2349061 GJ0932 Riksdagens snabbprotokoll 1995/96:32 Onsdagen den 6 december 1995/96 32 1995-12-06 00:00:00 Sveriges säkerhetspolitik och totalförsva- rets förnyelse 77DDF394-8E70-4553-BD39-E5DD4E6344F0 37 Försvarsminister THAGE G PETERSON (s) s Fru talman! Det har sagts många gånger, men det tål att upprepas: Det kalla kriget är slut. Det innebär nya förutsättningar för men också nya krav på svensk säkerhetspolitik och svensk försvarspolitik som en del av den. Detta är utgångspunkten för regeringens pro- position Totalförsvar i förnyelse. Jag vill i några korta meningar påminna om de se- naste årens omvälvande förändringar i Europa, efter- som vi aldrig kan bortse från dessa förändringar. Sovjetsystemet har brutit samman och själva Sovjet- unionen har upplösts. Ryssland, som övertagit Sovjet- unionens stormaktsroll, är ekonomiskt, politiskt och militärt mycket försvagat. En demokratisk process har kommit igång. Den är ännu mycket skör, och utgång- en av den demokratiska processen är oviss. Våra baltiska grannländer, Polen och övriga cen- tral- och östeuropeiska stater är nu fria demokratier. Östersjön är som i gamla tider en förbindelselänk mellan länder och folk. Tyskland har återförenats. Sverige, Finland och Österrike har blivit medlemmar i Europeiska unionen, som nu förbereder Central- och Östeuropas anslutning. NATO består som försvarsallians för sina med- lemmar, men vidgar sina uppgifter. Genom Part- nerskap för fred, som också Sverige har anslutit sig till, har NATO skapat ett redskap för samverkan med de forna Warszawapaktsländerna. Det hot som i decennier vilade över Sverige, att trots alliansfriheten dras in i ett krig mellan supermak- ter och militärallianser i Europa, finns inte i dag. Den militära situationen i Europa har förändrats radikalt. De ryska trupperna har inte bara dragits bort från Central- och Östeuropa, utan de har skurits ned från nära 4,5 miljoner man till omkring 1,3 miljoner. Det finns gott om vapen, men man har inte råd med öv- ningar. Naturligtvis går det att på några år sätta dagens ryska försvar i stånd om det finns politisk vilja och om ekonomiska förutsättningar skapas, men en verk- lig återuppbyggnad och modernisering av försvaret blir både kostsam och tidsödande. Också i NATO-länderna har försvarsmakterna re- ducerats. Det gäller Tyskland, Storbritannien och även Frankrike och andra NATO-länder. Det gäller särskilt markstridskrafterna. USA:s samlade strids- krafter minskar under perioden 1989-1999 från 2,1 miljoner till 1,4 miljoner man. De amerikanska för- banden i Europa har skurits ned med 200 000 man sedan 1989. Två tredjedelar av de amerikanska militä- ra anläggningarna i Europa har lagts ned. Det har skett en strukturomvandling i NATO. Materielen står inte och rostar, men nedskärningarna är ändå ett klart uttryck för hur man bedömer risken för ett storkrig och kraven på betryggande försvars- förmåga. Sverige befinner sig till följd av det kalla krigets slut i en säkerhetspolitisk situation som är långt gynn- sammare än någonsin tidigare under efterkrigstiden. Jag håller med Moderata samlingspartiet som menar att vår politiska säkerhet är större än någonsin tidigare under vår moderna politiska historia. Det innebär att Sverige, i likhet med flertalet and- ra länder, kan och bör dra ner på försvarskostnaderna. Det är en säkerhetspolitiskt motiverad besparing på försvarsutgifterna som regeringen föreslår i proposi- tionen. Det är samtidigt en internationellt sett måttfull besparing, en 10-procentig sänkning, som skall vara uppnådd år 2001. USA, som förvisso rustade upp i början av 1980- talet, minskar sina försvarsutgifter med 40 % under perioden 1986-1996. Tyskland har dragit ned sina försvarskostnader med 20-25 % och Storbritannien med ca 15 %. Frankrike står inför kraftiga besparing- ar. Många mindre NATO-länder har gjort det samma. Samma sak gäller de forna Warszawapaktsländerna med