2349239 GI0995 Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:95 Onsdagen den 26 april 1994/95 95 1995-04-26 00:00:00 Socialpolitik - inriktning och anslag, m.m. 94A6F97B-A72B-42C3-B66F-8F5C4EDA4567 26 STIG SANDSTRÖM (v) v Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till följande reservationer i betänkande SoU15: nr 3, 13, 22, 31, 33, 39 och 41. Beträffande de övriga sju betänkanden som vi har att behandla här i dag vill jag yrka bifall till utskottets hemställan. Speciellt nöjd är jag med betänkandet när det gäller Medanalys och att hanteringen har kunnat gå så snabbt att vi i dag kan behandla ärendet. Jag tar min utgångspunkt i två saker som Sten Svensson och Roland Larsson nämnde i sina anföran- den. Sten Svensson lyfte fram att socialpolitikens uppgift är att ange ansvar och ställa krav. Jag skulle vilja att detta vidgades till att också gälla hela den ekonomiska politiken. Men jag återkommer till det. Roland Larsson påstod att vi i dag är i ett läge som gör att andra krafter dikterar välfärdens villkor. Detta vill jag också återkomma till. Jag vill först ta upp en liten detalj i reservation 31 från Miljöpartiet, vilken jag ställer mig bakom. Det gäller anslag på en miljon till bokklubb för punkt- skriftsläsare, som jag tycker är en väldigt angelägen satsning. Jag tror att handläggarna i utskottet kanske har missuppfattat frågan litet grand, för det står att punktskriftsläsning är en väldigt liten företeelse. Det kan vara sant i så måtto att punktskriftsläsning har varit på väg att nästan försvinna i och med att de synskadade fått tillgång till talsyntes och talböcker o.d. Men nu håller punktskriftläsningen på att uppleva en renässans tack vare den nya datatekniken. Det visar sig nämligen att punktskrift är mycket väl anpassad just för datateknik genom att den direkt går att över- sätta till dataspråk, så där är det helt synonymt. Det har inneburit att framför allt unga synskadade har blivit väl förtrogna med punktskriftsläsning och att den därmed är på uppgång igen. Detta är en mycket bra användning av den nya tekniken. Det är på den här typen av områden den skall utnyttjas. Det är både billigt och ekonomiskt och ger stor nytta och glädje - det är inga stora kostnader det handlar om. Därför vill jag tillstyrka denna reser- vation. I dag skall vi alltså diskutera myntets baksida, dvs. ekonomin. I vanliga fall är det ekonomin som domi- nerar. I dag är det konsekvenserna som vi skall titta på. Vi har i dag på förmiddagen haft en debatt om det ökade våldet i samhället, vilket också blir en konsek- vens av bristerna i det ekonomiska system som vi har framför oss. Men märkligt nog finns det här i vår riksdag, i alla fall i vårt socialutskott, en stor samsyn när det gäller önskvärdheten att försvara vår välfärd. Vi har här hört att ett enigt utskott ställer sig bakom nämnda samsyn och att man där är bekymrad över välfärdens utveck- ling. Det är mycket glädjande att vi vill ha ökade satsningar på välfärdsprojekt och en uppföljning av vad som händer i vårt samhälle. Men samtidigt är det litet märkligt med tanke på att starka krafter och ut- vecklingstendenser i samhället drar åt ett helt annat håll. Ett enigt utskott skriver t.ex. följande: Att alla, oberoende av inkomst, har tillgång till bra barnom- sorg, god utbildning samt hälso- och sjukvård och äldreomsorg av hög kvalitet är enligt utskottet, vid sidan av möjligheten att försörja sig genom eget arbe- te, det som främst skapar jämlika och rättvisa villkor i samhället. Det är starka ord som uttrycker en samlad vilja, vilka borde vara förpliktande för vårt arbete. Samti- digt kan vi inte blunda för att mycket går på tvärs mot denna viljeinriktning. Vad kommer t.ex. komplette- ringspropositionens förslag om försvagning av kom- munernas och landstingens resurser motsvarande 9 miljarder kronor att innebära för möjligheten att upp- rätthålla kvaliteten i sjukvården och äldreomsorgen? Vad kommer detta att innebära för tusentals kvinnors möjlighet att försörja sig genom eget arbete? Vi vet att det är kvinnojobben som hotas genom dessa åtgär- der. För Vänsterpartiets del kan vi inte acceptera ytter- ligare neddragning inom kommunerna och inom sjuk- vården. Därför har vi också en reservation i betänkan- det som handlar om anslagen till sjukvården. Vi me- nar att målsättningen för den framtida sjukvårdspoli- tiken bör vara en expansion på ett par procent. I dessa dagar, när alla ropar på besparingar i den offentliga verksamheten, törs vi alltså gå på tvärs och i stället kräva en offensiv satsning. Vi har goda skäl för det. Vi menar att den svenska sjukvården, i likhet med den svenska kronan, är