2349239 GI0995 Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:95 Onsdagen den 26 april 1994/95 95 1995-04-26 00:00:00 Sveriges samarbete med Central- och Östeu- ropa 900F0FB6-2009-4674-B496-24EDFF41CDB6 213 GÖRAN LENNMARKER (m) m Fru talman! Vi skall nu diskutera Sveriges samar- bete med Central- och Östeuropa. Det är en viktig fråga, en fråga som har blivit ett centrum i svensk utrikespolitik under de senaste fem sex åren. Vi kan konstatera att det har skett en enorm för- ändring i Europa. Proletariatets diktatur har upphört. Det socialistiska ekonomiska och sociala system som fanns i Central- och Östeuropa är nu på väg att av- vecklas. Den första och kanske viktigaste strategifrågan i det här sammanhanget var hur man skulle bete sig i Central- och Östeuropa när frihetens timme kom i slutet på 80-talet och början på 90-talet. Det var en diskussion om man skulle gå långsamt till väga, om man skulle reformera sina ekonomier och sina sam- hällssystem i långsam takt eller om man skulle göra det fort. Det som kom att bli stilbildande var övergången i Polen, där Balcerowicz, den förste finansministern, myntade uttrycket chockterapi. Han sade att man inte kan hoppa över en avgrund i två steg, utan man måste ta ett steg. Den utveckling som har varit sedan januari 1990, när systemskiftet i Polen inleddes, har också visat att just detta snabba och tydliga systemskifte har varit det rätta. Chockterapin har varit den rätta lösningen för Central- och Östeuropa. Vi ser det tydligast i de län- der som inte har slagit in på den vägen. De som har valt att ta en försiktigare takt eller inte reformerat sig alls har betydligt större fattigdom och elände, och hoppet om en snabb förändring kanske inte finns. Ett område som i särskilt hög grad drabbades var miljön. Det är en fullständigt ofattbar miljöförstöring och ett resursslöseri som vi ser i Central- och Östeu- ropa. Man kan dra två väldigt viktiga slutsatser av denna iakttagelse. Den ena är att det är viktigt att se till att staten upprätthåller sin roll som kontrollant, inte som producent. Det stora bekymret i Östeuropa var just att staten i sin roll som producent kom att nonchalera hänsyn till miljön och även för övrigt, i en rovdrift på människor, i sin iver att producera. Fem- årsplanerna gick över varje hänsyn. Den andra viktiga slutsatsen är att nolltillväxt inte är särskilt bra för miljön. Central- och Östeuropa uppfyllde mycket högt ställda krav på nolltillväxt, t.o.m. negativ tillväxt. Det ledde inte alls till någon bättre miljö. Tvärtom kan vi se just hur tillväxten har ett betydande kvalitativt innehåll, kanske mycket större än vad vi normalt uppfattar. Mycket av kritiken mot miljöförstöringen har kommit att associeras med kritiken mot tillväxten. I Central- och Östeuropa var det precis tvärtom. Nolltillväxten, bristen på tillväxt och bristen på utveckling, var en av de främsta orsa- kerna till att det gick så illa för miljön. Man kan fråga sig varför de här systemen fanns så länge. Det fanns över 70 år i Sovjetunionen och drygt 40 år i Central- och Östeuropa. Ja, själva grundmoti- vet var ju det sociala. Det fanns en föreställning om att man med ett förtryck men också med ett socialis- tiskt system skulle uppnå goda sociala förhållanden, sociala framsteg. Även på det här området ses miss- lyckandet kanske allra tydligast. Pensionerna var låga. Sjukvården var med västliga mått urusel, barnadödligheten hög och medellivsläng- den låg. Man var t.o.m. rädd för att gå till sjukhusen. Jag har själv besökt många sjukhus i Central- och Östeuropa, och jag får säga att standarden var på en nivå som kan associeras till u-länderna. Man hade en hög arbetslöshet, även om den for- mella arbetslösheten var noll. Det stod i konstitutio- nen att alla skulle vara tillförsäkrade arbete. Nu var man inte det, utan man var tillförsäkrad en anställ- ning. Det beräknas att ungefär 30, 40 eller 50 % av befolkningen inte arbetade i sin anställning utan hade ett formellt arbete, i praktiken en form av arbetslös- hetsersättning. Utbildningen var förbluffande låg - ungefär fyra år kortare i genomsnitt än i väst. Behandlingen av handikappade - också samhällets olycksbarn - var brutal. Allt detta var