2349231 GI0987 Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:87 Torsdagen den 6 april 1994/95 87 1995-04-06 00:00:00 Vissa bankfrågor 761835BA-D132-411D-B3CA-9FFEF71E31C1 21 SYLVIA LINDGREN (s) s Herr talman! Få frågor i samhällsdebatten river upp så mycket känslor som just bankfrågorna. Förtro- endet för bankerna naggades rejält i kanten i samband med bankkrisen som kulminerade i början av 90-talet. Det är lätt och förståeligt att känslor tar över i debat- ten. Det är dock viktigt att påpeka att bankpolitikens utformning måste vara realistisk och präglad av lång- siktighet och stabilitet. Det går inte att mäta de skador som åsamkades samhällsekonomin under den tid då karusellen på fastighets- och finansmarknaden snurrade som fortast. Jag avser då priset för kapitalförstöringen och den snedvridna resursanvändningen. Inte heller går det att värdera vad krisen betytt i form av minskat förtroende från omvärlden, högre räntor och försämrade låne- möjligheter. Vi har alla fått vara med och betala i olika omgångar och i olika roller, dels som skattebeta- lare, dels som kunder, låntagare och aktieägare i ban- kerna. Den räddningsaktion som genomfördes för att garantera stabiliteten i det finansiella systemet kosta- de skattebetalarna stora pengar. Men den räddade också enorma tillgångar för människorna. Anledningen till att vi socialdemokrater drev på räddningen av bankerna var främst den enskilda bankkundens situation och inte att rädda varje enskild bank. En finansiell bankrutt hade slagit blint och utan urskiljning mot alla dem som hade pengar på banken. Följden av ett sådant fallissemang står inte att finna i någon ekonomisk teori eller i någon beskrivning, men den hade varit förödande för många människors priva- tekonomi, för samhällets trovärdighet, för tryggheten och konsumtionen. Kostnaderna för att låta banksek- torn gå i kras hade med största sannolikhet varit högre än de stöd vi tvingades betala ut. Den nämnda aktio- nen och införandet av Bankstödsnämnden var också nödvändiga åtgärder för att rädda betalningssystemet. När läget var som värst var det väl heller ingen överdrift att förmoda att staten skulle tvingas ta över i stort sett varenda bank i landet. Så blev tack och lov inte fallet. Men ändå är jag övertygad om att statens borgensåtagande, den garanti som staten gav, fick till följd att flera privata banker undvek att gå i konkurs - för övrigt Sveriges största borgensåtagande genom tiderna. Det är heller ingen överdrift att påstå att hela det finansiella systemet var hotat av sammanbrott i det mest kritiska skedet. Den thrillern glömmer vi lätt i dag. Det bankstöd som staten t.o.m. 1994 betalat ut i form av räntesubventioner fördelar sig enligt följande: Nordbanken: 16 miljarder, Gota: 20 miljarder, Securum: 24 miljarder, Retriva: 4 miljarder och Spar- banken: 1 miljard. Summan blev alltså 65 miljarder. När riksdagen fattade beslut om åtgärder för att stärka det finansiella systemet uttalades mycket klart att det statliga stödet i så stor utsträckning som möj- ligt skulle återvinnas. Att bankerna nu börjat tillfriskna kan vi se i ban- kernas resultatredovisningar. Merparten av bankerna kommer att visa positiva resultat för 1994. Då höjs, vilket kan te sig ganska naturligt, röster för extra skatt på bankerna. De första fyra reservatio- nerna, som är fogade till det betänkande som vi nu behandlar, handlar också om bankgarantiavgift. Jag har förståelse för ett sådant tankesätt, men jag måste ändå ställa mig frågan: Vem är det som egentli- gen får betala denna avgift eller skatt? Jo, alla tecken tyder på att det är de vanliga bankkunderna. I reservation nr 1 från Folkpartiet och kds säger man: "Det är rimligt att de berörda instituten erlägger en avgift för garantin till dess att en obligatorisk in- sättningsgaranti införs." Det tycker jag är att litet grand blanda ihop äpplen och päron. Det rimmar också illa med tidigare uttalanden om vikten av och strävandena att ge banker och andra kreditinstitut långsiktiga och stabila villkor. Spararnas insättning skall försäkras mot bankkon- kurser. Förslaget till insättningsgaranti är på gång, vilket innebär att bankerna föreslås bli skyldiga att betala avgifter på ca 1 miljard kronor per år under de närmaste tio åren för att bygga upp en fond som skall skydda insättningarna i viss omfattning. De banker som erhållit en uttrycklig statlig garanti