undervärderad. I länder där sjukvården är marknadsutsatt - bästa exemplet är USA - tillåts sjukvården, utan marknadskrafterna, ha en betydligt högre andel av BNP än vad som tillåts i Sverige. Här har vi en stram planering och kan därför hålla låga kostnader, troligen alltför låga i förhållande till behov och utveckling. Ett annat gott skäl till att sjukvården kan tillåtas expandera är, enligt vår mening, att den är en fram- tidsbransch i så måtto att den har högt kunskapsinne- håll, kräver en hög kompetensnivå och servicekänsla. Man talar alltid om att tjänstesektorn skall expandera, men man tänker aldrig på sjukvården. Samtidigt ut- vecklas sjukvården hela tiden och ger ganska me- ningsfulla s.k. riktiga jobb i hela landet. På ett ställe i betänkandet säger ett enigt utskott att en hög bestående arbetslöshet är det största hotet mot välfärden och en rättvis fördelning av resurserna i samhället. Också detta kan ju tyckas vara ett märkligt utta- lande med tanke på vad som utspelar sig i den verkli- ga världen, dvs. i ekonomin. Trots högkonjunktur, EU-medlemskap, stenhårda besparingar och mil- jardsatsningar på sysselsättningsstimulanser och ar- betsmarknadspolitik så förblir arbetslösheten fortsatt hög, alltför hög. Ingenting tycks hjälpa, och politiker- na framstår som hjälplösa. Det eniga utskottsbetänkande som vi behandlar här i dag är ett bra uttryck för det dilemma som poli- tiken och demokratin för närvarande befinner sig i. I betänkandet finns bra analyser av de problem som uppstår när välfärdssamhället brakar ihop och cynis- men tar över. Här uttrycks också en enig vilja att försvara de svaga och utsatta grupperna och bekämpa våldstendenser och segregation i samhället. Viljan att försvara välfärdssamhället finns, men förmågan sviktar. I själva verket står vi nu inför sam- ma dilemma i samhällsutvecklingen som flera av de stora tänkarna och filosoferna på 1800-talet redan då kände till. De visste att om ekonomin får rulla på ohämmat - den s.k. kapitalistiska utvecklingen - uppnår vi till sist en brytpunkt där det privata tilläg- nandet av det samhälleliga överskottet kommer i konflikt med det allmänna intresset, och till följd av detta uppstår det en svår samhällelig kris. Nu är vi mitt uppe i en sådan kris, ty det är ju up- penbart för var och en att det produceras stora över- skott i samhället. Det är inte pengar som fattas i det här samhället, men tillägnandet är däremot av privat karaktär. Staten kan ha resurser och klämma åt den fattige och svage, men den kan inte förhindra att Stenbeck och Peter Wallenberg i kraft av sin ägar- makt kan utdela miljoner i konsultarvoden till sig själva. Staten och myndigheterna kan ställa stora krav på den arbetslöse och utslagne. Jag vill här anknyta till Sten Svenssons anförande. Han sade att socialpo- litikens uppgift är att bestämma ansvaret och sätta gränser. Men staten är oförmögen att ställa krav på kapita- let eller på marknaden. Varför kan vi inte ställa krav också på dem? Det är sällan som man i dagens sam- hällsdebatt hör att det ställs några sådana krav, åt- minstone inte här ifrån riksdagen och inte heller från regeringens sida. Sedan början av 80-talet har det rått en obalans mellan kapital och arbete, en obalans mellan den politiska demokratin och den s.k. marknaden. Det är naturligtvis önskvärt och nödvändigt att vi återupprät- tar balansen. Budgetsanering kan vara en väg att gå. Det är regeringens väg och det har också varit vår väg. Vi har i höst gått med på stora budgetsaneringar. Vi vet att det är nödvändigt, men det är inte tillräck- ligt. Det är också absolut nödvändigt att få ned arbets- lösheten och att öka värdet på arbetskraften. Därför har vi nu konkret föreslagit att man skall ta de första stegen mot sextimmarsdagen. Vi menar att detta är en av de viktigaste sociala frågorna i dag, eftersom det i grunden handlar om människors rätt till försörjning och människovärde. Det handlar om att bredda tilläg- nandet av det överskott som skapas i samhället, men det handlar också om att få fart på ekonomin genom att köpkraften breddas. Men det gäller också att ställa krav på kapitalet så att det tar sin del av samhäll- sansvaret. Min önskan är att vi ger näringslivet i det här riket ett nationellt uppdrag att skapa arbetstillfällen och att gå in för att förkorta arbetstiden i takt med produktivi- tetsökningarna. Jag tror att näringslivet skulle klara av ett sådant uppdrag. Jag tycker att vi nu skall ställa krav också på marknaden och sätta gränser, inte bara för den enskilde. 0841352877309 N 2010-01-01 00:00:00 241088 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GI0995/#anf26