Ryssland i spetsen. Fru talman! Jag vill med kraft slå fast att det kalla kriget inte har ersatts av den eviga freden. Därför måste vi ha ett betryggande försvar i dag och förmåga att anpassa det efter förändringar i det säkerhetspoli- tiska läget. Det har vi med 90 % av försvarsbudgeten kvar. Folkpartiets spariver att dra ner med hela 27 % skall jag bemöta senare under debatten. Men jag för- står faktiskt inte hur Göran Lennmarker kunde in- stämma i Lennart Rohdins stora sparkrav på försvaret. Jag kan kosta på mig att ge Lennart Rohdin en ros, en stor röd ros, för att han rakryggat och moraliskt ställde upp för sina nedrustningskrav - jag betecknar Folkpartiets krav så - men jag måste samtidigt ge honom ett fång törnen för de förslag som jag anser vara oansvariga, för det negativa som det skulle inne- bära för Sveriges försvar och säkerhet. På denna vik- tiga punkt finns det nog inte utrymme för någon sam- syn. Fru talman! I dag är det svårare än tidigare att förutsäga den säkerhetspolitiska utvecklingen på längre sikt. Den största osäkerheten är Ryssland. Det som händer i Ryssland har avgörande betydelse för säkerheten och samarbetet i hela Europa. Vi kan hop- pas, och rent av tro, att den demokratiska utveckling- en kommer att fortsätta. Processen kommer sannolikt att ta lång tid och ske med avbrott och bakslag. Men det är också fullt möjligt att processen avstannar och en auktoritär regim kommer till makten. Detta kan vi inte bortse ifrån. I likhet med Göran Lennmarker kan jag sätta upp plus och minus i den demokratiska utvecklingen i Ryssland. Det finns mycket som inger oro. Jag har sagt det flera gånger tidigare, och jag vill upprepa en gång till: Det skulle kännas lugnare med ytterligare fem år av demokratisk utveckling i Ryssland. Det är detta vi hoppas på, och inte bara vi. Just situationen och utvecklingen i Ryssland var en av huvudfrågorna i mina samtal med den amerikanska regeringen när jag nyligen var i USA. Avgörande för Rysslands framtid är den ekono- miska utvecklingen. Den utövar också ett bestäm- mande inflytande över den militära utvecklingen, därför att en forcerad satsning på militära rustningar för att uppnå Sovjetunionens militära styrka troligen på nytt skulle leda till ett ekonomiskt sammanbrott. Fru talman! För omvärlden gäller det att på samma gång visa fasthet och förståelse för Ryssland. Rysk politik skall mätas med samma måttstock som andra länders, och samma krav skall ställas på Rysslands uppträdande mot sina grannar som på andra länders. Men det gäller samtidigt att förstå hur de senaste årens utvecklingen kan te sig i ett ryskt perspektiv. Supermakten Sovjetunionen har upphört att existe- ra. Ryssland är visserligen en stormakt på kärnva- penområdet, men har i övrigt förlorat en stor del av sin militära och ekonomiska styrka. Detta tär på den nationella stolthet som varje suverän stat vill hålla högt. I en situation av vikande nationell stolthet är det lätt för revanschsugna och högljudda att göra sig gällande. EU och NATO-länderna delar uppfattningen, och framhäver den med frenesi, att det vore farligt om Ryssland kände sig förödmjukat. Inget kan vara mer skadligt för vår strävan att skapa en ny europeisk säkerhetsordning än om Ryssland uppfattar det som om omvärlden utnyttjade deras svaghetstillstånd i eget maktintresse. Därför gäller det, fru talman, att få till stånd nya stabila samarbetsformer med Ryssland för att skapa just den gemensamma säkerhet i Europa som så många har talat om här i dag och som präglar det gemensamma utrikes- och försvarsutskottets be- tänkande. Det gäller att stödja de demokratiska kraf- terna. Säkerheten och samarbetet i hela Europa skulle lida allvarlig skada om det uppstod ett auktoritärt inåtvänt Ryssland. Sveriges säkerhet kan aldrig ses isolerad från Eu- ropas säkerhet. Vårt närområde är, främst på grund av den ryska Kolabasen, en skärningspunkt för stormak- ternas