2349061 GJ0932 Riksdagens snabbprotokoll 1995/96:32 Onsdagen den 6 december 1995/96 32 1995-12-06 00:00:00 Sveriges säkerhetspolitik och totalförsva- rets förnyelse D91A6CB0-F1F2-41D6-A31A-6C0D5581B0AA 2 LENNART ROHDIN (fp) fp Fru talman! Dagens namn är Nikolaus. Ute i Eu- ropa heter det Sankt Nikolaus. Där firar man i dag den sed som för ungefär 100 år sedan införlivades med vår nordiska tomtetradition - tomten som delar ut presenter, fast det hos oss sker på julafton. I början av december kommer den rödklädde Sankt Nikolaus med det väldiga vita skägget och delar ut ros, men också ris. Utan några som helst anspråk på vare sig symbo- lisk eller verklig likhet vill jag i dag ge en stor ros till utrikesminister Lena Hjelm-Wallén som till slut tagit kommandot i den svenska säkerhetspolitiken. Det var säkert i den andan vi i utskottet lyckades skriva oss samman om den säkerhetspolitiska lägesbeskrivning- en. Det bådar gott för framtiden. I Lund för en vecka sedan sade utrikesministern: "Vårt mål - den kompassriktning mot vilken vi stäm- mer av vårt agerande och våra ställningstaganden i olika frågor - är att skapa en alleuropeisk säkerhets- gemenskap. Tillsammans med andra kan vi göra EU till ett fredsprojekt, som öppnar sig mot övriga Euro- pa och mot tredje världen. För att nå detta mål måste Sverige och övriga län- der vara konstruktiva och dynamiska, men samtidigt ansvarsmedvetna och realistiska, aktörer. Väljer vi att vara passiva betraktare, eller i oreflekterad föränd- ringsiver söker förenklade lösningar, tar vi på oss ett enormt ansvar. Det kan i sin yttersta konsekvens med- föra att den historiska möjligheten går förlorad och gamla, eller nya, säkerhetspolitiska konfrontationer återuppstår. Ett aktivt och kreativt deltagande i det framtida europeiska säkerhetsbygget är också en förutsättning för att vi inte skall riskera att bli frånsprungna av verkligheten, och själva hamna i ett sämre läge när den säkerhetspolitiska kartan ritas om. Behovet av att kunna delta för att påverka skapandet av en alleurope- isk säkerhetsgemenskap är så mycket större än beho- vet att stå utanför." Fru talman! I dessa ord kan jag som liberal bara instämma helt och fullt. Jag är dessutom övertygad om att detta inte är någon plötslig eller nyvunnen insikt hos landets utrikesminister. När man hör de här orden kan förvisso mycket av den gångna vinterns, vårens och sommarens, åtminstone utifrån sett, förvir- rade svenska säkerhetspolitiska debatt bara verka än mer obegriplig. Låt mig gärna medge att det, åtminstone ytligt be- traktat, rör sig om en omvälvande förändring av Sve- riges plats i Europa. Olika tabuföreställningar har länge omöjliggjort en fri och förutsättningslös dis- kussion, som i god tid kunde förbereda svenskarna på den nya verkligheten. Låt mig också gärna medge att det här säkert för många - inte minst olika politiska partier - varit en plågsam process, som ännu inte på långa vägar läkt ut. För ett samhälle som så länge präglats av samförstånd kan det därför tyckas naturligt att det här är en process som måste få ta tid. Men, som utrikesministern själv framhöll i Lund, är det nu som vi inte får "riskera att bli frånsprungna av verkligheten, och själva hamna i ett sämre läge när den säkerhetspolitiska kartan ritas om". Det är nu vi inte har tid "att ängsligt avvakta för att värna enskilda dogmer eller slå vakt om traditioner som vi utveckla- de i en annan historisk epok, det kalla kriget", för att använda utrikesministerns egna ord. Fru talman! Vi liberaler har en vision, där demo- kratierna gemensamt uppträder till försvar för fred, frihet och demokrati i vår del av världen. Efter mu- rens fall i Berlin och Sovjetunionens upplösning fanns det anledning att tro på ett skifte i Europas framtida säkerhetspolitik. FN:s säkerhetsråd