2349054 GJ0925 Riksdagens snabbprotokoll 1995/96:25 Fredagen den 17 november 1995/96 25 1995-11-17 00:00:00 Svar på interpellation 1995/96:7 om flyk- tingar och barnkonventionen interpellationsdebatt FAF0A22E-746B-437B-A9C8-D9931CB7AA59 3 SIGGE GODIN (fp) fp Herr talman! I det svar som invandrarministern har lämnat till Roy Ottosson tas väsentliga frågor om barnkonventionen upp. Vad som oroar mig är att statsrådet så ensidigt hänvisar till de utredningar som har arbetat. Hans enda åsikt är att Sverige i allt vä- sentligt lever upp till barnkonventionen. Visst är det bra att särskilda åtgärder för ensamma barn sätts in och att man inte utvisar dem hur som helst utan att vara förvissad om att de får omsorg på det ställe dit de kommer. Det är också bra att frågan om barns ålder tas upp, att denna flyttas upp till 18 år osv. Men jag tycker att man borde ha kunnat göra mycket mer redan innan konventionen blir svensk lag. Min fråga är alltså: Vilken är regeringens mer konkre- ta åsikt i de här frågorna? Skall vi vänta på utredning- arna och se vad det ger, eller kan vi göra något innan dess? Jag vill ta upp några viktiga frågor i barnkonven- tionen, och jag vill börja med familjesplittringen. Barnkonventionen lägger ju särskild vikt vid sam- manhållningen av familjen. Men i ett av de exempel som finns i interpellationen vet vi att polisen avvisat mamman till Peru. Pappan och barnen är kvar. Inte behöver väl Sverige vänta på utredningar om barn- konventionens införlivande med svensk lag för att leva upp till något så fundamentalt? Om jag, som kan ta upp ett enskilt ärende, håller mig kvar vid den peruanska familjen, så kan jag inte på någon punkt se att barnen har fått komma till tals. De är ju inte så små att de inte skulle ha kunnat få det. När man har studerat handlingarna har det visat sig att bara föräldrarnas skäl har beaktats. Invandrarministern säger i sitt svar att barn av humanitära skäl kan få stanna. Det skulle då gälla fall där förhållandena i hemlandet är sådana att det vore inhumant att tvinga barnen att återvända dit. Då vill jag fråga invandrarministern om han tror att handi- kappade barn som för sin framtida livskvalitet är i behov av en god samverkan mellan medicinsk be- handling, kirugisk behandling och habiliterande åt- gärder kan få detta i Peru. Familjen är dessutom helt utblottad. Jag kan förstå att invandrarministern inte vill svara på en fråga som har nära anknytning till ett enskilt fall, men min åsikt är att svaret är nej. Låt mig i stället omformulera frågan. Statsrådet säger att Sverige uppfyller sina åligganden enligt barnkonventionen, men att inget är så bra att det inte kan bli bättre. Vill statsrådet då ge några exempel på åtgärder som kan vidtas för att gravt handikappade barn inte skall utvisas till en tillvaro utan möjlighet till ett värdigt liv? Statsrådet säger också att tröskeln är lägre och att barn av humanitära skäl skall få stanna i Sverige. Har statsrådet studerat några viktiga sådana fall, och kan vi få något exempel på när tröskeln har varit lägre? Den bärande tanken i barnkonventionen är att alla beslut och åtgärder som rör ett barn skall baseras på principen om barnets bästa. Den ser barnet som en egen individ, som har ett eget värde och som skall respekteras. Andra grundläggande principer är att barn har rätt till särskild omvårdnad och hjälp, och att familjen är den grundläggande enheten. Först när det är uppfyllt anser jag att vi kan säga att vi lever upp till barnkon- ventionen. Min sista fråga till statsrådet blir: Vilka åtgärder vill regeringen vidta för att Sverige skall leva upp till de här kraven? 0108070243108 N 2010-01-01 00:00:00 224815 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GJ0925/#anf3