2349048 GJ0919 Riksdagens snabbprotokoll 1995/96:19 Onsdagen den 8 november 1995/96 19 1995-11-08 00:00:00 Jämställdhet C8B7F7F4-1DBF-4705-B3A2-A81A017F6728 3 HANS ANDERSSON (v) v Herr talman! Jämställdhet handlar egentligen om jämlikhet mellan alla människor. Det är en maktfråga och en fråga om fördelning av resurser och av möjlig- heter. Vi kan när det gäller makt, resurser och möjlighe- ter se att vi har skillnader i vårt samhälle där kön ofta är en utslagsgivande faktor. Klass, som någon åbero- pade, är en annan. Det är därför inte konstigt att ett parti som sätter jämlikheten främst, som Vänsterpar- tiet, finner anledning att ständigt uppmärksamma och driva kampen för jämställdhet mellan könen. När jag ser på ekonomiska resurser, löner, förmö- genheter och ställning i arbetslivet och när jag ser på tillgången till resurser av samhällets medel, finner jag ständigt att kvinnor hamnar längst ned. Och de kvin- nor som tillhör arbetarklassen finns allra längst ned. Jag tror att det här ett perspektiv som Christel An- derberg från Moderaterna över huvud tagit inte har klart för sig. Det är inte fråga om individers fria val att klara sig på marknaden. Det handlar om samhälls- bestämda strukturella förhållanden, som håller ned kvinnor i en underordnad position. Moderaterna är emot politiska beslut som leder ut ur den här situatio- nen, och vi är för sådana. Vi har varit för en politik som har skapat en gene- rell välfärd. Det handlar inte bara om en formell jäm- ställdhet utan om en reell. Den generella välfärden har inneburit stödsystem som kvinnor har kunnat dra nytta av och har skapat en grund för ekonomisk självstän- dighet i stället för slaviskt beroende av en man och hans ekonomi. Kvinnors arbete och möjlighet till egen försörjning har haft som förutsättning utbyggnad av den generella välfärden och utbyggnad av den offent- liga sektorn, som till så stor del handlar om omsorg om och välfärd för våra barn, våra äldre och våra sjuka. Familjepolitiken med barnbidrag, bidragsförskott och mycket annat har blivit en del av den generella välfärdspolitiken. Vänsterpartiet försvarar detta med kraft. Men vi är också, i och för sig som Christel Anderberg, oroade över den könssegregerade arbets- marknaden. Den gör att i tider av strukturomvandling ställs horder av kvinnor utanför arbetsmarknaden. Kvinnor får sämre löner, delvis beroende på den könssegregerade arbetsmarknaden men också beroen- de på den direkta lönediskriminering som förekom- mer, den låga värderingen av kvinnors arbete. De neddragningar som sker i välfärdssystemet - 75-procentspaketet, neddragningen av a-kassan, de deltidsarbetslösas minskade möjligheter till trygghet, neddragningen av barntillägget på svuxasidan, vilket togs upp här tidigare - har vi med kraft protesterat emot, bl.a. därför att det försämrar förhållandena för kvinnor och ökar klyftorna, ojämställdheten och ojämlikheten i samhället. På samma sätt är det faktiskt med stora delar av reformerna i pensionssystemet, neddragningarna när det gäller kommunerna osv. Jag skall inte göra listan alltför lång. Det är därför inte så konstigt att utskottsmajorite- ten trots allt noterar att utskottet instämmer med mo- tionärerna i att utvecklingen mot en faktisk jämställd- het är oroväckande långsam. Den irritation som finns över att de praktiska resultaten inte når upp till målen för jämställdhetsarbetet måste tas på allvar. Ja, men det beror ju på att en serie beslut i den del av politiken som inte anses handla om jämställdhet leder till ökade klyftor och till försämrade villkor för kvinnorna. Varje gång vi påtalar detta svarar rege- ringen med en utredning. Utredningar är bra. Vi be- höver öka kunskapen om ojämlikheten och ojäm- ställdheten, men det räcker inte. Det har funnits goda möjligheter att föra en politik som skulle ha varit väsentligt mer till gagn för kvinnor. Ett av de senaste exemplen är Vänsterpartiets för- slag till kraftfull satsning på kompetensutveckling dels för de kvinnor som delvis i onödan har fått gå från offentlig sektor, dels för de kvinnor som har strukturrationaliserats bort från kontorsadministration. Ingen satsning på det området föreligger. Jag menar att arbetsmarknadspolitiken i högre grad måste ställas om för att gynna kvinnorna. Det jag och många andra säger är mycket klart dokumenterat i LO:s rapport Klass och kön. Det är en hemsk läsning för den som är intresserad av att för- bättra villkoren för dem som har det sämst i samhället och för dem som är intresserade av att förbättra vill- koren för den klass som