2349137 GJ09108 Riksdagens snabbprotokoll 1995/96:108 Måndagen den 10 juni 1995/96 108 1996-06-10 00:00:00 En radio och TV i allmänhetens tjänst 1997-2001 E92D1D20-1C17-49D9-957A-7331C72EB876 13 GUNNAR HÖKMARK (m) m Herr talman! Debatten kring detta betänkande handlar egentligen om tre mycket fundamentala och viktiga saker när vi diskuterar den framtida radion och televisionen i Sverige. Den första frågan handlar om att avvärja de olika försök till en ökad statlig kontroll över fria medier och framför allt radio och television som är så tydliga och uppenbara från socialdemokraternas och rege- ringens sida. Vi ser det tydligt i det här betänkandet, där olika förslag om granskning och uppföljning har vuxit fram som ett sätt för statsmakten att följa upp och kontrollera innehåll och verksamhet i public ser- vice-företagen. Vi ser det i form av att man har mycket bestämda uppfattningar om hur verksamheten skall organiseras för att uppfylla olika typer av poli- tiska krav på sändningarna. Vi ser det också i debatten kring den digitala marktelevisionen, det projekt som bygger på att man med hjälp av stolpar runt om i landet skall använda sig av en teknik för att uppnå digitala sändningar som kostar mer för sändare och mottagare men som fram- för allt handlar om att minska antalet möjliga frekven- ser och kanaler. I en intervju för interntidningen för Sveriges television, Vipåtv, säger också den nuvaran- de kulturministern rakt ut att syftet är en ökad statlig kontroll. Jag citerar ur tidningen: "Möjligheten till styrning är det helt avgörande argumentet för digital mark-TV satsning, sa hon." Detta är remarkabelt. Det är en mycket tydlig re- dovisning av det som vi i olika sammanhang har kriti- serat regeringen för och som regeringen har försökt fly undan från. Här har Ulvskog själv klargjort att det handlar om att genom olika politiska medel försöka få till stånd en ökad statlig kontroll över TV-sändningar i Sverige. Det är så pass remarkabelt att jag förutsätter att Ulvskog här klargör vad hon menar och att hon också klargör syftet med alla andra olika aktiviteter för att öka kontrollen - aktiviteter som ytterst riktar sig mot programföretagens redaktionella självständig- het. Jag kan gärna säga att jag också är förvånad över hur tysta programföretagen har varit när det gäller att slå vakt om den egna självständigheten, när statsmak- ten nu så uppenbart försöker skjuta fram sina positio- ner för en ökad statlig kontroll. Fru talman! Det är den ena frågan som denna de- batt och detta betänkande handlar om: socialdemokra- ternas och statsmaktens försök att öka den statliga kontrollen över radio och television. Den andra frågan, som är av betydande vikt i vårt samhälle, inte minst i den tid vi lever i, är den fantas- tiska möjlighet till förnyelse av svenskt kulturliv, av resurser och av förmåga till vitalitet som en utvecklad roll för public service-televisionen och public service- radion skulle kunna ge. Det är, fru talman, rätt bety- dande medel som vi anslår till public service- televisionen och public service-radion. Det är belopp som är större än vad kulturutskottet i övrigt anvisar till kultursektorn. Men det är också belopp som skulle kunna användas inom ramen för en fristående obero- ende verksamhet för att tillföra det svenska samhället mycket mer av kulturellt skapande i alla delar av landet, mycket mer av tillgänglighet inför det kulturel- la skapande som i dag redan finns, många fler möjlig- heter för unga kulturskapare av olika slag att komma till tals och mycket mer resurser för produktion. Vi moderater anvisar i vårt förslag till hur man skall gå till väga hur public service-televisionen och public service-radion just i den här bemärkelsen skulle kunna utvecklas. Det är rätt fascinerande att de möjligheter som kulturutskottet faktiskt disponerar över inte används för att göra en vitalisering av svenskt kulturliv. För dramatiker, författare, skådespe- lare, för hela den svenska kultursektorn finns här en möjlighet att genom koncentration och prioritet ge det svenska kulturlivet ett lyft i 90-talet. Jag skulle vilja påstå att det dessutom är enormt viktigt att vi i denna brytningstid gör det. I hela det internationella mediesamhället, som har så mycket att ge, är det samtidigt viktigt att slå vakt om de förut- sättningar som svensk kultur, det svenska språket och det svenska kultursamhället skulle kunna ha, men som majoriteten faktiskt avvisar. Det beror på, fru talman, den tredje av de frågor som detta betänkande och denna debatt handlar om, nämligen vilken roll som public service-televisionen skall ha i ett samhälle med fria medier. Den frågan borde rimligtvis få ett annat svar än för fyra fem år sedan, då vi inte hade fria etermedier. Det är en oerhört radikal förändring som har skett i hela den svenska mediemiljön inom loppet av fyra fem år. När vi i kammaren för fyra fem år sedan debatterade radio- och TV-frågor agerade de som