<anforande>
<dok_hangar_id>2349144</dok_hangar_id>
<dok_id>GJ09115</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1995/96:115 Fredagen den 12 juli</dok_titel>
<dok_rm>1995/96</dok_rm>
<dok_nummer>115</dok_nummer>
<dok_datum>1996-07-12 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>En ekonomisk politik för att halvera den öppna arbetslösheten till år 2000, m.m.</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>D7062CE8-1EAC-4372-9699-F9AF1435F320</anforande_id>
<anforande_nummer>68</anforande_nummer>
<talare>PER-OLA ERIKSSON (c)</talare>
<parti>c</parti>
<anforandetext>Herr talman! I finansdebatten den 11 juni hörde vi
Miljöpartiets talesman tala om att Miljöpartiet förde
en radikalare miljöpolitik än andra partier. Han talade
också om att stödet till allergisanering hade minskat,
och anklagade andra för att vara ansvariga för detta.

I verkligheten var det så att den konstruktion man
hade format en gång i tiden inte fungerade. Pengarna
gick inte åt, och det behövde göras en omdisposition.
Då träffades en överenskommelse mellan Centern,
Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Mot bakgrund
av att Roy Ottosson i dag har upprepat resonemanget,
som är djupt felaktigt, vill jag ställa en fråga.
</anforandetext>
<intressent_id>0405574090504</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>233140</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GJ09115/#anf68</protokoll_url_www>
</anforande>
