<anforande>
<dok_hangar_id>2349234</dok_hangar_id>
<dok_id>GI0990</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:90 Onsdagen den 19 april</dok_titel>
<dok_rm>1994/95</dok_rm>
<dok_nummer>90</dok_nummer>
<dok_datum>1995-04-19 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Anslag till Brottsoffermyndigheten, m.m. </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>DE0AC1A2-98CF-493B-9EB4-2A43D89EC021</anforande_id>
<anforande_nummer>49</anforande_nummer>
<talare>SIW PERSSON (fp)</talare>
<parti>fp</parti>
<anforandetext>Herr talman! Kniv är vapen. Peppar är vapen. Sax
är vapen. Man kan hitta hur många vapen som helst.
Men det som är principiellt viktigt är att det är polisen
som har huvudansvaret och skall fortsätta att ha det.
Det är polisen som skall göra den samlade bedöm-
ningen. Jag misstror inte kvinnojourer och brottsoffer-
jourer. Men jag tror att vi är inne på en farlig väg om
vi släpper efter och inte längre låter polisen vara den
som gör bedömningen.
Pepparsprej är inte så farligt som tårgas. Men det
ger problem i 20 minuter. Okej, det är inte så farligt
som kniv, sax eller någonting annat, men man måste
också komma ihåg, Ingbritt Irhammar, att pepparsprej
också kan användas på fel sätt. Det är därför som
polisen, som känner till både det onda och goda i
samhället, skall ha huvudansvaret.
</anforandetext>
<intressent_id>0806172169007</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>240541</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GI0990/#anf49</protokoll_url_www>
</anforande>