strategiska intressen. Kolahalvöns betydelse har vuxit i takt med att kärnvapnen fått en viktigare roll för Ryssland, både militärt och framför allt poli- tiskt. Ett angrepp på Sverige skulle direkt beröra stor- makternas vitala intressen och relationer med varand- ra. Ett angrepp på Sverige är därför inte rimligt annat än i samband med en stormaktskonflikt som trappats upp till hög nivå. Fru talman! Vår militära alliansfrihet består. För detta råder en stabil majoritet i Sveriges riksdag. Nästan tre fjärdedelar av Sveriges folk vill bibehålla den militära alliansfriheten. Det är den säkerhetspoli- tik som bäst gagnar oss, men den gagnar också säker- heten och stabiliteten i vårt närområde och därmed i hela Europa. Inget hindrar självfallet Folkpartiet från att aktivt diskutera NATO eller att öppet kräva ett medlemskap i NATO. Jag har t.o.m. flera gånger uppmanat Folk- partiet att gå från ord till handling och begära partile- daröverläggningar om ett svenskt NATO- medlemskap. Jag förstår inte varför man inte gör det om man nu önskar ett svenskt NATO-medlemskap. I dag liksom under det kalla kriget stöds allians- friheten av ett modernt och starkt totalförsvar. Total- försvarets yttersta och viktigaste uppgift är att avhålla från och försvara Sverige mot väpnade angrepp, men vårt försvar tjänar också den militära stabiliteten i vårt närområde. Det verkar förtroendeskapande. Det är viktigt att den militära stabiliteten i vårt nä- rområde inte undergår väsentliga förändringar. Det är också för stabiliteten i vårt närområde som det är viktigt att de förändringar av CFE-avtalets flankbe- stämmelser som nu diskuteras inte leder till väsentliga förändringar av de militära styrkeförhållandena. Det skulle allvarligt motverka CFE-avtalets oerhört bety- delsefulla förtroendeskapande karaktär. Vårt mål, fru talman, är en ny europeisk säkerhets- och samarbetsordning, och vi strävar efter att uppnå gemensam säkerhet - det begrepp som Olof Palme myntade och som nu har vunnit allmänt genomslag. Det är ett mål och en strävan som delas, glädjande nog, av alla europeiska länder. En ny europeisk sä- kerhetsordning skapas inte vid någon stormaktskonfe- rens i Wien eller i Versailles. Det är en ständigt pågå- ende mödosam process. EU är den utan jämförelse viktigaste organisatio- nen för samarbete i Europa. Inget har större betydelse för det långsiktiga fredsbygget på vår kontinent än de central- och östeuropeiska ländernas - bland dem våra baltiska grannars - inträde i EU. Det är främst genom EU som vi kan bidra till den sociala och ekonomiska utvecklingen i Central- och Östeuropa och på så sätt befästa demokratin där. OSSE, Europarådet, NATO, med Partnerskap för fred, och VEU med dess olika anknytningsformer är alla vid sidan av EU viktiga instrument för säkerhets- skapande samarbete i Europa, och det är organisatio- ner som Sverige aktivt deltar och självklart skall delta i. Fru talman! Gemensam säkerhet kan aldrig skapas mot någon nation utan den kan bara skapas med alla nationer, och det är själva innebörden av gemensam säkerhet. Därför är det viktigt att vid en utvidgning av NATO, som är under utredning, inte bidra till att dra nya gränser genom Europa. Det är också NATO:s egen klart deklarerade mening. Ingen vill se en ny Jaltalinje uppstå ett stycke öster om den gamla för- svunna. En sådan skulle inte gagna vare sig NATO- medlemmarnas eller övriga europeiska staters säker- het. USA:s och NATO:s centrala roll för europeisk fred och säkerhet har bekräftats genom fredsöverens- kommelsen i Dayton och genom tillkomsten av freds- styrkan IFOR. Genom att USA, NATO, Ryssland och alliansfria europeiska länder samverkar i IFOR är IFOR också ett konkret och mycket övertygande uttryck för ett gemensamt europeiskt ansvar för sä- kerheten i Europa. 0348268153001 N 2010-01-01 00:00:00 225651 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GJ0932/#anf37