2349231 GI0987 Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:87 Torsdagen den 6 april 1994/95 87 1995-04-06 00:00:00 Vissa bankfrågor 8A755646-E467-4AA6-BED4-BE3C1D677391 2 KJELL ERICSSON (c) c Herr talman! När vi nu behandlar näringsutskottets betänkande angående vissa bankfrågor gör vi det i ett läge där banksektorn har tillfrisknat efter de sjuk- domsår som sektorn drabbades av i början av 90-talet. När den borgerliga regeringen tillträdde 1991 var den svenska ekonomin i en djup kris. Det ekonomiska läget vid den här tidpunkten kännetecknades av låg tillväxt, stigande arbetslöshet, en begynnande fastig- hets- och finanskris samt försämrade offentliga finan- ser. Efter 1980-talets kasinoekonomi med en period av extrem överhettning befann sig Sverige i en brant utförsbacke. Vi gick faktiskt över backkrönet redan 1989. Industriproduktionen föll, och i industrisektorn försvann vart fjärde jobb. En av orsakerna till pro- blemen i den finansiella sektorn var att olika ekono- misk-politiska beslut tagits i fel kronologisk ordning. Avregleringen av de finansiella marknaderna genom- fördes före förändringarna i skattesystemet. Fram till mitten av 1980-talet var de svenska kredit- och valutamarknaderna föremål för ganska omfattande regleringar, och de avregleringar som därefter genomfördes sammanföll med en långvarig internationell högkonjunktur, där Sverige hade en högre inflation och räntenivå än flertalet av våra jäm- förbara länder. Hushållens sparkvot sjönk, och konsumtionen var under 1988 och 1989 ca 5 % högre än de disponibla inkomsterna. Vidare uppgick kreditinstitutens utlå- ning 1985 till 80 % av BNP. År 1990 hade den ökat till hela 140 % av BNP. Denna ökning motsvarar 950 miljarder. En betydande del av denna utlåning hade gått till fastighetsmarknaden. Priserna på kommersiella fastigheter ökade kraf- tigt under andra hälften av 80-talet, och det fanns förväntningar om ytterligare prishöjningar. När sedan skattereformen innebar minskade skattemässiga förde- lar för lånefinansierad konsumtion och spekulativa investeringar fick omläggningen av skattesystemet i kombinationen med lågkonjunkturen förödande kon- sekvenser för ekonomin. Nedväxlingen av inflationen, dyrare lån, kraftigt höjda räntor och ökade driftskostnader fick närmast depressiva följder. Det gjorde att krisen på fastig- hetsmarknaden blev mycket betydande. När sedan räntor och amorteringar inte kunde klaras av spred sig krisen till banker och kreditinstitut. Vi minns väl alla hur det var 1992, när kreditför- lusterna hotade att leda till allvarliga störningar i betalningssystemet och kreditförsörjningen. Det gjor- de att staten tvingades vidta en rad åtgärder för att trygga det finansiella systemet. Bl.a. utfärdades en garanti som innebar att banker och vissa andra kre- ditinstitut kunde fullgöra sina förpliktelser. Garantin innebar därigenom ett skydd för insättare och andra långivare till instituten. I samband med att riksdagen beslutade om den fi- nansiella garantin fick också regeringen bemyndigan- de att vidta de åtgärder som erfordrades för att behålla och även i vissa fall stärka kapitalbasen i berörda institut. Jag vill här ge den förre skatteministern Bo Lundgren en eloge för det handfasta sätt som han skötte dessa frågor på. I en mycket svår tid lyckades regeringen också - i konsensus med socialdemokra- terna - att klara denna svåra situation. Under denna tid ställde staten ut sammanlagt 88 miljarder i garantier till olika institut. Av dessa mil- jarder betalades 65 ut till instituten. När bankerna nu har hämtat sig anser jag det vara riktigt att de utbeta- lade medlen återvinns till staten så fort som det kan ske. Vi anser att regeringen skall utreda detta och göra upp en plan för hur medlen skall kunna återvin- nas. Vi anser det vara rimligt med tanke på det eko- nomiska läge som nu råder att en bankavgift inte understigande 1 miljard bör kunna tas ut från institu- ten. Detta bör gälla för alla institut, eftersom alla hade nytta av att staten ställde garanti till förfogande under denna svåra tid. Regeringen bör därför få i uppdrag att närmare utforma denna återbetalningsplan. Vi anser också att en betydande del av statens kostnader för bankstödet kan återvinnas genom en privatisering av Nordbanken. Det bör, precis som Per Westerberg sade, ske med en stor ägarspridning. Med tanke på möjligheterna att få ett riktigt pris bör denna försäljning ske stegvis. Under det kommande budget- året bör högst 49 % av aktierna försäljas. Jag står bakom Centerns båda reservationer men nöjer mig med att yrka bifall till reservation nr 2. 0379333062002 N 2010-01-01 00:00:00 240124 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GI0987/#anf2