kunde 1991, för första gången utan att någon använde sig av sin vetorätt, ta itu med Iraks angrepp på Kuwait. FN kunde till slut uppträda som ett effektivt värn av fred och säkerhet fullt ut enligt hela FN-stadgan. Det var ett stort steg i FN:s utveckling och en stor framgång för FN. Stormakter- nas samsyn gav generalsekreteraren tillfälle att pre- sentera "Agenda för fred", där en mer aktiv roll för FN i värnandet av fred och säkerhet - i sista hand i form av fredsframtvingande åtgärder - skisserades. Men kriget i Bosnien och belägringen av Sarajevo, dess alltmer utbombade huvudstad, kom efter hand att bli till en alltmer traumatisk symbol för ett nytt Euro- pa som kört fast på vägen. Inför de serbiska fascister- nas massiva militära angrepp i april 1992 på republi- ken Bosnien-Hercegovina, där ett par månaders s.k. etnisk rensning snabbt skapade fullbordade fakta, stod såväl FN som Europa splittrat och handfallet. USA höll sig länge på tillbörligt avstånd från kri- get i Bosnien. Först sommaren 1995, sedan Karadzic och Mladic lekt katt och råtta med FN-gisslan och därefter på det mest brutala sätt överfallit och krossat FN:s "fredade zoner" Srebrenica och Zepa medan FN hjälplöst tittade på, tog USA kommandot och ställde Europa och dess medlare vid sidan. Den amerikanska kongressen var på väg att utsätta president Clinton för ett förödmjukande utrikespolitiskt nederlag med all- varliga konsekvenser för hans möjligheter att bli åter- vald i presidentvalet hösten 1996. Ingen kan känna annat än en oerhörd lättnad över att kriget med uppgörelsen i Dayton nu kan vara över. Det är ingen rättvis fred som uppnåtts. Därtill var världssamfundet inte berett. Nu gäller det att omvärl- den är beredd till ett omfattande och uthålligt stöd, som Bosnien oundgängligen behöver för att kunna bygga fred, att omvärlden också i handling visar sig vilja och kunna slå vakt om att Bosnien kan leva vida- re som en stat, med ett odelat Sarajevo som huvud- stad, att alla flyktingar också i praktiken kan återvän- da hem och att de ansvariga krigsförbrytarna ställs till ansvar. Vi välkomnar därför Sveriges medverkan fullt ut i den kommande insatsstyrkan i Bosnien. Fru talman! Genom att stabilisera de nya demo- kratierna i Öst- och Centraleuropa genom utvidgning österut, genom en djupare utrikespolitisk samordning och genom samarbete kring fredsbevarande och kon- fliktförebyggande insatser är EU den avgörande freds- faktorn i framtidens Europa. Det är i Sveriges intresse att Europas framtida säkerhetsordning blir så stark som möjligt. I den mån vi i Sverige aktivt kan bidra till detta ökar vårt lands möjlighet att leva i fred. Folkpartiet har en öppen attityd till hur den framtida säkerhetsordningen skall utformas. Den ofta påtalade risken för renationalisering av Europas säkerhetspolitik är redan förhärskande verk- lighet. Europas staters agerande i Bosnien dikterades nästan uteslutande från nationella utgångspunkter. Den pågående upplösningen av de gemensamma grundvalarna för NATO-samarbetet liksom allt star- kare tecken på oförmåga och rent av ovilja att gå vidare på den europeiska integrationen inför 1996 års regeringskonferens är olycksbådande. För bara några månader sedan visade det svenska folket att inte heller vi i Sverige ännu är beredda att ta de nödvändiga stegen. Det är därför ytterst allvarligt att den svenska re- geringen så länge tycks ha saknat såväl vision som strategi för ett kraftfullt svenskt agerande i syfte att börja förverkliga det mångåriga talet om "gemensam säkerhet". När förutsättningarna förändrades och gemensam säkerhet inte bara var en vacker utopi, tycktes svensk socialdemokrati se som sin huvud- uppgift att definiera hinder och svårigheter som krä- ver särskilda villkor och särskild status för Sveriges medverkan