står längst ned och för det kön som är underordnat ur maktsynpunkt. Vänsterpartiet har i motion 1994/95:A803 kraftigt strukit under denna allmänna utveckling när det gäller jämställdhetspolitiken och också behovet av att inte bara i utredningar utan i den ekonomiska politiken - i lagförslagen och propositionerna som läggs på riks- dagens bord - väga in jämställdhetsaspekter i varje läge och betrakta det som någonting mycket viktigt. Moderaten Christel Anderberg tog i sitt anförande upp arbetsmarknaden och hänsyftade på den privata tjänstesektorn. Den växer. Det är bra. Men den skall växa med högkvalificerade jobb och inte på det sätt som Christel Anderberg antydde, nämligen genom att människor arbetar som tjänare i andras hushåll. Det cementerar klassklyftor. Det kommer att cementera kvinnans underordnade position, för det kommer att vara kvinnor som arbetar i andras hushåll. Jämställdhet är ingen lyx som skall finnas i goda tider. Det är ett grundläggande välfärdskrav som vi driver från Vänsterpartiets sida. Man kunde märka att avtalsrörelsen i offentliga sektorn till stor del handlade om lika möjligheter för kvinnor och män. Det handlar om möjligheten till likartad löneutveckling för dem som står i välfärdsar- bete i kommunen som för dem som arbetar i industrin. Men försvaret var inte särskilt stort för den lönekamp som till mycket stor del var en kamp mot lönediskri- minering och en kamp för kvinnans rättigheter. Frågan om arbetstider tror jag är central när det gäller jämställdheten. Alla undersökningar visar att kvinnan arbetar i väsentlig grad i obetalt arbete. Alla undersökningar visar att kvinnan lönearbetar i väldigt liten utsträckning i förhållande till vad hon vill. 350 000 kvinnor skulle vilja öka sin arbetstid. 150 000 är deltidsarbetslösa - en siffra som ofta inte nämns när man pratar om arbetslösheten. Det är klart att en förändring av den könssegrege- rade arbetsmarknaden är grunden för att komma åt orättvisor. En orättvisa som många påtalar och som detta betänkande delvis centrerar kring är lönedis- krimineringen. Det är fullständigt oacceptabelt att vi har könsdiskriminering när det gäller löner. Vi har en lagstiftning emot det. Vi arbetar emot det. Vi har en myndighet och en ombudsman emot det. Det står i nästan varje program, på varje delarbetsmarknad, i varje fackförening och i arbetsgivarorganisationer att det är oacceptabelt. Men ändå har vi lönediskrimine- ring. Därför har Vänsterpartiet under en följd av år kraftfullt drivit kravet att dessa målsättningar inte räcker, och vi upprepar det här. Vi måste få ett system som verkligen ger upphov till lika lön för lika och likvärdigt arbete. Vi har föreslagit den kanadensiska Ontariomodel- len. Den måste naturligtvis anpassas till en svensk verklighet. Man kan tycka att den är litet för sträng. Den innebär att problemet skall åtgärdas. Var god avsätt lönepotter som ser till att vi får en jämställd lönebild! Vi har i Sverige en kollektivavtalsmetod och fria fackföreningar som skall ta ansvaret och träffa avtal om åtgärder som ger rimliga lönevillkor. Men jag är övertygad om att fler tvingande regler vore en stor hjälp för fackföreningarna när det gäller att driva rättvisefrågorna vad beträffar löner och åstadkomma jämställda löner. Utskottet noterar att denna metod har haft fram- gång i Kanada. Man vågar inte föreslå den, men säger ändå att den är intressant. Man skulle kunna anpassa den till vårt kollektivavtalssystem. Det behövs väsentligt skarpare sanktionsmöjlighe- ter för att komma åt lönediskrimineringen. Det krävs andra regler för att man skall kunna komma åt infor- mation om löner. Man måste kunna jämföra sig med andra och få skriftlig information av den typen. Det är inte garanterat i dag utanför ens egen arbetsplats. Det måste finnas jämställdhetsplaner även i företag med färre än tio anställda - alltså även i mindre företag. Det finns även andra frågor, t.ex. frågan om sexuella trakasserier, som är otillräckligt reglerade i lagstift- ningen. Vi har lagt fram förslag om det, och vi har också gjort en serie reservationer. För att spara kammarens tid skall jag yrka bifall till res. 3 om jämställdhetspolitikens inriktning, res. 6 om själva modellen för att komma åt lönediskrimine- ring enligt Ontariomodellen, res. 7 om skarpare sank- tioner i förhållande till brott mot jämställdhet på lö- neområdet och res. 12 om ett bättre sätt att komma åt sexuella trakasserier i arbetslivet. 0500463008008 N 2010-01-01 00:00:00 224214 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GJ0919/#anf3