betalar redan en avgift för denna till staten på s.k. affärsmässiga grunder. Centern säger i sin reservation beträffande bank- garantiavgift: "Den sammanlagda årliga avgiften bör inte understiga 1 miljard kronor, och utformningen bör anpassas till strävan att åstadkomma ett sänkt allmänt ränteläge och krympande räntemarginaler." Detta är mycket dubbeltydigt. Det är en önskan om att få allt, men det är knappast realistiskt och väl genomtänkt. Dessutom förordar Centern att samtliga banker generellt skall omfattas av en bankgarantiav- gift, vilket knappast kan betraktas som vare sig rimligt eller rättvist. Så till statens ägande av Nordbanken. Regeringen har mycket klart uttalat att man har för avsikt att sälja ut hela Nordbanken vid en tidpunkt då bästa möjliga pris för aktierna kan erhållas. Riksdagen har också tidigare bemyndigat regeringen att sälja Nordbanken. Något nytt initiativ eller uttalande av riksdagen i frå- gan är därför inte aktuellt. I reservation nr 5 delar Moderaterna, Folkpartiet och kds den uppfattningen men har en annan motive- ring. Det finns en annan ideologisk tolkning om privat och statligt ägande mellan framför allt moderater och socialdemokrater. Man säger t.ex. i reservationen: "Banken kan då få mer professionella ägare, som anger tydliga mål för verksamheten och som agerar på ett affärsmässigt sätt i relation till banken." Herr talman! Det finns mycket litet som talar för att ägandeformen i sig är av avgörande betydelse för kompetensen i ledningen. Turerna kring Nordbanken har varit många och kan faktiskt tjäna som exempel på detta. Nordbanken hade ett stort privatägande när staten tvingades ta över dess verksamhet. Det talar knappast för att privat ägande alltid är bäst. Däremot är det olyckligt om staten äger en bank samtidigt som företrädare för staten kräver att banken skall användas för att styra marknaden. Detta skapar en osäkerhet och oro som höjer räntorna och minskar konkurren- sen, vilket i slutändan får betalas av bankkunderna. Centerpartiet vill däremot ha en stegvis försäljning och att man under det kommande budgetåret skall sälja högst 49 % av bankaktierna. Sådana låsningar är inte till gagn för Nordbanken som en stark bank som skall konkurrera på marknadsmässiga villkor. Sådana krav sänker priset på banken, speciellt mot bakgrund av kraven på att använda statens ägarinflytande till att sänka dess räntor och minska dess vinst. Detta förslag skulle tvinga oss att realisera statens egendom. Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill beträffande Nordbanken att staten skall bestämma om dess in- riktning. Det vore att hänga ryggsäck på banken, om staten gick in och detaljstyrde vissa räntor för en viss bank. Det skulle skapa en otydlighet om styrelsens och företagsledningens ansvar, eftersom det inte finns någon garanti för att man skulle uppnå någon effekt av detsamma. Så till Vänsterpartiet som har reserverat sig beträf- fande bankernas kreditgivning. Det är oerhört viktigt att samtliga banker tar sitt ansvar för att kapitalför- sörjningen skall fungera. Det är också av stor vikt att få till stånd en ökad konkurrens och därmed också en bättre fungerande kreditmarknad. Det är dock viktigt att framhålla att det är de enskilda instituten som beslutar om villkoren för sin kreditgivning och att göra kreditprövningar inom de ramar som anges i banklagstiftningen. Förlustavdragen har också aktualiserats av Väns- terpartiet i en reservation. Jag vill i detta sammanhang bara säga att majoriteten i näringsutskottet har samma uppfattning som skatteutskottets majoritet, dvs. att samma principer för förlustavdrag för banker som för andra företag skall gälla. Självfallet skall bankerna följa Finansinspektionens föreskrifter. Vi förutsätter också att Inspektionen noggrant granskar dess efter- levnad. Värderingarna har varierat kraftigt, inte minst under den senaste tioårsperioden. Herr talman! Det viktigaste just nu är att den ne- gativa ränteutvecklingen vänder och att kronan stabi- liseras. Det är den absolut bästa medicinen för att de frågor som det nu aktuella betänkandet handlar om också skall få ett bra genomslag. Med det nu anförda, herr talman, vill jag yrka bi- fall till hemställan i näringsutskottets betänkande nr 17 och avslag på samtliga reservationer. 0977023188809 N 2010-01-01 00:00:00 240143 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GI0987/#anf21