i strävandena att värna freden i Europa. Behovet av gemensamma aktioner från FN, OSSE och EU för att förebygga, lindra och med fredsbeva- rande eller fredsframtvingande åtgärder skapa förut- sättningar för verklig fred kommer tyvärr att vara oförändrat stort. Det är viktigt att Sverige har stor beredskap att aktivt delta i detta gemensamma arbete. Det är därför angeläget med de förslag till ökad be- redskap och kapacitet som propositionen föreslår för svensk del. Det vore emellertid mycket allvarligt om FN:s fredsbevarande aktiviteter efter Bosnien visar sig ha passerat zenit. Sverige har, som en av FN- tankens främsta förespråkare och ett av FN:s största bidragarländer, ett stort ansvar att medverka till att FN även framgent kan verka kraftfullt fullt ut enligt FN-stadgans alla föreskrifter till värn av fred och säkerhet i världen. Fru talman! I söndagens DN skriver Hans Berg- ström mycket tänkvärt om "Bosniens lärdomar för svensk säkerhet". Han sammanfattar sina tankar i fyra punkter: 1. "God vilja räcker inte. Om ett land utsätts för våld från krafter som inte respekterar demokratis- ka rättsprinciper så räcker det inte att försöka tala angriparna till rätta." 2. "FN hjälper inte." 3. "Europa fungerar inte. - - - Ska något stort företag sättas i sjön är det bara NATO som klarar det." 4. "USA kommer inte. Inget litet land som står utanför NATO kan längre lita på att USA kommer till undsättning den dag det behövs." Hans Bergströms slutsats för svensk säkerhetspo- litik är att "vi bör hålla ett starkt eget försvar och vi bör ansöka om medlemskap i NATO". Att göra var- ken-eller är inte någon klok säkerhetspolitik. Han avslutar sin krönika med frågan: "Varför ska vi för- kasta och tabubelägga för egen del vad vi anser ange- läget för andras del i Europa?" Hans Bergström gör inte anspråk på att ha det enda svaret. Det är viktigt att vi nu mot bakgrund av utrikes- ministerns tal i Lund och statsministerns inför Utri- kespolitiska institutet den 19 oktober äntligen kan tillåta oss en debatt i sak, att den tiden är förbi när förutsättningslösa debattinlägg skräms till tystnad genom hot eller marginalisering. Att den tiden kommit när Sverige kan diskutera sina säkerhetspoli- tiska förutsättningar lika normalt som varje annan europeisk nation kan göra. När väl detta har sagts vill jag ändå för vår del un- derstryka att det i dag saknas tyngre säkerhetspolitiska skäl för att Sverige skulle överge den militära allians- friheten. Det kunde visserligen finnas ideologiska skäl att markera en samhörighet som få i vårt land i grun- den skulle förneka. Men i den alltmer komplicerade process som NATO är på väg in i med sin aviserade östutvidgning skulle en ansökan om medlemskap från Sverige, Finland eller Österrike bara ytterligare komplicera en redan mycket känslig europeisk säker- hetspolitisk fråga. Det skulle åtminstone på kort sikt inte öka säkerheten för någon i Europa. Däremot är det som utskottet konstaterar: Med den utgångspunkt som fastlades vid NATO:s utri- kesministermöte i Bryssel i december 1994 kommer ett NATO som utvidgas, och därmed integrerar ett antal nya demokratier i Öst- och Centraleuropa i det samarbetet och under de förutsättningar som gäller för NATO-samarbetet, att kunna bidra till att öka den politiska stabiliteten i Europa. I detta perspektiv är NATO-utvidgning inget hot mot Sveriges säkerhets- politiska förutsättningar. Jag skulle vilja säga att det snarast skulle stärka dem. Fru talman! Med blockpolitikens upplösning och det kalla krigets slut upphörde förutsättningarna för traditionell svensk neutralitetspolitik. Med Sveriges inträde som fullvärdig medlem av EU är neutralitets- politik inte längre möjlig. Den militära alliansfriheten lägger däremot inga hinder i vägen för medlemskap i EU och fullt deltagande