2349138 GJ09109 Riksdagens snabbprotokoll 1995/96:109 Tisdagen den 11 juni 1995/96 109 1996-06-11 00:00:00 Information från regeringen om det brotts- förebyggande arbetet information från regeringen BFAFE553-950C-4994-833B-E5C17FFBCE64 122 Justitieminister LAILA FREIVALDS (s) s Herr talman! Regeringen har fattat beslut om att anta ett nationellt brottsförebyggande program för ett landsomfattande rådslag med kommuner, näringsliv och föreningar. Programmet innehåller en strategi för hur brottsligheten kan förebyggas och skall ses som ett startskott i ett brett upplagt arbete för att skapa förutsättningar för ett långsiktigt och uthålligt brotts- förebyggande arbete inom alla samhällssektorer. Varför lägger vi fram ett nationellt brottsförebyg- gande program? Ett kort svar är att brottsligheten har ökat väsentligt under efterkrigstiden samtidigt som uppklaringen har minskat. Därför behöver brottslighe- ten mötas med nya angreppssätt. Under 1995 anmäldes drygt 1,1 miljoner brott till polisen. Det är sex gånger så många som under år 1950. Även om de anmälda brotten inte exakt motsva- rar utvecklingen av den faktiska brottsligheten är det ställt utom allt tvivel att brottsligheten ökat kraftigt, både generellt och när det gäller allvarligare brott som rån, grova stölder och våldsbrott. Det kan visserligen sägas att endast en mindre del av brotten utgör ett allvarligt ingripande i människors integritet och trygghet, men även många av de mindre grova brotten kan av den enskilde uppfattas som mycket kränkande och dessutom ibland vara ekono- miskt belastande. Själva upplevelsen av att ha blivit utsatt för brott kan skapa en känsla av otrygghet, vilket är nog så allvarligt som den faktiska skadan av brottet. Att brottsligheten ökar och att uppklaringen mins- kar har både i Sverige och i de flesta jämförbara län- der lett till insikten att polisen och andra delar av rättsväsendet inte ensamma kan klara av att bemästra brottsligheten. Det måste göras tillsammans med andra berörda samhällssektorer, och insatserna måste för att minska brottsligheten på lång sikt styras över från att nästan enbart bekämpa redan begångna brott till att även förebygga brott. Trots denna insikt har det, när kriminalpolitikens tillkortakommanden disku- teras i den offentliga debatten, ofta handlat nästan uteslutande om straffsystemets utformning och brister i de rättsvårdande myndigheternas effektivitet. Detta är förvisso viktiga frågor i sig, men samtidigt bara en sida av kriminalpolitiken. Brottsligheten är ju ytterst ett resultat av sam- hällsutvecklingen i stort, och påverkas givetvis också i stor utsträckning av andra politiska åtgärder än dem som faller inom den snäva kriminalpolitikens ram. Det gäller kanske i särskilt hög grad vissa delar av samhällspolitiken, t.ex. vad gäller ungdomar, arbets- marknad, socialpolitik, hälso- och sjukvård och ut- bildning. En utgångspunkt för regeringens arbete är således att det samhällsproblem som brottsligheten utgör måste angripas med en bred kriminalpolitisk ansats. Medvetenheten måste öka om vikten av före- byggande insatser inom alla samhällsområden. En annan utgångspunkt är att brottslighetens orsa- ker måste angripas lokalt där problemen finns. Sam- tidigt som brottsutvecklingen sköt i höjden under efterkrigstiden ersattes mycket av den informella sociala kontrollen, främst på grund av strukturföränd- ringar i samhället, av samhällets formella institutio- naliserade kontroll. På vägen glömdes det viktiga mänskliga engagemanget och det medborgerliga ini- tiativet bort. Avståndet mellan de problem som brottsligheten lokalt orsakar och de åtgärder som skall bekämpa dessa problem har därför blivit för stort. Nu blir den nya utmaningen och uppgiften att tillvarata det medborgerliga initiativet och engagemanget i samverkan i huvudsak på lokal nivå. På så sätt kan vi nå framgång i det brottsförebyggande arbetet. Det nationella brottsförebyggande programmet har i huvudsak tre byggstenar. Den första byggstenen gäller införandet av