2349235 GI0991 Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:91 Torsdagen den 20 april 1994/95 91 1995-04-20 00:00:00 Vägverket 1AA34F7C-F4F8-4190-9B71-BFFE7E4B5745 224 SVEN BERGSTRÖM (c) c Fru talman! Låt mig börja med några kommentarer till det som har sagts här under den senaste timmen. Det är positivt att så många understryker att underhål- let är minst lika viktigt som nybygge eller snarare viktigare. Det är smärtsamt men nödvändigt på kort sikt med nedskärningar på de enskilda vägarna, säger Bo Nils- son, men pengar kan nog komma redan nästa år. Så tolkade jag också det han sade. Sedan får vi väl se i protokollet exakt hur han formulerade sig. Det som var intressant tyckte jag var att det fanns en ganska betydande nyansskillnad mellan kommuni- kationsministern och Bo Nilsson när det gällde synen på motorvägar. Bo Nilsson underströk att det skall vara rätt målstandard, med undertonen att det nog bör vara motorväg i flera fall än man i dag säger, medan Ines Uusmann sade att det är olyckligt att bygga mycket hög standard på några få sträckor. Nog läste jag in en viss skillnad mellan kommunikationsminis- tern och Bo Nilsson. För min del vill jag nog stödja Ines Uusmanns uppfattning. I mitt hemlän finns det lysande exempel på hur vansinnigt vägpengarna faktiskt används. På den allra bästa vägsträckan mellan Stockholm och Sundsvall håller nu Vägverket för fullt på att bygga ut motor- vägsstandard söder om Gävle för många hundra mil- joner kronor, medan sträckan Söderhamn-Hudiksvall, som har väntat i årtionden, får ligga kvar med mycket dålig standard. Det tycker jag är ett gott exempel på att Vägverket inte alltid använder pengarna på ett optimalt sätt. Att bygga ut den bästa sträckan mellan Stockholm och Sundsvall från den 13-metersstandard som den fick för bara några år sedan till motorvägs- standard kan aldrig vara en rimlig användning av pengarna. Sedan vill jag säga några ord om den analys som så många lutar sig emot. Bl.a. Bo Nilsson sade: Vi kommunaliserar inte, vi analyserar. I det låg, om jag förstod det rätt, att man inte är beredd att tillstyrka kommunalisering av pengarna. Vi från Centern stöder också analysen. Jag vore i och för sig glad om det gick att läsa in allt det som Bo Nilsson och andra gör i skrivningen. Men läser man noga det som sägs i utskottsbetänkandet finner man att utskottet bara säger att man skall avvakta med förhandlingar med Svenska kommunförbundet om en överföring av de statliga medlen till kommunerna till dess analysen är genomförd. Kan man redan nu säga att analysen kommer att visa att det är fel att föra över det här ansvaret på kommunerna är det utmärkt. Men så står det inte riktigt om man läser i betänkandet. Men jag hoppas att man kan tolka det på det sättet. Hela den här debatten tycker jag visar på hur pa- radoxalt man kan använda samhälleliga pengar. Man pratar ganska litet om miljardrullningen till alla de stora projekten. Man drar ned litet grand på byggan- det, inte mer. Men när det gäller den lilla posten, de 100 miljo- nerna till enskilda vägar, tar man fram den riktigt stora yxan. För den som roar sig med att läsa statistik är det rätt intressant. Om man tittar på statistik från t.ex. 1980 fram till nu finner man att de här anslagen har legat ungefär stilla, om man räknar i rätt penningvär- de. Men med den här förändringen blir det yxhugg, ett Alexanderhugg. Det blir genast en halvering av peng- arna. Det är ingen rimlig nedtrappning. Av alla anslag i budgeten tror jag att det här är den post som man hugger värst på. Till saken hör att Väg- verket faktiskt hade äskat 925 miljoner kronor och man anslår 329 miljoner kronor. Det är alltså en tred- jedel av vad Vägverket faktiskt hade äskat. Även med Centerns förslag blir det en avsevärd reducering av det Vägverket faktiskt hade sagt. Det här är ingen rimlig nedtrappning. Det är ett Alexanderhugg som är orimligt. Jag hoppas verkligen att alla de vittnesbörd som har kommit i kväll om att det här inte är så bra och att vi borde återställa denna post innebär att vi kan förverkliga det