i EU:s gemensamma utrikes- och försvarspolitik. Vårt medlemskap i EU har ökat våra säkerhetspolitiska förutsättningar. De förstärks ytterligare av vårt deltagande i PFF och observatörs- skapet i VEU. Det föreligger således i dag inga säkerhetspolitis- ka skäl att överväga en förändring av den militära alliansfriheten. Det finns däremot mycket starka skäl att vara öppen och fullt ut delta i alla de möjligheter som erbjuds i arbetet på att skapa en gemensam euro- peisk säkerhetsordning och att aktivt delta i olika fredsfrämjande aktiviteter. Varthän europeisk säkerhetspolitik kommer att ut- vecklas är för överskådlig framtid mycket svårbe- dömt. Det ligger därför i svenskt intresse att ha ett öppet förhållningssätt till de möjligheter som kan erbjudas och att inte försvåra möjligheterna till så stor svensk handlingsfrihet som möjligt. Med blockpolitikens upplösning, det kalla krigets slut och kommunismens sammanbrott öppnades ett "window of opportunity" för att långt in på 2000-talet skapa gemensam fred, frihet och säkerhet i Europa. I dag har visserligen mycket av optimismen från 90- talets början förbleknat, men vår historiska uppgift måste ändå vara att se till att fönstret inte stängs för gott, utan att det snarast öppnas igen. Fru talman! 1992 års försvarsbeslut har urholkats rejält som en följd av landets ekonomiska utveckling. Sparpaketet hösten 1992 och det svarta hål som följde främst av kronans urholkade värde har bidragit till detta. Det stora budgetunderskottet och inte minst den oförändrat höga arbetslösheten kastar mörka skuggor inför nästa lågkonjunktur. Det finns anledning att befara att det kommer att ta lång tid innan svensk samhällsekonomi är i balans. Det ställer ytterligare krav på effektivisering och besparingar. Försvaret, med en årsbudget på ca 40 miljarder kronor, utgör en stor sektor i statens budget och kan därför inte heller utgöra någon fredad zon i detta avseende. Kommer vi inte till rätta med den svenska sam- hällsekonomin blir det mindre pengar också till för- svaret. Nya sparpaket och låg köpkraft hos kronan skulle riskera att medföra nya plötsliga urholkningar av försvarsanslagen. En väl underbyggd och långsik- tig anpassning av försvarsbudgeten till landets eko- nomiska förutsättningar är bästa grunden för stabilitet och långsiktighet i försvarets framtida utformning. Riksdagen har redan tidigare ställt sig bakom re- geringens förslag att spara 2 miljarder kronor t.o.m. budgetåret 1998 och, om det säkerhetspolitiska läget tillåter det, ytterligare minst 2 miljarder kronor t.o.m. budgetåret 2001. Folkpartiet framhöll i samband med kompletteringspropositionen i våras behovet av ytter- ligare 1 miljard kronor i besparing under nästa för- svarsbeslutsperiod. Besparingar i åtminstone den storleksordnigen är fortfarande önskvärda, och ingen- ting talar hittills för att det skulle vara omöjligt att genomföra på ett ansvarsfullt sätt. Fru talman! Det saknas i dag erforderligt underlag för att nu närmare kunna ta ställning till den ekono- miska ramen för totalförsvaret och därmed den viktiga frågan om dimensioneringen av stridskrafterna avse- ende antalet förband och organisationsenheter av olika slag. Regeringen bör därför få i uppdrag att inför riksdagens beslut hösten 1996 lägga fram ett mer utförligt beslutsunderlag med en noggrann redo- görelse för den försvarsmässiga effekten av förslagen. Detta bör samordnas med de bedömningar som föran- leds av den säkerhetspolitiska kontrollstationen nästa år. Därvid spelar det faktiska uppfyllandet av CFE- avtalets flankvillkor en mycket stor roll för Sverige och Östersjöregionen. Förslaget till ekonomisk ram bör därför avvisas i detta sammanhang. Utgångspunkten för försvarsbeslutet hösten 1996 bör vara ett fullföljande av principerna i 1987 och 1992 