<anforande>
<dok_hangar_id>2349239</dok_hangar_id>
<dok_id>GI0995</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:95 Onsdagen den 26 april</dok_titel>
<dok_rm>1994/95</dok_rm>
<dok_nummer>95</dok_nummer>
<dok_datum>1995-04-26 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Aktuell debatt om det oprovocerade våldet</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>aktuell debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>0375B689-B27C-4A4D-A349-6BF6B84C1C94</anforande_id>
<anforande_nummer>16</anforande_nummer>
<talare>MARIANNE SAMUELSSON (mp)</talare>
<parti>mp</parti>
<anforandetext>Herr talman! Att våld i samhället är oacceptabelt
och måste fördömas hoppas jag att vi alla är överens
om. Jag hoppas att vi också kommer att arbeta utifrån
det. Rasistiska inslag i våldet är något som vi måste ta
itu med bl.a. för att skapa ett mångkulturellt samhälle
där alla människor får plats. Jag hoppas att vi även är
helt överens om det och kommer att kämpa för det
tillsammans. Det är vad vårt samhälle behöver.
Det finns andra saker som vi kanske inte är helt över-
ens om i nuläget. Det är hur man skall vidta åtgärder-
na. Alf Svensson pratade om hederlighet som en
grundbult. Jag skulle vilja använda ordet delaktighet
som en viktig del i samhället. I dag finns det faktiskt
ungdomar som innan de har fyllt 20 år rekommende-
ras att gå till socialen för att få sin försörjning därför
att de inte behövs i samhället. Att förvänta sig att de
då skall känna delaktighet i vårt samhälle är att begära
mycket. Man måste behövas, man måste få vara med.
Jag tror att det är det absolut viktigaste för oss alla att
arbeta för. Jag vill återigen komma tillbaka till att det
är bättre att dela på jobben och att använda människor
i viktiga arbetsuppgifter än att betala dem för att inget
göra.
Herr talman! Justitieministern var inne på att sam-
hällets stöd till familjerna måste fungera och även på
att vi måste vidta åtgärder när familjerna inte funge-
rar. Jag har under mitt yrkesverksamma liv innan jag
blev politiker arbetat med ungdomar med sociala
problem. Under de senaste åren har jag sett en
skrämmande förändring. Eftersom kommunerna spa-
rar vidtar man inte längre de åtgärder som borde vid-
tas. Man sparar på ungdomar och barn.
Vi som har arbetat med dessa frågor vet vilka kon-
sekvenser detta får. Det blir betydligt dyrare den dag
när man måste vidta de åtgärder som samhället ändå
måste ställa upp med. Jag vill också betona vikten av
att kommunerna har grundläggande resurser för att
bedriva det förebyggande arbetet. Det borde vara
samhällets absolut viktigaste prioritering att tidigt
hjälpa och stödja ett barn som hemifrån kanske inte
får det fulla stöd som det behöver. Det finns självklart
möjligheter till det, men det är i dagsläget just detta
som kommunerna sparar på, och det är helt oaccepta-
belt.
</anforandetext>
<intressent_id>0900533740700</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>241078</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GI0995/#anf16</protokoll_url_www>
</anforande>
