2349054 GJ0925 Riksdagens snabbprotokoll 1995/96:25 Fredagen den 17 november 1995/96 25 1995-11-17 00:00:00 Svar på interpellation 1995/96:7 om flyk- tingar och barnkonventionen interpellationsdebatt 8965AA86-3D78-48E6-B27F-B3863024402D 5 EVA ZETTERBERG (v) v Herr talman! Det är bra att Roy Ottosson har tagit upp frågan om barnkonventionen i förhållande till flyktingar. Det är inte första gången vi debatterar den i riksdagen, beklagligtvis, därför att det gång på gång dyker upp mycket alarmerande exempel på hur barn- konventionen inte har följts. Andra debattörer har tagit upp viktiga följdfrågor till invandrarministern och har också lämnat värdefulla synpunkter. Jag vill i den här debatten göra några ytterligare kommentarer. Jag vill återkomma till den grundläggande fråga som den här interpellationen handlar om, nämligen barnkonventionen i förhållande till svensk lag. Görel Thurdin var inne på den frågan. Jag har varit borta en längre tid, men även ute i förskingringen har jag fått ett intryck av att Ingvar Carlsson gått ut och sagt att det finns anledning att se över barnkonventionens inkorporerande i svensk lagstiftning. Jag undrar: Var det bara tomma ord? Det var långt från Sverige svårt att uppfatta vilket värde detta uttalande från Ingvar Carlsson hade. Såvitt jag förstod gjordes detta yttran- de i förhållande till det enskilda fall som många av oss upprördes av, nämligen Evelyn Barrantes från Peru. Där blev det väldigt uppenbart att vi inte följde svensk lagstiftning. Jag vill alltså återigen fråga invandrarministern: Vilket värde hade det uttalandet? Var det ett enskilt uttalande? Stod det inte för regeringen som helhet? Jag vill också understryka att detta har varit ett krav sedan flera år från Vänsterpartiets sida och att jag blev oerhört glad att höra att Ingvar Carlsson hade anslutit sig till den uppfattningen. Herr talman! Vi vet att FN i olika sammanhang har kritiserat Sverige. Eftersom Sverige har varit aktivt pådrivande vad gäller barnkonventionen tycker jag att vi har ett extra ansvar för att se till att den följs. När de första rapporterna kom om hur Sverige och andra länder levde upp till barnkonventionen, påpe- kade man just att Sverige inte har levt upp till den när det gäller flyktingbarn, barn i förvar och på en del andra punkter. Vi har haft tid att åtgärda de proble- men. Och Thomas Hammarberg, som är särskild ambassadör för de här frågorna i FN, är starkt oroad över att vi återigen får stark kritik. Invandrarministern tar upp vad Flyktingpolitiska kommittén har gått med på och vilka krav som går i rätt riktning. Det gäller utlänningslagen, att vi skall anpassa svensk lagstiftning till barnkonventionen och höja åldersgränsen till 18 år. Det gäller god man för enskilda flyktingbarn som har kommit utan förälder. Det gäller att barn alltid skall höras. Det är naturligtvis välkommet att dessa föränd- ringar blir genomförda, och förhoppningsvis fattar riksdagen beslut om dem. Jag vill bara understryka att Vänsterpartiet och flera andra under flera års tid har fört fram och drivit de här kraven. Det tar lång tid innan förändringar sker, men det är naturligtvis bra så fort det sker. Herr talman! I svaret tas upp att regeringen inte kan gå in på enskilda fall. Vi som kan göra det måste hänvisa till de människor vi möter, de flyktingar och deras familjer som är berörda och de enskilda svens- kar och svenska folkrörelser som är starkt engagerade på det här området. Jag vet att det finns en tioårig flicka från Sri Lan- ka som heter Chriss Alagiyadura Fernando och som av olika anledningar har bedömts inte ha tillräckliga skäl för att få stanna i Sverige. Vi har i Sundsvall de fyra peruanska barn, som Roy Ottosson har refererat till, som mot sin vilja har skilts från en förälder. Vi har på många håll i vårt land - inte alls bara under den här hösten utan under en längre tid - fått rikligt förekommande exempel från allmänheten på att barn- konventionen inte följs. Jag vill fråga invandrarministern: Vad är humani- tära skäl? Jag har själv haft förmånen att träffa de fyra peruanska barnen i Sundsvall. Efter att ha jobbat under flera år med just handikappade barn i Stock- holms läns landsting har jag svårt att se hur man skall kunna ha så mycket gravare handikapp och så mycket större behov av svenska insatser av rehabilitering för att kunna leva ett bra liv än vad just dessa barn har. Min fråga till invandrarministern är: Hur ofta har Leif Blomberg möjlighet att träffa människor som är starkt berörda, att med egna ögon och utifrån deras egna ord kunna ta del av deras situation och sätta sig in i deras verklighet? Jag menar att det här med humanitära skäl blir tomma ord när man i de fall vi har refererat till inte alls tar hänsyn till detta. Herr talman! Det finns ändå hopp, tycker jag, i vårt land. Det är flera av oss som har träffat företräda- re för kyrkan, Amnesty, organisationer mot rasism och många andra, enskilda som organisationer, som har ett starkt intresse och engagemang att lyfta fram och stödja de här människorna som har kommit i kläm mellan svensk lagstiftning och svensk tillämpning av lagstiftningen. Jag tycker, och jag hoppas, att Leif Blomberg också vid tillfälle skulle kunna ha mer kontakt med de organisationerna, för jag tror att vi har mycket att lära och ta vara på av deras synpunkter. 0163254848207 N 2010-01-01 00:00:00 224817 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GJ0925/#anf5