egentligen motivet för att hela detta system skulle finnas. Det skulle nämligen vara socialt bra. Man skulle göra stora eftergifter på andra av samhällslivets områden, men man skulle åtminstone uppnå det socialt goda. På det här området misslycka- des systemen extra mycket. Slutsatsen är tydlig: man kan inte skapa en socia- listisk välfärdsstat. Det går inte. Det har gjorts försök, för stora delar av mänskligheten under lång tid, och det har blivit fiasko. Nu är länderna i en enorm omvandling, och det är enorma spänningar inom länderna. Det är spänningar mellan det nya och det gamla. De som kommer in i den nya marknadsekonomin har en enorm tillväxt - mycket snabbare än vad statistiken utvisar, eftersom den har en tendens att bara registrera det synliga och det inrapporterade. Om det under femårsplanernas tid var så att man ljög om allting i syfte att överdriva prestationer och produktion, är förhållandet nu det omvända. För att slippa skatt och annat tiger man om mycket, och mycket sker svart eller grått. Den del som förändras växer snabbt. Det är en enorm stor standardökning för de människor som kommer in i det nya. Problemen har de som finns i det gamla, både i de statliga företagen, kolchoserna m.m., som arbetar där eller inte arbetar men finns där. De ser sin standard sjunka och ser naturligtvis också den stora klyftan mellan dem och det framväxande nya. Det gäller inte minst pensionärerna, som har tjänat ihop till sin standard under det gamla systemet. De kan ju inte leva om sitt liv, utan de är fångade i denna fattigdomsfälla. Här är det viktigt att inse att det behövs ett socialt systemskifte, i lika hög grad som det vi normalt för- knippar med ekonomin som sådan. De östeuropeiska systemen var egentligen en form av brukssamhällen, i den meningen att bruket skulle sköta allting. Den sociala tryggheten var förknippad med arbetsplatsen. Lenin hade väl förläst sig på brukssamhället, och det kom att bli en mycket ålder- domlig struktur i hela systemet vad gällde det sociala. Här gäller det att man går över till ett västligt, kapitalistiskt eller vad man skall kalla det, socialför- säkringssystem, genom att se till att frikoppla den sociala tryggheten från arbetet, så att den sociala servicen och stödet inriktas på individen och inte på arbetsplatsen. Väldigt mycket av det sociala stödet finns fortfa- rande kvar i öst. Man satsade inte litet på det sociala. Man satsade enormt mycket, men man satsade fel. Över halva Rysslands budget - den som antogs i vår av den nya duman - gällde egentligen sociala satsningar. Det är bara det att man satsar så in i hel- skota fel - ursäkta uttrycket. Man satsar på subven- tioner till kolchoser och till statliga företag. Det är den vägen man vill garantera den sociala stabiliteten, i stället för att bygga upp den efter den typ vi har, nämligen direkt stöd till individen. Därför är det som står i propositionen fel. I övrigt tycker jag att den innehåller en del förtjänstfulla sa- ker, men man försöker ge bilden av att det inte satsas socialt. Det görs, men det satsas fel. Det sociala system som finns där borta skall inte bibehållas. Det är lika viktigt att byta detta som att byta system vad gäller den direkta produktionen av varor och tjänster, dvs. det som vi normalt associerar med näringsliv. Det är viktigt att komma ihåg att det är väldig skillnad på det stöd man ger för att hjälpa Central- och Östeuropa att utvecklas och det stöd man ger till u-länder. De central- och östeuropeiska länderna är egentligen underutvecklade industriländer. De har en struktur som påminner om industriländernas rent statistiskt. Industrisektorn är stor. Jordbrukssektorn är visserligen inte så liten som den normalt är i väst, men den är i alla fall betydligt mindre än vad den är i u- länderna. Det är inte ett strukturfel i den meningen, dvs. vad gäller den traditionella utvecklingsstrategin. Det handlar om en felutveckling inom ramen för en in- dustriell utveckling. Därför går mycket av västs stöd till att se till att dessa strukturer förbättras och att de rätta incitamenten kommer till. Vi skall inte från väst subventionera verksamhet som under ett antal decennier varit subventionerad av en statsmakt och som