<anforande>
<dok_hangar_id>2349239</dok_hangar_id>
<dok_id>GI0995</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:95 Onsdagen den 26 april</dok_titel>
<dok_rm>1994/95</dok_rm>
<dok_nummer>95</dok_nummer>
<dok_datum>1995-04-26 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Socialpolitik - inriktning och anslag, m.m. </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>CC903B11-C895-44AF-A440-07E8512AA111</anforande_id>
<anforande_nummer>47</anforande_nummer>
<talare>CHATRINE PÅLSSON (kds)</talare>
<parti>kds</parti>
<anforandetext>replik
Fru talman! Som Barbro Westerholm säger når vi
säkert aldrig det samhälle där alla barn får möjlighet
att leva med båda sina föräldrar. Jag är den första att
hålla med om att vi tydligare borde lyfta fram ensam-
föräldrarnas situation, men jag vill samtidigt säga att
vi aldrig får låta detta bli en norm. Vi måste som
politiker hela tiden ha vårt mål klart: Ett barn har
behov av både sin mamma och sin pappa. Om man
ändå inte kan undvika en separation måste man försö-
ka åstadkomma att barnet har vardagskontakt med
båda föräldrarna i alla fall. Det tror jag är oerhört
angeläget. Här måste vi som politiker våga vara tydli-
ga i vår målsättning. Det är det jag framför som vår
grundsyn.
</anforandetext>
<intressent_id>0377384542907</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>241109</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GI0995/#anf47</protokoll_url_www>
</anforande>
