2349234 GI0990 Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:90 Onsdagen den 19 april 1994/95 90 1995-04-19 00:00:00 Situationen i f.d. Jugoslavien samt Albani- en F2B2256A-1391-4E3E-AF80-54BEC76C274E 38 RAGNHILD POHANKA (mp) mp Herr talman! Jag skall i mitt anförande inte föra fram några yrkanden, eftersom vår utskottsrepresen- tant har gjort detta. Mitt anförande skall handla om mänskliga rättigheter i ett flyktingperspektiv. Vi får inte blir förhärdade. Vi måste reagera nu och kraftigt, som individer, som politiska partier, som nation och i internationella sammanhang. Serberna har 90 kända fångläger, varav minst 20 är kvinnoläger där kvinnorna systematiskt våldtas och förnedras. De registreras, och serberna menar att barnen skall tas om hand av Serbien. Från dessa läger rekryteras också kvinnor till bordeller. Förutom alla övriga grymheter är detta en särskild sida av krigen i f.d. Jugoslavien. Det räcker inte läng- re att dokumentera och informera. Vi vet tillräckligt och kan alltså inte efteråt säga att vi ingenting visste. Eftervärldens dom kommer att bli hård. Herr talman! Det pågår ett folkmord, och ett folk- mord måste drabba civilbefolkningen, dvs. folket. Situationen är desperat. Tänk om vi alla i Sveriges riksdag skulle åka dit ned! Vi står här och talar och talar, vilket också är vår uppgift, men kanske skall vi börja handla. När man ser på olika krigshärdar i världen kan man lätt tappa fotfästet. De allra flesta konflikter är dessutom inbördeskrig, som i grymhet och övergrepp kan ha förödande konsekvenser. I det f.d. Jugoslavien har det t.o.m. inneburit att vänner och grannar skjutit varandra eller utsatt varandra för tortyr och över- grepp. En man som häromåret framträdde i TV grep mig, när han handfallet och utan möjlighet eller vilja att förstå beskrev sin situation: Mina grannar och vänner, vi som har byggt hus ihop och uppfostrat våra barn tillsammans, går in och skjuter varandra. Hur kan man förändras så? Konflikten i Kosova har en lång historia. År 1968 mötte jag en vuxen man som hette Skender och som var kosovoalban. Hans far hade skjutits vid köksbor- det av en serb för en struntsak. Förtrycket är genera- tioner gammalt i Kosovo, och den etniska rensningen skärps. Kosovo upplever nu en av de svåraste perioderna i sin historia. Från 1989, då Kosovas autonomi krossa- des, har den serbiska regimen genomdrivit parlamen- tets upplösning och stängning av radio, TV och andra massmedia. Albanerna har avskedats från sina an- ställningar. År 1990 avskedades 53 000 albaner inom förvaltningen. På sjukhusen har detsamma skett. Kvinnor har inte vågat föda sina barn på sjukhus. Barn har förgiftats av mat i skolorna. Jag kan fortsätta den här uppräkningen länge. Den serbiska regimen fortsätter att mörda, misshandla och trakassera folk- majoriteten liksom att tvångsmobilisera albanerna till den serbiska armén. Detta har under den sista tiden intensifierats. Ett färskt exempel är stängningen av två institutioner som försvarat den albanska kulturen i Kosova: Akademin för vetenskap och konst samt Albanologiska institutet. Majoritetsförhållandet, det faktum att albanerna utgör 90 % av befolkningen, gör att förtrycket varit och är desto hårdare för att kunna upprätthållas. Ständiga personkontroller och arresteringar har skapat en stämning av fruktan. Om det ännu går att verka förebyggande borde världssamfundet inklusive Sveri- ge uppmärksamma Kosova och agera för de mänskli- ga rättigheter där som nu nästan glömts bort. Albanien har nästan glömts bort i skuggan av det öppna kriget. Det gäller här också inställningen till flyktingsi- tuationen. Om vi läser vår utlänningslag och har en generös praxis, något som jag anser att vi skall ha men ännu inte