ett brottsförebyggande perspektiv i samhällspolitiken. Regeringen och dess myndigheter skall i ökad ut- sträckning uppmärksamma hur samhällsutvecklingen i stort och politiska beslut på andra områden än det kriminalpolitiska fältet påverkar brottsligheten. Större krav skall även ställas på dem som skapar tillfällen till brott. Berörda inom alla samhällssektorer skall i högre grad än för närvarande beakta vilka konsekvenser deras beslut och åtgärder får för brottsligheten. Vi kan, genom strukturförändrande åtgärder, minska antalet brottstillfällen och olämpliga fysiska och sociala miljöer. Det är ett stort ansvar som måste bäras av såväl näringslivet och enskilda företag som politiska beslutsfattare på nationell, regional och lokal nivå. Det kan handla om många typer av åtgärder, t.ex. tillverkning av stöldsäkra bilar, stadsplanering, bostadspolitik och krogsanering. För att öka medvetenheten om vilken betydelse näringslivet och vissa delar av den offentliga sektorn har för skapandet av brottstillfällen och för att öka ansvarstagandet inom olika branscher och verksamhe- ter kommer regeringen att bjuda in företrädare för olika delar av näringslivet till överläggningar om brottsförebyggande åtgärder. Samråd i sådana frågor mellan företag, organisationer och företrädare för olika myndigheter bör också vara ett inslag i det loka- la brottsförebyggande arbetet. Samhällets bästa förebyggande resurser är själv- klart föräldrarna. De har den största möjligheten att ge sina barn goda uppväxtvillkor. Men ansvaret för bar- nen bör inte stanna vid den egna familjen. Därför har även samhällets institutioner ett ansvar för barns och ungdomars uppväxtförhållanden och för att ge stöd då föräldrar inte klarar sin föräldraroll. Regering och riksdag bör ha en särskild skyldighet att beakta de kriminalpolitiska konsekvenserna vid införandet av nya eller förändrade regler och verk- samheter inom den offentliga sektorn. Motsvarande bör gälla för statliga myndigheter och kommunala organ på deras områden. Regeringen har därför beslu- tat att utfärda centrala direktiv till kommittéer och särskilda utredare för att ge de brottsförebyggande frågorna ökad uppmärksamhet. Effekterna på brotts- ligheten skall analyseras och redovisas i de olika utredningsförslag som läggs fram. Om det inte är nödvändigt på grund av uppdragets eller ämnets ka- raktär skall det anges och motiveras. Regeringen avser också att uppdra åt Boverket att inventera den kunskap som finns om hur bebyggelse- planering och utformning av enskilda byggnader på- verkar brottsligheten samt att se till att de brottspre- ventiva aspekterna tas med i beslutsunderlaget, både vid planering av nya områden och vid förändring av äldre områden. De erfarenheter och kunskaper som tas fram skall också fortlöpande förmedlas till de kommuner, byggherrar, bostadsbolag och andra som är berörda av boendeplanering och byggande. Den andra byggstenen är det offentliga ansvaret i kriminalpolitiken. Lagstiftningen och myndighetsar- betet inom det kriminalpolitiska fältet skall utvecklas och effektiviseras. Det gäller den straffrättsliga lag- stiftningen och arbetet vid de rättsvårdande myndighe- terna polis, åklagare, domstolar och kriminalvård. Lagstiftningen skall vara sådan att den motverkar brottslighet. Ett bra exempel på ett utvecklingsarbete som spe- lar en central roll i utvecklingen av det brottsförebyg- gande arbetssättet är närpolisverksamheten. Det är en förändring av arbetsmetoderna - egentligen en ändrad polisiär grundsyn - mot ett problemorienterat arbets- sätt. Som ett resultat av detta följer en organisatorisk förändring till geografiskt begränsade områden med lokalt anknutna arbetsenheter. Det brottsförebyggande perspektivet skall även stå i fokus vid en reformering av påföljdssystemet. Bl.a. gäller det att finna alternativ till fängelse och att ut- veckla frivården och påföljderna för unga, allt för att förhindra återfall i brottsligheten. Den tredje byggstenen innebär att åtgärder skall vidtas för att stödja