års försvarsbeslut att återställa tidigare försum- melser och att förbättra såväl den materiella som utbildningsmässiga kvaliteten inom det militära för- svaret och i särskilt hög grad inom markstridskrafter- na. Osäkerheten i den säkerhetspolitiska bedömningen tillåter inte annat än att varje krona som satsas på försvaret får maximal försvarseffekt. I detta samman- hang skall t.ex. frågan om anskaffning av attackheli- koptrar ses, vilket kan få hög aktualitet inom kort. För luftförsvaret bör möjligheten belysas att åt- minstone för 10-15 år framåt ha handlingsfrihet att öka detsamma genom att t.ex. behålla redan anskaffa- de flygplan i sådant antal att det räcker till en större organisation med kanske ytterligare en-tre divisioner. Även om antalet flygdivisioner minskar finns det behov av en ganska omfattande basorganisation. En minskning av antalet basbataljoner till ca 16 riskerar att minska flexibiliteten i utnyttjandet av flygförban- den alltför mycket. Fru talman! Pliktutredningen tog starkt avstånd, liksom vi i Folkpartiet gör, från varje tanke på en yrkesarmé. Utredningen var helt enig när den föreslog att behovet skall styra och att man genom den nya totalförsvarsplikten skall ta ett samlat grepp på hela totalförsvaret. Totalförsvarsplikten innebär att man kan få en rationell personalförsörjning oavsett hur personalbehoven kan komma att utvecklas i framti- den, såväl kvantitativt som i fråga om utbildningsbe- hoven för olika uppgifter. Riksdagsbesluten 1992 och 1994 var stora steg framåt för att ge en förstärkt kvali- tet inom både militärt och civilt försvar. Det är illa- varslande att man nu i propositionen tycks vilja vrida klockan tillbaka. Tankegångarna i propositionen synes oss vara en återgång till gammalt tänkande att folklig förankring av totalförsvaret helt är en fråga om hur stor andel av männen som grundutbildas. Med en totalförsvarsplikt och i ett modernt samhälle med många servicefunk- tioner kommer flertalet vuxna medborgare - män och kvinnor - att i krig ha viktiga uppgifter att utföra, flertalet med koppling till deras fredstida arbetsplat- ser. Det är föga risk att en del står utan uppgifter. Tvärtom är det i ett krigsläge sannolikt att behovet att komplettera försörjningen och att ta hand om skadade och sjuka, att svara för barnen och på olika sätt söka mildra verkningarna av krigshandlingar gör att mänsklig arbetskraft kommer att te sig som en bristva- ra i krig, trots att viss fredstida verksamhet upphör. Fru talman! Vad gäller de civila delarna av total- försvaret kan vi bara beklaga att frågan om direkt- rekrytering av unga så länge förhindrades. Vill man ha en någorlunda jämn åldersfördelning i en organi- sation behövs en långsiktig inriktning. Det är därför önskvärt att 1996 års försvarsbeslut innehåller en klar inriktning vad gäller hur många som bör utbildas för civila totalförsvarsuppgifter. Det finns således för närvarande inte tillräckligt underlag för att ta ställning till propositionens förslag om inrättande av en civil- brigad. Inte bara statsfinansiella skäl talar emot att inleda utbildning som inte sakligt behövs. Principiellt viktig är relationen mellan den enskilde och staten. Princi- pen måste vara att staten har motiv när den begär uppoffringar av enskilda. Uppoffringen kan inte vara ett självändamål. Påfrestningen på den enskilde skall vara rationellt motiverad. Den som tas ut för en ut- bildning skall känna att utbildningens innehåll styrs av ett reellt behov. Fru talman! Vi i Folkpartiet står givetvis bakom samtliga våra reservationer i de två betänkandena, men jag nöjer mig med att yrka bifall till reservation 3 i UFöU1 och till reservationerna 3 och 19 i FöU1. 0789744347006 N 2010-01-01 00:00:00 225616 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GJ0932/#anf2