producerat fel saker till fel pris - ofta i en kvalitet som gjort att ingen har kunnat använda dem när de väl producerats. Det västliga stödet bör delvis inriktas på att bygga upp rättsstaterna. Dessa stater har varit överlastade av många uppgifter. De har tagit på sig nästan alla upp- gifter och vanskött alla. Statsmakten i dessa länder, som är så korrumperad och i ett sådant vanrykte, måste ändå bygga upp rättsstaten. Att garantera rätten, lagen, och se till att den verkligen efterföljs kan en- bart staten göra. Vi ser tydligt att det är ett enormt problem i praktiskt taget alla länder. Just att hjälpa till med att bygga upp rättsstaten är en central del i det offentliga stödet. En annan del är att bygga upp suveräniteten och återskapa de nygamla länderna i Baltikum. Det är naturligtvis särskilt viktigt från en svensk och nordisk horisont. Suveränitetsstödet har varit unikt lyckosamt i sin inriktning. Jag är glad att det fortsätter enligt det förslag som riksdagen nu skall ta ställning till. Ett tredje område är miljön. Det är lätt hänt att många miljösatsningar kommer längre ned i priorite- ringsordningen när man gör systemskiftet. De gjordes inte tidigare, så det handlar inte om att man bryter den tidigare traditionen. Det är angeläget för länderna själva, men det har naturligtvis ett visst egoistisk syfte för oss i väst, för oss i Sverige, att satsa just på miljösidan. Kärntekni- ken för att förbättra reaktorsäkerheten är naturligtvis en oerhört central del. För Sveriges del gäller det närområdet. En annan sak är vattenreningen och luftreningen. Det gäller inte minst Östersjön - detta hav som vi tillsammans delar mellan oss och de andra. När det gäller biståndet och stödet till omvandling i Central- och Östeuropa är det viktigt att hålla ut ett antal år. Det har innevarande år en volym på närmare 1,4 miljarder om man räknar in alla dess olika delar. En viss del av miljösatsningarna har sin grund i svensk miljö, men satsningarna görs likväl i Central- och Östeuropa. Jag noterar att förslaget innebär en ganska kraftig neddragning av det bilaterala stödet både vad gäller miljön och andra områden. Det kompenseras delvis av det ökade stöd från EU som blir följden av att vi går in i EU, men likväl är det en neddragning jämfört med innevarande år. Från moderat håll menar vi att man borde hålla kvar den ambitionsnivå man har innevarande år och som man byggt upp under de närmast föregående åren, och därför har vi också föreslagit ungefär 200 miljoner kronor mer till detta. Vi har omprioriterat denna utgift gentemot andra utgifter i statsbudgeten. Det är nog viktigt att vi håller i stödet till om- vandlingen under några år. En del av dessa länder kommer senare att fasas ut. Polen är ett av Europas mest snabbväxande länder. Estland är möjligen på väg att bli ett sådant. Det är en verksamhet som inte skall pågå i all oändlighet, men just nu är det viktigt att hålla i stödet. Fru talman! Låt mig avslutningsvis säga ett ord om ett uttryck som har använts i propositionen, nämligen "gemensam säkerhet". Det är ett bra uttryck, men det används fel när man hävdar att det på något sätt skulle vara en fortsättning av det begrepp som användes för tio år sedan. I dag har vi ett helt annat gemensamt säkerhetsbe- grepp. I dag bygger det på föreställningen om nog- grant iakttagande av mänskliga rättigheter, samverkan mellan demokratier och respekt för minoriteter. Det begrepp som myntades i början på 1980-talet innebar precis motsatsen. Det innehöll faktiskt ett slags accept av att det var diktatur i Central- och Öst- europa. Vi hade faktiskt t.o.m. en socialdemokratisk utrikesminister som hävdade att man inte fick kritisera systemen i Central- och Östeuropa utan möjligtvis enskilda händelser. Jag tror att vi skall vara mycket observanta på att den användning av begreppet "gemensam säkerhet" som nu präglar hela vårt västliga synsätt just innebär att man strikt iakttar demokratin, de mänskliga rättig- heterna, minoriteternas rättigheter osv. Med detta, fru talman, ber jag att få yrka bifall till reservation nr 1 i detta betänkande. 0739152363302 N 2010-01-01 00:00:00 241275 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GI0995/#anf213