och förhoppningsvis leder till rättsliga processer. Det är det arbete FN lade ned på självständigheten för Namibia och för att genomföra demokratiska val. Det är sanktionerna mot apartheidsystemet i Syd- afrika som ledde fram och bidrog till att apartheid föll och att vi har en demokrati i Sydafrika. Det är det enorma arbete som tusentals människor inom Unicef och många andra organisationer har lagt ned för att se till att miljoner barn har kunnat räddas till liv genom vaccinationer och hälsoprogram. Vi kan fortsätta att räkna upp alla dessa saker som FN står för när det är som bäst. Men vi vet ju att den andra sidan också finns. Ett byråkratiskt system, misslyckande i Somalia. Vi har Västsahara, där man ännu inte har lyckats få till stånd demokratiska val och folkomröstning som under många år har krävts och utlovats från FN:s sida, men där FN har svikit. Vi har den gamla konflikten på Cypern. Vi har situatio- nen i Östtimor. Vi har Gulfkriget, där man tillät stor- makter, framför allt USA, att ta över. Vi kan dra fram en rad av dessa områden, för att inte tala om det se- naste problemet, situationen i f.d. Jugoslavien, där FN inte på långa vägar räckte till för det uppdrag man hade. Men jag skall inte fördjupa mig i detta, utan vill, vad gäller frågor om stormakternas spel, hänvisa till det anförande som Björn Samuelson höll när skrivel- sen var uppe för första gången den 25 oktober. Jag vill hävda att vi har all anledning att vara stolta över FN. Men om vi vill ha ett starkt FN, ett FN enligt Dag Hammarskjölds vision 1961, där helheten är någonting mer än bara summan av delarna - alla medlemsländerna - så krävs det omfattande reformer. Världen är i dag i stort sett befriad från kolonia- lismen. Men kolonialismens effekter är inte utrotade, och vi har definitivt inte kommit ifrån fattigdom och förtryck. FN är en omfattande verksamhet. Om man räknar in alla delorganisationer kommer vi upp till över 60 000 anställda. Samtidigt skall vi ha proportionerna klara för oss. Ungefär tre gånger fler arbetar på McDonalds runt om i världen, och FN:s anställda är färre än de som är anställda vid Disneyparkerna runt om i världen. Även om det inte är så många anställda inom FN är finanserna, som vi vet, oerhört dåliga. Vi vet för det första att flera länder inte betalar ens det de är ålagda, än mindre deltar i de frivilliga åtagandena. Det krävs alltså en omorganisering av betalningssys- temet. Det har vi diskuterat utförligt i motioner och i betänkandet. FN:s generalsekreterare har föreslagit en särskild konferens om finanser. Förhoppningsvis blir den av under 1996. Det är synnerligen angeläget. För som det citeras i Cilders och Urquharts bok Renewing the United Nations Systems: "Aldrig har så många bety- delsefulla människor grälat så länge om så lite peng- ar." Att USA, som är den nation som är sämst på att betala, uppför sig som en stormakt kan vi se av enkla exempel från 50-årsjubileet. New Yorks borgmästare betedde sig på ett oerhört förolämpande sätt mot vissa statschefer, exempelvis Arafat och Castro. I gengäld behandlade man med full respekt representanter från diktaturer som Indonesien och ett flertal andra länder där människor dagligen mördas av politiska skäl. Man kan fråga sig, när nu USA som värd för FN inte sköter det här åtagandet bättre, om man kanske skulle diskutera om det är nödvändigt att huvudkvar- teret skall ligga i New York. Man kanske skulle före- slå att det flyttas till Nairobi eller till Strasbourg, i stället för Europaparlamentet. Jag menar att man måste sätta en oerhört hård press på USA att sköta sina åligganden, både när det gäller FN:s ekonomiska affärer och hur man beter sig mot inbjudna statsche- fer. Men jag vill också understryka att några minskade svenska bidrag naturligtvis inte kan komma i fråga. Vi har reda dragit ned tillräckligt på det multilaterala biståndet. Men det här räcker ju inte. Det krävs nya in- komstkällor, och i den utmärkta rapporten från Carls- son-Ramphal om vårt globala grannskap finns de förslagen. Ingvar Carlsson tog upp dem på 50- årsjubileet i New York. Men de finns inte i regering- ens skrivelse. När vi behandlade detta i utskottet sade man bara att det skall utredas vidare. Jag tycker att detta är mycket märkligt. Jag har förvisso fått sakliga förklaringar, nämligen