och främja det medborgerliga engagemanget vid främst det brottsförebyggande arbetet på lokal nivå. Detta kan med fördel ske genom samverkan mellan myndigheter och medborgarintres- sen. Ett exempel kan vara stöd till övervakning av medborgerlig och ideell natur som Grannsamverkan mot brott, Farsor och morsor på stan och Guardian Angels. Denna samverkan kan också innefatta tek- niskt brottsskydd och information om åtgärder för att minska antalet brottstillfällen. Också samverkan mel- lan medborgerliga initiativ, polisen och sociala myn- digheter, t.ex. i form av brottsofferjourer och stödper- soner, kan nämnas. Det som ytterst avgör om det brottsförebyggande arbetet skall bli en framgång är de enskilda männi- skornas inställning och insatser. Många människor är engagerade och villiga att hjälpa till, men vet inte alltid på vilket sätt de kan vara till nytta eller vart de kan vända sig. För att hålla liv i människors initiativ och enga- gemang kan det vara bra med en organisation av nå- got slag. Inrättandet av lokala brottsförebyggande organ skulle här kunna spela en viktig roll och vara en naturlig kontaktpunkt för de enskilda, för företag, föreningar och organisationer som vill göra en insats. Givetvis bör polisen få en central roll, liksom kom- munerna. Om sådana brottsförebyggande organ bildas blir regeringens ansvar att svara för att dessa får det stöd och den hjälp de behöver. Detta görs genom att Brottsförebyggande rådets inriktning på att främja de lokala verksamheterna utvecklas och förstärks. BRÅ skall bl.a. bistå med information om brottsförebyg- gande arbete och biträda med uppföljning och utvär- dering av åtgärder som vidtas på lokal nivå. Resulta- ten och erfarenheterna av den verksamhet som bevil- jats bidrag skall sammanställas för uppbyggnad av en central kunskapsbank. För att kunna stödja uppbyggnaden av ett kontinu- erligt långsiktigt och uthålligt lokalt brottsförebyg- gande arbete har regeringen för innevarande budgetår avsatt 10,8 miljoner kronor för stöd till lokala projekt. Så kommer att ske också under 1997 och 1998. På sikt bör detta stöd kunna samordnas med det bidrag som Rikspolisstyrelsen ger till lokala brottsförebyg- gande projekt. Det nu presenterade programmet skall inom kort skickas ut på rådslag till kommuner, näringsliv och föreningsliv. Regeringen har fattat beslut om att till- sätta en kommitté med uppdrag att verka för att ge- nomföra intentionerna i programmet, särskilt på lokal nivå. Det blir en central uppgift för kommittén att genomföra och följa upp det rådslag regeringen nu initierat. Kommittén skall också förmedla kunskap och information om brottsförebyggande frågor till det lokala planet. Vidare skall den i en dialog med kom- muner verka för att det lokala brottsförebyggande arbetet organiseras på lämpligt sätt, och verka för att lokala brottsförebyggande program antas. Den skall också fördela ekonomiskt stöd till uppbyggnaden av lokal brottsförebyggande verksamhet, följa de resultat som uppnås och överväga behovet av ytterligare åt- gärder. Till ordförande för kommittén har utsetts kommu- nalrådet Stig Nilsson. Övriga ledamöter är generaldi- rektören vid Brottsförebyggande rådet Marianne Hå- kansson och avdelningschefen vid Rikspolisstyrelsen Bengt Frih samt förbundssekreteraren Anita Sundin, Kommunförbundet. Till sin hjälp skall kommittén ha ett kansli. Kommittén skall fortlöpande redovisa resul- tatet av sitt arbete och avge en slutrapport senast den 30 december 1998. En av målsättningarna med detta program är att tyngdpunkten i kriminalpolitiken skall förskjutas mot åtgärder för att förhindra och förebygga brott. I detta avseende skall det program som nu presenteras inte ses som en handlingsplan som har en början och ett slut, utan snarare som startskottet för en mer långsik- tig process. På så sätt skapar vi bättre möjligheter för att på sikt tillsammans minska brottsligheten. 023712446506 N 2010-01-01 00:00:00 232865 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GJ09109/#anf122