har, skulle det kunna bli ett generellt avvisningsstopp för t.ex. personer från det f.d. Jugo- slavien. I första hand gäller det förstås Bosnien, och vi har för bosnier redan infört ett avvisningsstopp, men det gäller här även Kroatien, Kosova, Sandjak och Vojvodina. För övriga delar borde avvisnings- stopp gälla för krigsvägrare. Jag övergår nu till Bosnien och Kroatien. Miljö- partiet läser meddelandena från dr Granic i Kroatien med utgångspunkt i deras faktiska innehåll. Pressade av en flyktingkatastrof i Kroatien, med 400 000 flyk- tingar, motsvarande 10 % av befolkningen, och av de flyktingmottagande ländernas krav att få sända tillba- ka kroater och bosnier med kroatiska resedokument lämnar man dubbeltydiga meddelanden. I dr Granics brev till den svenske ambassadören i Zagreb står det inte någonstans att alla kroatiska medborgare kommer att få skydd i Kroatien. Den 21 mars 1995 bekräftade Kroatiens flyktingminister dr Adelbert Rebic att bos- nier med kroatiska pass som kommer från de fria områdena i Bosnien-Hercegovina skall återvända dit. Där nämns inte att fred i Bosnien-Hercegovina är ett krav. Kroatien lovar skydd och flyktingstatus åt bos- nier som flytt från serbdominerade områden i Bosni- en-Hercegovina, och de tas om hand i mån av plats. Man har där stora svårigheter, och det måste vi också förstå. De andras återvändande sker under administ- rativt tvång. I två av tre fall som regeringen fattat beslut om hade de berörda sin hemvist i de s.k. fria områdena i Bosnien-Hercegovina. Vi anser att vi i praktiken har att göra med ofrivilligt återvändande till en krigszon. Många är dessutom krigsvägrare. Invandrarministern har bekräftat att svensk praxis är att inte återsända flyktingar till Bosnien- Hercegovina. Kroatisk praxis är att flyktingar med hemvist i de s.k. fria områdena återsänds. Kroatien har därmed en aktiv återvandringspolitik. I slutet av mars tillkännagav Rebic att under 1995 kommer 50 000 kroater att skickas tillbaka till Bosni- en-Hercegovina och 40 000 till serbockuperade om- råden i Kroatien. Eftersom serberna aldrig skulle tillåta detta kan det innebära att Kroatien har bestämt sig för att ta kontroll över sitt eget territorium med vapenmakt. Samtidigt finns ett avtal om en konfederation mellan federationen Bosnien-Hercegovina, bestående av den kroatiska republiken Herceg-Bosna och re- publiken Bosnien-Hercegovina, samt Kroatien med delvis harmoniserad maktutövning och ansvar även vad gäller migration, enligt artikel 4 i konfederations- fördraget. Ett viktigt toppmöte ägde rum den 27 mars mellan den kroatiske presidenten Tudjman och hans säker- hetsexperter. Det har också hänt andra saker. Den 27 mars mobiliserades 17-åringar och äldre i Kroatien. Dagen efter mobiliserades i Bosnien-Hercegovina 18- åringar och äldre. Detta betyder att även flyktingar kommer att mobiliseras. Det har också funnits office- rare i Sverige som har försökt att värva bosnienkroa- ter för att åka hem. Utrikesminister Granic understryker i ett brev till Förenta nationerna den 27 mars i år behovet av att flyktingar och internflyktingar återvänder, vilket är av högsta prioritet inte bara för en kvarts miljon fördriv- na personer utan också för hela det kroatiska samhäl- let. Det är ytterligare en sådan här sak. Det är nu så gott som omöjligt att nu sända tillba- ka flyktingar till f.d. Jugoslavien, med den situation som är nu. Vi kan befara krig och ytterligare interna krig. Jag håller med föregående talare att det kan finnas en chans i Kosova, om vi snabbt ingriper och arbetar på det sätt som flera talare har föreslagit, där det finns en vilja till fred. 0161018662505 N 2010-01-01 00:00:00 240530 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GI0990/#anf38