var för fri eta- blering, valfrihet och mångfald i etern, för fria och oberoende radio- och TV-stationer mot dem som å sin sida hävdade att monopol över medierna var något som var till godo för ett samhälle, att man med mono- pol skapade garantier för att publiken skulle se de program som publiken enligt makthavarna borde se. Det är klart att i den miljön borde rimligtvis public service-uppdraget vara annorlunda än i dag, och på samma sätt borde public service-uppdraget i dag vara annorlunda än då. Men det som vi ser i det här betän- kandet, som grundar sig på regeringens proposition, är att public service-televisionen skall fortsätta att agera som om ingenting har hänt, trots att den mest radikala förändringen inom någon samhällssektor egentligen har skett just här. Det intressanta är att det är så uppenbart att det är den gamla monopoltidens anhängare som i ett slags förtvivlat försök att klamra sig fast vid det gamla nu vill att public service-televisionen inte skall omdefini- eras, utan leva upp till det som den försökte leva upp till i gamla tider. I ivern att public service- televisionen skall vara den television och public ser- vice-radion den radio som dominerar utbudet vad gäller kulturliv, underhållning, nyhetsförmedling, m.m. är man obenägen att göra några förändringar. Men det leder till, och det skall man ha mycket klart för sig, att man urholkar public service- verksamhetens legitimitet inför publiken. Man urhol- kar dessutom publikens intresse för public service- verksamhetens program när man använder pengar och resurser till att göra program som andra gör lika bra eller kanske rent av bättre, i stället för att koncentrera sig på det som är public service-verksamhetens spe- cifika fördelar och särskilda uppdrag. Då uppnår vi den besynnerliga situationen att de som i dag tror sig vara public service-televisionens allra främsta försva- rare i själva verket är dess värsta fiende. Vi har under så många år hört debatter, i denna kammare och utanför, där monopolanhängarna för- svarat sig och värjt sig mot varje tanke på förnyelse, men förnyelsen kom. Nu ser man på nytt samma sak. Man värjer sig mot förnyelsen. Men förändringarna i vår omvärld och förändringarna i mediemiljön är av den arten att om man inte förnyar och utvecklar pub- lic service-uppdraget till en ny tids krav, kommer vi i Sverige att ha ett minskat intresse, en minskad vilja och en minskad nytta av public service-verksamheten. Det kommer i grunden att slå mot det som det borde finnas en gemensam nämnare för, nämligen att vilja ha en radio och en television som är en nationell arena i dess bästa bemärkelse, som i det samlade programutbud som publiken i dag möter tillför publi- ken den typ av program som publiken annars inte får, som skapar förutsättningar för att vi i vårt samhälle får en typ av kulturutveckling och förnyelse som vi annars inte kommer att få. I den här delen är frågan rätt enkel. Skall den mycket stora summa pengar som publiken i dag anslår till public service användas för att producera program som publiken ändå kan ta del av genom de fristående radio- och TV-stationerna, eller skall de pengarna användas för att tillföra publiken program som den annars inte kan få ta del av eller som den i dag bara kan få genom public service-verksamheten? Det finns små ordmässiga ansatser till förnyelse i majoritetens skrivning. Man säger att man skall lägga större vikt vid kulturansvaret, större vikt vid det svenska språket eller större vikt vid barnprogram. Men alla de orden blir fullständigt innehållslösa, eftersom man aldrig säger vad man skall lägga mindre vikt vid. Jag roade mig för en tid sedan med att be att få fram en tabell över hur många områden som ma- joriteten nu säger sig vilja prioritera mer. Det var fyra fem olika områden inom public service-televisionens uppdrag. Men de motsvarades inte av att man någon annanstans ville prioritera mindre. Därmed står man inför situationen att public service-verksamheten urholkas och försvagas. Det skall ställas i relation till det som vi har fört fram i ett antal av de olika reservationer som finns knutna till det här betänkandet, där vi säger att public service-verksamheten måste tillföra det svenska kul- tursamhället en verksamhet som det annars inte kan få, tillföra publiken program som man annars inte möter, koncentrera sig på det som man har den star- kaste ställningen i publiken för och se till att ge ut- rymme för en ökad prioritering i stället för kvantitet och försök till dominans som aldrig kommer att lyck- as. Det är mot den bakgrunden, fru talman, som jag ber att få yrka bifall till reservation nr 1 och i övrigt förklara att vi moderater självfallet står bakom de andra reservationer som vi varit med om att utforma. Men vi kommer inte att begära votering och rösträk- ning när det gäller dem. 0584386800218 N 2010-01-01 00:00:00 232649 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GJ09108/#anf13