redan nästa år. Som Sivert Carlsson och andra har understrukit är detta finmaskiga nät av vägar oerhört viktigt. Det är sammantaget ungefär dubbelt så långt som alla riks- vägar, länsvägar och kommunala gator och vägar tillsammans, 28 000 mil närmare bestämt. Det är vägar som öppnar allmänhetens tillgång till skog och mark, bär, svamp, jakt, fiske, rekreation, bad, turism och allt vad ni vill. Det är vägar som bär fram råvaran till skogsindustrins 70 miljarder årligen i exportin- komster till landet. Det är vägar som gör deviser som "Hela Sverige skall leva!" möjliga. Den här ryggraden i landsbygdens infrastruktur står naturligtvis inte inför något omedelbart samman- brott om riksdagen mot allt förnuft beslutar som vi kan befara i kväll. De vägföreningar och samfällighe- ter som med stort ansvar sköter de här vägarna med stöd av statliga pengar lägger naturligtvis inte ner verksamheten och flyttar. De kämpar säkert vidare, men med mycket mindre möjligheter att fullgöra sina uppgifter på ett fullgott sätt. Därför vill jag än en gång hoppas att det ligger något i det Bo Nilsson antydde, att detta är ett undantag som vi skall reparera redan nästa gång riksdagen har anledning att behandla de här frågorna. Skulle man inte göra det ligger en stor skada i detta i det längre perspektivet. Det skulle naturligtvis vara en oerhört allvarlig urholkning och degenerering av ett mycket viktigt vägkapital som skulle ske. Kost- naderna skulle långsiktigt växa när man tvingas sätta in allt större reparationer och underhållsåtgärder om några år. Det skulle alltså vara samma princip som vi tillämpar med statsskuld och miljöskuld, det är barnen och barnbarnen som får ta över. I det här sammanhanget måste jag också kommen- tera litet grand att Ulla Löfgren gång på gång tar replik och säger saker som om moderaterna hade anslagit mer pengar till enskilda vägar. Den moderata reservationen bygger ju på att man skulle få mer pengar genom bifall till en tidigare reservation. Det vet naturligtvis Ulla Löfgren att kammaren inte kom- mer att göra. Gång på gång talar hon ändå som om moderaterna hade mer pengar. Men det har man inte, utan man går i praktiken på utskottsmajoritetens för- slag. Jag vet inte om Ulla Löfgren har någon kontakt med gräsrötterna hemma i Västerbotten. I så fall skulle hon kunna lyssna på vad t.ex. LRF:s förbunds- stämma i Västerbotten har sagt, att just Västerbotten - Ulla Löfgrens hemlän - är det län i Sverige som drab- bats hårdast eftersom man har det längsta samman- tagna vägnätet. Till de riktigt stora förlorarna hör bl.a. skogsindustrin i det här länet, Sveriges viktigaste exportnäring. Den brukar ligga moderaterna varmt om hjärtat. Då borde man förstå att det är olyckligt att så här sker. Jag föreslår därför att moderaterna ansluter sig till reservation 18, Centerns reservation, där vi lyfter upp detta till en rimligare nivå. Paradoxen med att skära ned så här dramatiskt på de enskilda vägarna blir fulländad om man tänker på att vi då rycker undan mycket av förutsättningarna för att leva och verka samt ha en fungerande infrastruktur på landsbygden, samtidigt som samhället faktiskt lägger ner åtskilligt med pengar på att bygga ut de digitala elektroniska vägarna över hela vårt land, inte minst för att skapa likvärdiga förutsättningar för att kommunicera via data, telefax osv. Nu är problemet att timmertransporter, mjölkbilar och hemtjänstfordon inte kan köra på de elektroniska vägarna. De behöver också fysiska vägar. Nej, fru talman, jag föreslår att socialdemokrater- na, som under de senaste veckorna har visat ett bety- dande mått av förnuft när det gäller uppgörelsen med Centern, tar sitt förnuft till fånga även i den här frågan och förenar sig med oss kring reservation 18. Varför låta förnuftet vänta ett eller annat år, när det kan få genomslag redan i morgon i omröstningen? Jag yrkar alltså bifall till reservationerna 11, 13 och 18 i likhet med vad Sivert Carlsson har gjort. 058426570914 N 2010-01-01 00:00:00 240889 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GI0991/#anf224