2349239 GI0995 Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:95 Onsdagen den 26 april 1994/95 95 1995-04-26 00:00:00 Socialpolitik - inriktning och anslag, m.m. 4D7C39E3-27EE-447A-8917-7B1E96566A01 56 Socialminister INGELA THALÉN (s) s Fru talman! I tider när debatten först och främst, kanske av naturliga skäl, kommit att handla om ar- betslöshetsbekämpning och ekonomisk återhämtning och när prioriteringarna är som svårast, krävs det en ordentlig diskussion om socialpolitikens roll och innehåll. Därför är det alldeles extra glädjande att enigheten kring inriktningen och det välskrivna be- tänkandet blir en så bra utgångspunkt i debatten. Av socialutskottets betänkande framgår att vi i ar- betslöshetens och den ekonomiska krisens spår ser tendenser som är ytterst allvarliga på en rad sam- hällsområden. Det handlar om tilltagande boendeseg- regation, ökad utslagning, barn som far illa, alkohol- och drogmissbruk och ett våld som skrämmer. Min generation har inte tidigare upplevt en arbets- löshet som den vi har nu. Inte sedan andra världskri- get har Sverige varit utsatt för så stora påfrestningar som just nu. Hela min uppväxt har präglats av ständi- ga förbättringar - litet mera, litet bättre. Många jag möter nu är naturligtvis oerhört oroade och säger: Jag känner inte igen mig längre. De är arga. De protesterar. Men även om de nu är kritiska är deras vrede och deras krav på att vara med och påver- ka utvecklingen ändå ett stöd. Men när jag träffar människor som förtvivlat sä- ger: Det går inte att göra någonting, jag har inte en chans, jag ger upp - då blir jag skakad, därför att framtiden är inte ödesbestämd. Vi kan lösa våra ekonomiska problem och få fast mark under fötterna igen. Vi kan sluta att låna till välfärden, även om vägen dit är lång. Det är därför som regeringen nu genomför ett av de största sane- ringsprogrammen som något industriland gjort under efterkrigstiden. Det är nödvändigt att göra detta. Men det är lika nödvändigt att det sker på ett sätt som inte leder till ökande och bestående orättvisor eller till priset av ett för alltid otryggare och osäkrare samhälle för alla. Vi får inte lämna vare sig enskilda eller stora grupper av människor efter oss på vägen mot ökad tillväxt och bättre ekonomi. En sådan krisbekämpning skapar bara nya problem, som kostar både pengar och lidande. När vi nu måste gå in och spara balanserar vi ibland på en tunn knivsegg. Människor som är i riskzonen för att hamna utanför kan vara barn med arbetslösa föräldrar som har svårt att klara ekonomin och som har tappat tron på sig själva. En del av de barnen är jag mycket orolig för. Barn och ungdomar med invandrarbakgrund som bor i segregerade bo- stadsområden är en annan riskgrupp. De har svårt att hävda sig i samhället och riskerar också att hamna i ett utanförskap. Skillnaderna i hälsa ökar mellan olika befolk- ningsgrupper. Lågutbildade eller kortutbildade kvin- nor med tung arbetsbörda både hemma och på jobbet är en annan utsatt grupp. Många av dem drabbas av försämrad hälsa, trots att hälsan hos Sveriges befolk- ning generellt blir allt bättre. Många människor kommer in i en ond cirkel som de har svårt att bryta själva. Den som blir av med sin bostad har svårt att klara jobbet och riskerar att ham- na i missbruk. Det finns i Stockholmsområdet mellan 500 och 600 hemlösa kvinnor, i härbärgen, inackor- deringshem och behandlingshem, som därefter inte har någonstans att ta vägen. De har ingen egen bostad. Det finns bara cirka trettiotalet platser på särskilda kvinnohärbärgen. Så finns det människor som behöver ett alldeles särskilt stöd av en annan sort. Jag tänker framför allt på människor med funktionshinder, de psykiskt störda och ensamma äldre som inte klarar sig själva. Vi gemensamt, samhället och samhällsresurserna, måste ta oss an de här människorna även när det är ont om pengar. Skyddsnäten måste finnas för de mest utsatta. Det är livsviktigt att stat, landsting och kom- mun gör rätt prioriteringar. Det är när det råder brist i kassan som solidarite- ten sätts på prov. Det är när vi måste prioritera bort någonting som vår känsla för rättvisa prövas. Om detta svåra inte görs i dag av oss, då gör nå- gon annan det i övermorgon, och med all sannolikhet utan någon som helst urskillning. Samhället måste hjälpa till med att skapa de goda cirklarna: utbildning, arbete och bostad. Samhället måste också ansvara för gemensam finansiering. Det nämnde bl.a. Barbro Westerholm. Det är samhällets roll att ansvara för detta, så att goda förutsättningar ges för människor att leva ett självständigt liv och ett så gott liv som möjligt. Socialförsäkringarna är en stomme, folkhälosarbe- tet, hälso- och sjukvården en annan. En annan del av detta stöd finns också inom socialtjänsten. Vi kommer tillbaka i riksdagsdebatten litet senare genom en sär- skild proposition i höst som bygger på Socialtjänst- kommitténs betänkande. Det finns naturligtvis redan nu skäl att ange mera principiella deklarationer, näm- ligen att samhället genom dessa olika strukturer måste ställa upp för dem som behöver extra stöd. Fru talman! Ingen människa är enbart stark eller svag. Alla kan vara med och bidra till förändringar och förbättringar om de får en rimlig chans. Vi kan inte acceptera att fler och fler människor ställs utanför samhällsgemenskapen och tappar kontrollen över sitt eget liv. När vi nu i krisens spår ser en allt ökande segre- gation måste vi reagera. Vi kan inte acceptera att skillnaderna mellan de bäst ställda och de sämst ställ- da ökar och att de i allt större utsträckning bor i skilda områden, för att inte säga i skilda världar. Därför har regeringen bl.a. tillsatt Storstadsutred- ningen. Syftet med den är att den skall hitta metoder som kan bidra till att bryta den negativa utvecklingen i de mest utsatta bostadsområdena. Storstadsutred- ningen skall inte i första hand utreda. Den skall kom- ma med förslag som kan bidra till att vända utveck- lingen. Den skall ta vara på den kraft och vilja till förändring som finns hos människor som bor i dessa områden. Här finns förvisso problem, stora problem. Men det finns också stora möjligheter. Det krävs natur- ligtvis, vilket har lyfts fram i debatten av flera, en samordning t.ex. mellan socialtjänst och arbetsmark- nadspolitik, och den är viktig. Vi har på många håll brist på ekonomiska resurser. Men det finns mänskliga resurser, och strävanden att ge alla förutsättningar att leva ett självständigt och bra liv får givetvis inte mattas av. Omsorgen om dem som behöver extra stöd - barnen, de sjuka och de gamla - får inte gröpas ur. Då riskerar vi inte bara en materiell utarmning utan också social och andlig fattigdom. I ett sådant samhälle växer vanmakten, oron och misstänksamheten mellan människor. I ett sådant samhälle kan ingen till slut känna sig trygg. 0181942435301 N 2010-01-01 00:00:00 241118 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GI0995/#anf56