2349239 GI0995 Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:95 Onsdagen den 26 april 1994/95 95 1995-04-26 00:00:00 Aktuell debatt om det oprovocerade våldet aktuell debatt 0C970253-81A1-46E4-BA23-C73EB27D25E9 4 ALF SVENSSON (kds) kds Fru talman! Jag vill uppriktigt tacka statsrådet för redovisningen och synpunkterna och instämmer själv- fallet i det som sades. Jag avslutade min treminutersinledning med att säga att den ekonomiska krisen och den värdemässiga krisen är invävda i varandra. Vi vet naturligtvis att ungdomsarbetslösheten, känslan av att inte vara efter- frågad och behövd skapar problem - det är inte tu tal om det. Kanske inte arbetslösheten i sig men det fak- tum att man inte efterfrågas leder lätt ut i cirklar och miljöer där det för många lätt kan uppstå drogberoen- de etc. Jag tror alltså att det är väldigt viktigt att vi när vi talar om den ekonomiska krisen och om arbetslöshe- ten inte ser det bara ur nationalekonomisk synvinkel utan också med hänsyn till individen och individens värdighet. Samtidigt tror jag att det finns en risk - jag tycker att det var mycket positivt att statsrådet tog upp den - att vi försöker förklara allting med vad vi bru- kar kalla utvecklingen i samhället. Fru talman! Jag vill citera ur en intervju i Expres- sen med ekonomen Gunnar Wetterberg, tidigare chef för den statliga Långtidsutredningen. Han svarar på frågor om hur den ekonomiska krisen kommer att påverka samhällsutvecklingen, och så beskriver han en icke önskvärd effekt av välfärdssamhällets fram- växt: "Det paradoxala är att när det offentliga tog över så bäddade det för en extrem atomisering av samhället. Vi har dragit oss tillbaka från nästan alla gemensamma angelägenheter. Vi betalar skatt och hyra - sen tar någon annan hand om allting." Fru talman! Jag tycker att det ligger mycket i det- ta. Vi har ett strukturfel, en strukturkris på det här området. Vi lämpar över ansvar och blir så lätt åskå- dare. Jag är glad över att det också underströks av statsrådet. Nu har vi ju haft en statlig våldskommission, och den har gett ifrån sig betänkanden som jag tycker har varit mycket intressanta och innehållsrika. Den statliga våldskommissionen skrev 1992, alltså relativt nyligen: "Barnomsorg, skola och kommunala fritidsaktiviteter har under efterkrigstiden kommit att ta över delar av föräldrarnas ansvar för barnens upp- fostran. Barnuppfostran har, kan man säga, professio- naliserats. Det har emellertid visat sig att varken per- sonalen inom skolan eller barn- och ungdomsorgani- sationer kan ersätta föräldrarnas roll när det gäller att skapa en gynnsam utveckling av de unga. Ungdoms- brottsligheten ligger på en oroväckande hög nivå. Det är därför viktigt att föräldrarna mobiliseras och att deras ansvar och betydelse för barnens utveckling lyfts fram även i lagstiftningen. Föräldrarna är den största brottsförebyggande resurs samhället har." Jag tycker att detta är en sanning, men jag trycker att det är en sanning som vi gör för litet för att stryka under. Jag tycker att vi fortfarande har det strukturfe- let att vi på något sätt vill ta över och tro att vi är experter på vad föräldrarna känslomässigt, identifika- tionsmässigt, odiskutabelt är bäst på. Jag tycker att det var utmärkt när statsrådet här sade att gängen eller grupptillhörigheten i vissa fall tar över normbildningen från familjen och att identifi- eringen med gruppen då blir starkare än med familjen. Vilken är då slutsatsen? Vad gör vi för att ändra på detta? Jag vet - det gör vi alla - att det inte finns några perfekta familjer. Sörgården existerar bara i teorin eller i fantasin. Det finns inga felfria männi- skor. Men vad gör vi för att hjälpa föräldrarna att ta den roll som de så gärna vill spela men som de kanske inte tror att vi tycker att de är bäst på? Fru talman! Jag tror att det är väldigt viktigt att också lyfta fram skolans roll. När vi kristdemokrater ivrade för att skolan skulle vara förankrad i kristen etik - att vi sade kristen etik var egentligen inte kons- tigare än att man talar om svenska språket när vi talar om språk här i kammaren - var det för att vi ville ha den värdemässiga förankringen. När skinnhuvudena som omskrivs och som vi har åsikter om beter sig som de gör är det inte därför att de är en annan sorts män- niskor utan - enligt mitt och väl allas vårt förmenande - därför att de känner sig otrygga. De har inte fått någon värdemässig identitet. De är vilsna, och de vill visa att de är något. Därför tror jag att det behöver sägas - kalla det gärna någonting annat än kristen etik - att etik be- hövs, moral behövs, riktlinjer behövs och gränser måste sättas. Vem är det egentligen som av och till skulle ställas fram på torgen och stå till svars för utvecklingen - är det ungdomarna, är det barnen, eller är det kanske vi? Är det kanske jag, som inte har varit där och varit aktiv för att sätta de gränser som barn har rätt att få utstakade och ge dem den kompass som vi vet att de behöver för att få möjlighet att stå emot de starka krafter som vill beröva dem deras framtid och deras värdighet? 0739780276601 N 2010-01-01 00:00:00 241066 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GI0995/#anf4