2349234 GI0990 Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:90 Onsdagen den 19 april 1994/95 90 1995-04-19 00:00:00 Situationen i f.d. Jugoslavien samt Albani- en 205CB8A8-151A-45CC-83C1-23BCA9208852 7 GÖRAN LENNMARKER (m) m Herr talman! Det har snart gått fyra år sedan de jugoslaviska krigen började och över tre år sedan det bosniska kriget började. Uppmarschen till krigen vintern 1990/91 var en period av djupt misslyckande i den europeiska utrikespolitiken. Det var i bästa fall dålig analys, ofta direkt felaktig. Det var splittrat och oengagerat. Ursäkten kan naturligtvis vara att man satt och tittade på TV vad som hände borta i Kuwait under denna tid. Det skymde mycket av den upp- marsch som skedde. Som tidigare påtalats handlade det om en mycket målmedveten och nästan i detalj planerad aggression. Milosevic, det serbiska socialistpartiet, den jugosla- viska armén och olika former av gäng i Kroatien och Bosnien-Hercegovina var de som utövade aggressio- nen. Vukovar, Osijek, Dubrovnik och Sarajevo har inte precis varit resultat av gerillakrig utan av ett målmedvetet förstörande av städer med tungt artilleri. Lärdomen av det är att detta inte är en etnisk konflikt utan en planerad konflikt, en avsiktlig aggression. De analyser man ibland ser som hävdar att det skulle vara något slags inneboende oförmåga att handskas med etniska skillnader i Balkan i största allmänhet och kanske speciellt i Bosnien-Hercegovina eller Kroatien är i grunden fel. Men allt eftersom konflikten har vuxit fram har naturligtvis också hatet kommit att växa fram till följd av konflikten. Men det är en annan sak. Det är också sant att FN, som enligt artikel 51 sä- ger att ett land har rätt till självförsvar och att gå in i allianser och försvara sin integritet, inte har förmått göra detta. Vi känner till några sådana fall tidigare i historien. Korea och Kuwait är väl de mest kända. Men bekymret är inte FN:s i grunden. Det är med- lemsstaternas. Vi får då gå till oss själva. Huvuddelen av FN:s medlemsstater resonerar som Sverige. Man är inte beredd att inskrida till ett annat lands försvar. Denna riksdag, alla partier, har de restriktionerna för Sverige. Många andra länder har precis samma re- striktioner. EG, som det hette på den tiden, hade inget mandat att över huvud taget syssla med utrikespolitik. NATO hade heller inget mandat att syssla med annat än för- svar av det egna territoriet och fick inte agera utanför det. När man inte hade det bästa alternativet, att först hjälpa Kroatien och sedan Bosnien att försvara sig själva, fick man gå på ett annat alternativ, ett sämre alternativ. Det kanske var det näst bästa eller möjligen det näst sämsta. Det var Jugoslavienkonferensen, kontaktgruppen, medlarna, humanitära insatser och så småningom skyddsstyrkor. Jag tror faktiskt att detta i fråga om det bosniska kriget ledde till att Bosnien- Hercegovina finns kvar som en kraftigt beskuren men dock självständig stat. Det hade sett mycket värre ut om inte dessa insatser gjorts. Jag tror att Bosnien- Hercegovina hade varit delat mellan Serbien och Kroatien om inte dessa insatser hade kommit till stånd. Det är inte det bästa alternativet, jag upprepar det. Men i detta fall är det ett mindre dåligt alternativ än den totala utplåningen av Bosnien-Hercegovina, som jag tror hade blivit följden om ingenting alls hade gjorts. Vi skall också komma ihåg att stora delar av Bos- nien-Hercegovinas försörjning - mat varje dag - kommer via det internationella samfundet, framför allt västvärlden och EU. Det svenska räddningsverket gör betydande insatser för att leverera mat till delar av Bosnien-Hercegovina. Den nordiska bataljonen gör betydande insatser. Jag minns själv när president Izetbegovic och premiärminister Siladzic framförde sitt tack till Sverige och hävdade att Sverige var ett av de länder som gjort mycket stora, kanske störst insat- ser för Bosnien-Hercegovina i proportion till sin storlek och befolkning. Jag tycker att det skall note- ras. Sverige har också varit mycket starkt pådrivande i fråga om krigsförbrytartribunalen. När det gäller att få fram en lösning har det inter- nationella samfundets linje varit att pressa Serbien med sanktioner och sanktionsövervakning, när man inte kunnat följa den linje som varit bäst, nämligen att försvara Bosnien-Hercegovina. Sverige har deltagit även i denna verksamhet, för att pressa fram en för- handlingslösning som skall stärka Bosnien- Hercegovina. Den springande punkten i diskussionen är nu vad man skall göra med vapenembargot. Vapenembargot tillkom som ett embargo mot hela det gamla Jugosla- vien och har sedan kommit att få effekt också för Bosnien-Hercegovina och naturligtvis också för Ser- bien och andra. Om vi funderar en smula på vad som skulle ske om vapenembargot hävdes, skulle man kunna tänka sig ett scenario som innebär att FN:s styrkor, Unpro- for, dras ut. Ingen, inte ens Sverige, skulle vara be- redd att behålla sina skyddsstyrkor i Bosnien om vapenembargot släpptes. Den humanitära hjälpen skulle sannolikt omöjliggöras. En stor del av Bosniens befolkning, några säger 60 %, är beroende av den humanitära hjälpen för sitt dagliga bröd. Man kan kanske också tänka sig att det skulle bli en bred ser- bisk attack på en gång, innan Bosnien-Hercegovina hinner beväpna sig, innan vapenleverenser i stor om- fattning hinner komma. Det vore ganska rationellt, sett från ett bosniskt perspektiv, att göra så. Vi såg litet grand av detta förra året när president Clinton antydde att man från USA:s sida var beredd att verka för att vapenembargot