<anforande>
<dok_hangar_id>2349057</dok_hangar_id>
<dok_id>GJ0928</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1995/96:28 Torsdagen den 23 november</dok_titel>
<dok_rm>1995/96</dok_rm>
<dok_nummer>28</dok_nummer>
<dok_datum>1995-11-23 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Barns rätt att komma till tals, m.m. </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>8571719B-AAC2-451C-BAC5-BDCDB5110A08</anforande_id>
<anforande_nummer>79</anforande_nummer>
<talare>INGER SEGELSTRÖM (s)</talare>
<parti>s</parti>
<anforandetext>Herr talman! Michael Stjernström säger att man
inte skall tvinga barn att ta ställning vad gäller föräld-
rarnas oenighet vid skilsmässa. Men det är åtminstone
den erfarenhet alla har när det blir en domstolspro-
cess. Skall man vara part måste man ta ställning,
annars har man inget mål.

Det finns i dag inte någon som går till domstol om
det inte är så att man tänker driva talan för den ena
eller andra sidan. Det är faktiskt skillnad, Michael
Stjernström, när man driver sociala mål och ärenden
enligt socialtjänstlagen. Då har man det allmänna som
motpart. Det kan då vara av vikt att barnen får föra
fram sin åsikt.

I de mål vi här talar om är motparten den egna
mamman och pappan som man har för resten av livet.
Vi menar att det inte är riktigt att försätta barn i den
situationen. Det är därför som vi i stället har stannat
för den andra lösningen.
</anforandetext>
<intressent_id>0468206532916</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>225324</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GJ0928/#anf79</protokoll_url_www>
</anforande>