att man då är rädd att man inte kan utöva tillräckliga påtryck- ningar på de länder som i dag inte betalar. Det skulle vara ett fullgott skäl för att inte gå vidare och agera mer kraftfullt för att få nya inkomster. Men dessa saker står inte i någon som helst motsatsställning till varandra. Man måste göra både och. Därför förstår jag inte riktigt varför regeringen är så svag på den här punkten. Moderaterna, som knappt vill utreda möjligheten till nya inkomster genom internationell valutaskatt, skatt på flygresor, m.m., vill jag fråga: Tycker inte ni att det behövs nya inkomster till FN? Vilka andra alternativ har ni? Jag har i alla fall hittills inte hört några andra alternativ till att få in mer pengar till FN. Fru talman! Det andra jag vill ta upp i samman- hanget som exempel på reformer är sambandet mellan FN och Bretton Woods- institutionerna. I takt med att FN har fått sämre finanser har ju allt fler arbetsuppgif- ter tagits över av Världsbanken och liknande institu- tioner. Kritiken har under årens lopp varit mycket hård mot Världsbanken. Den har gällt bristande hänsyn till de sociala kosekvenserna av strukturanpassningsåt- gärder. Den har också gällt storskaliga industriprojekt som har genomförts utan att de miljömässiga beting- elserna undersökts. Vi vet att mycket har förbättrats i Världsbankens policy, men fortfarande är sambandet med andra verksamheter inom FN mycket svagt. Det är UNDP som skall samordna allt FN-bistånd, men UNDP har inte särskilt stort inflytande över Bretton Woods- institutionerna. Där måste alltså reformer komma till stånd. Jag vill också i sammanhanget understryka en tredje sak. Vi har här i riksdagen haft flera diskussio- ner om hur vi tillsammans med regeringen skall kun- na ställa krav i fråga om Världsbanken, IMF och de andra institutionerna. Regeringen, i form av Göran Persson och Pierre Schori, har hittills dock varit mycket kallsinnig och ointresserad av förslag från riksdagen. Man har inte ens sett detta som något posi- tivt och självklart. Därför tycker jag att det är oerhört bra att vi i utskottets betänkande klart uttrycker att riksdagen måste få information och att det måste bli ett samråd mellan riksdag och regering. En fjärde sak som jag vill komma in på, är de pre- ventiva insatserna. FN har ju ansvar för att bidra till att lösa konflikter, men man har också ansvar för att se till att konflikter inte skall bryta ut. Därför menar jag att frågor om vapenhandel, vapenexport och vape- nutveckling måste bli ett av FN:s huvudområden. I en rapport från Mahbub ul Haq, som är särskild rådgivare till UNDP och som tidigare var premiärmi- nister i Pakistan, finns mycket intressanta uppgifter. Han visar t.ex. att de fem permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet står för 86 % av världens vapenexport. Det är mycket anmärkningsvärt att de länder som är mest ansvariga för säkerheten i världen exporterar så pass mycket vapen. Mahbub ul Haq har också lyft fram att en väldigt stor del av de utvecklade ländernas bistånd är militärt biståndet. Av det s.k. bistånd - även om jag inte tyck- er att bistånd är ett adekvat namn - som USA ger, är två tredjedelar militärt bistånd. Sådant bistånd verkar i fel riktning. Han har också tagit upp att man borde införa en "codes of conduct" när det gäller vapenhandeln och vapenexporten. Där borde Sverige lägga ned ett väl- digt stort arbete. Jag tror också att det är nödvändigt att FN:s arbete med vapenregister fungerar och får fortsätta. Men man måste också se längre. I Vänsterpartiets motion har vi tagit upp problemet med FN:s fredsbe- varande styrkor. Vi hade naturligtvis önskat att FN hade haft egna resurser till en stående styrka. Då hade man kanske sluppit den situation som uppkommit i f.d. Jugoslavien, där ju FN inte kan leva upp till de krav vi ställer. Men det får vi diskutera närmare på fredag, när det betänkandet kommer upp. Vad som nu ändå behöver sägas, är att FN måste fatta beslut om, och stå för ledningen av, olika fredso- perationer, även om man sedan inte själv klarar av att gå i land med dem. I det här betänkandet diskuterar vi också de farhågor som både Vänsterpartiet och Miljö- partiet har framfört för att Sverige, inom ramen för VEU eller NATO, skulle ställa sig bakom militära operationer utan FN-beslut. Utskottet