skulle upphävas. Det blev en mycket bekymmersam period. Det blev initialt en bosnisk framgång, men sedan kom en serbisk rekyl på detta. Jag tror att erfarenheten av vad som hände förra året inte direkt pekar i riktning mot en lösning som innebär ett upphävande av vapenembargot. Det ser inte ut att vara en klok lösning för att få till stånd en bättre sakernas ordning än i dag. Jag tror att det är viktigt att ha denna relativa syn, för medvetenheten om denna ondskefulla aggression är den allvarligaste i Europas historia sedan andra världskriget. Denna målmedvetna planering, detta systematiska genomfö- rande av etnisk rensning på ett noggrant planerat och förutsett sätt måste leda till att vi på bästa eller minst dåliga sätt ser till att vi får fram en lösning som stop- par och i största möjliga mån förhindrar resultatet av detta. När det gäller Kosovo, som också tas upp i betän- kandet, är det viktigt att bibehålla pressen på Serbien. Den svenska linjen har ju varit att sanktionerna mot Serbien, eller den federala republiken Jugoslavien, inte skall släppas förrän man har kommit till rätta med situationen i Kosovo. Vi måste också fullfölja den bevakning av läget i Kosovo som inleddes under det svenska ordförandeskapet i ESK. När det gäller Makedonien tycker jag att det nu, när Sverige har blivit medlem av den europeiska unionen, finns anledning att aktivera vår position. Tidigare var detta inte möjligt, för vi kunde inte agera via EU. Men det är ju ingen tvekan om att den nuva- rande grekiska regeringens attityd till Makedonien har varit helt otillständig. Visserligen har det funnits vissa oklarheter vad gäller nationella symboler etc, men sådana får naturligtvis inte lösas med oproportionerli- ga metoder. Blockeringen av Makedonien har varit helt oproportionerlig i förhållande till den ursprungli- ga dispyten som, i alla fall med våra ögon sett, kan ses som relativt bagatellartad. Därför är det viktigt att vi nu agerar. Vi har gjort det tidigare genom att vara med och sända förebyggande trupper till Makedonien. För övrigt var det, inom parentes sagt, ett av de verk- ligt förutseende besluten i FN:s historia att skicka trupp innan en konflikt har brutit ut. Det bör vi fak- tiskt observera. Ofta har vi annars klagat på att man har skickat trupp för sent. Men detta var mycket fram- synt av bl.a. dåvarande försvarsministern att stödja detta beslut. Med Albanien gäller samma sak som med Make- donien, att vi nu som EU-medlemmar bör verka för att EU knyter ett närmare samarbete med Albanien och Makedonien, t.ex. genom att kanske finna olika former av associationsavtal med de båda länderna, så att vi på det sättet stärker deras möjligheter till snabb utveckling. Albanien har ju ett enormt starkt EU-stöd och försörjs väl till stora delar via EU. Det finns några slutsatser som man kan dra av dessa konflikter inför framtiden. Det är självklart att vi benhårt måste värna den territoriella integriteten i både Kroatien och Bosnien-Hercegovina. Det får inte råda någon som helst tvekan om att rätten till deras gränser är fastslagna av folkrätten. I Sverige måste vi ständigt se till att vi har detta i minnet. När man nu t.ex. utövade påtryckningar på Kroati- en att ha kvar Unprofor var det också viktigt att ha perspektivet med, att de båda länderna har rätt till sin territoriella integritet. Vi skall fullfölja det starka svenska engagemanget. Om vi ser på var Sverige har ägnat huvuddelen av sitt engagemang under de senas- te åren, så är det faktiskt i Bosnien, vilket parallellt med Baltikum har varit det kanske främsta området för svenskt utrikespolitiskt engagemang. Inom EU har vi också anledning att fundera en hel del till följd av detta. Vi måste stärka den gemen- samma utrikes- och säkerhetspolitiken. Den infördes ju av EU delvis som en reaktion på skammen och på bristen på agerande under åren 1990-1991. Vi måste genom starkare analysenheter se till att det blir en kraftfull utrikes- och säkerhetspolitik, så att man inte återupprepar de bristfälliga och felaktiga analyserna, splittringen etc. Jag tror att det behövs en gemensam analysenhet inom EU. Jag tror också att man behöver införa konsensus-minus-en-principen i beslutsfattan- det. Det har man gjort i OSSE, f.d. ESK. Men vi i Sverige måste också vara öppna för en utveckling som innebär ett kraftfullare militärt age- rande. Även som en alliansfri nation kan vi driva på. Vi är ju mycket starkt militärt engagerade i Europas säkerhet. Sverige är faktiskt ett av de länder i Europa som militärt är starkast engagerat utanför våra grän- ser. Man bör få instrumenten för att stoppa aggressio- nen. Pudelns kärna är ju egentligen att man skall kun- na stoppa en aggression innan den växer sig stark eller helst innan den över huvud taget utvecklas. Jag är ibland litet orolig över attityden i den svenska säkerhetspolitiska debatten. På något sätt dras den felaktiga slutsatsen att Sverige skulle bli passivt och inåtvänt. I stället borde slutsatsen vara att vi måste bli ännu mer utåtvända och aktiva för att säkra den europeiska freden och säkerheten. Herr talman! Utvecklingen i Jugoslavien är ett mörkt kapitel i det moderna Europas historia. Samti- digt råder det ingen tvekan om att Sverige kraftfullt har engagerat sig och förhoppningsvis också i fort- sättningen kommer att göra så för att se till att vi faktiskt blir ett av de länder som står i första linjen när det gäller att värna frihet och fred i Europa. 0739152363302 N 2010-01-01 00:00:00 240499 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GI0990/#anf7