har i den här frågan citerat utrikesminis- tern från den 27 oktober 1994. Utrikseministern sade: "Vår alliansfrihet består. Medlemskap i VEU kan följaktligen inte komma i fråga för svensk del - - - Sverige kommer alltså inte att gå in i ett förpliktande samarbete på försvarsområdet." Men, fru talman, sådana här diskussioner före- kommer ju. EU:s reflexionsgrupp och dess rapport visar tydligt att fungerande diskussioner pågår. Jag menar därför att det är väsentligt att understryka att Sverige inte skall acceptera något närmande till, eller att ingå i, VEU. För det femte krävs det en reformering av FN:s säkerhetsråd. Vi har i vår motion pekat på det nöd- vändiga i att fler länder blir medlemmar i detta, och av att u-länderna får bättre representation och större inflytande. För det sjätte anser vi, och det har även utskottet skrivit bra om, att ett ekonomiskt säkerhetsråd är nödvändigt för att ta upp de frågor som handlar om den orättvisa fördelningen av jordens resurser. U- länderna måste få ett större inflytande i detta avseen- de. Även frågorna som gäller skuldlättnader och skul- davskrivningar för u-länder måste komma in i det sammanhanget. För det sjunde gäller det frågan om den internatio- nella, permanenta brottsmålsdomstolen. Sverige har lagt ned ett viktigt och bra arbete på detta område. Detta måste fortsätta, och Sverige måste se till att få fler länder med sig. För det åttonde handlar det om tjänstetillsättning- arna inom FN. De problem som Vänsterpartiet tar upp i motionen håller på att åtgärdas inom FN-systemet. Däremot går det väldigt långsamt när det gäller jäm- ställdheten. Det finns program för detta inom FN, men det finns få kvinnliga chefer på hög nivå. FN har satt upp som mål att 25 % av cheferna och 35 % av handläggarna skall vara kvinnor. Man är dock väldigt långt därifrån. Jag undrar naturligtvis när det kommer en kvinna som generalsekreterare. Jag hoppas att det inte dröjer alltför länge. Till de krav som Sverige kan driva hör en fortsatt reformering av FN-systemet, och att vi skall bli med- lem av säkerhetsrådet 1997. Vi kan också driva krav när det gäller nedrustningsfrågor och frågor om mänskliga rättigheter, MR-frågor. Jag vill särskilt verka för insatser för att få en särskild FN-rapportör från Colombia. Det är oerhört väsentligt. Vi vet ju att situationen i Colombia inte har förbättrats. Det är min förhoppning, och jag har förstått att jag har utskottet med mig, att Sverige, när frågan kommer upp på nytt vid MR-komissionen i Genève runt mars-april i vår, aktivt skall verka för att få en MR-rapportör till Co- lombia. Jag vill också, fru talman, understryka att Sverige måste driva på när det gäller folkrörelseperspektivet och ungdomarnas roll i FN-arbetet. Vi vet att IPU, och vi som parlamentariker, genom ett FN-beslut har fått observatörsstatus. Men det räcker inte. Att Sveri- ge har en parlamentarikerdelegation är väldigt bra - det är få länder som har det. Men det krävs också att vi tillsammans med folkrörelserna i Sverige driver dessa frågor. Ungdomarna skall inte bara få vara med och komma med synpunkter, utan de skall faktiskt få vara delaktiga och själva agera. Fru talman! På FN:s 50-årsdag i New York avslu- tade Nelson Mandela sitt tal så här, i fri översättning: Omständigheterna kan fresta oss att böja oss för trycket av realpolitik. Men vi står, liksom grundarna, inför uppgiften att säkra oss när det gäller överens- stämmelse mellan ord och handling. När FN går in i ett nytt tusental är det vår uppgift att underlätta födel- sen av en ny världsordning av fred, demokrati och framgång för alla. På så sätt kan vi hedra minnet av dem som dött i kampen för grundidealet och skydda framtida generationer från de farsoter som krig, hung- er, sjukdom, okunskap och miljöförstöring utgör. Det är dags att handla nu. Fru talman! Jag vill yrka bifall till Vänsterpartiets reservation. Jag vill också anknyta till att vi i dag har firat lucia. I den skola där mina barn går sjöng barnen: Vi tänder ljusen för fred och glädje. Jag vill vädja till oss alla att vi gemensamt skall infria våra barns för- hoppningar om en värld i fred och utveckling; en värld med rättvisa och demokrati. 0163254848207 N 2010-01-01 00:00:00 226248 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GJ0937/#anf106