2349230 GI0986 Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:86 Onsdagen den 5 april 1994/95 86 1995-04-05 00:00:00 Internationellt utvecklingssamarbete 36C1331B-A2DC-40F0-B134-5CC00746A692 55 Statsrådet PIERRE SCHORI (s) s Fru talman! Vi har alla under denna dag blivit var- se att den ekonomiska krisen har kastat sin långa, mörka skugga också över denna debatt. Det är inte orimligt. Vi kan inte diskutera biståndet isolerat från allting annat. Allt hör ihop - i denna värld och i denna kammare. Vad vi gör här hemma bestämmer vad vi kan göra internationellt. Om krisen förvärras ytterliga- re här hemma, kommer biståndet i slutändan att drab- bas ännu hårdare. Fru talman! Sverige är en mycket stor, internatio- nell biståndsgivare. Om vi använder pengarna rätt, kan vi åstadkomma mycket bra bistånd. Och det gör vi också. Låt mig ta exemplet med Nidia Ruiz. I en broschyr från SIDA finns en bild av henne. Hon spikar upp fönsterlister i familjens nya hem utanför San José i Costa Rica. På sluttningen håller 130 små kedjehus på att växa upp. Genom organisationen Fuprovi har Nidia och hennes grannar fått hjälp med att få ut lagfart och att klara av alla de byråkratiska handgrepp som ofta är för svåra och för dyra för fattiga i Costa Rica. De bygger husen själva. Alla hjälps åt med samtli- ga hus. Pengarna lånar man ur en fond, som också ger krediter till småföretagare. Eftersom männen arbetar på dagarna, är det kvinnorna som svarar för byggan- det. Hälften av husägarna är ensamstående kvinnor. Sveriges stöd till Fuprovi i Costa Rica är inte bara ett exempel på bra bistånd. Det illustrerar också den väg som regeringen och riksdagen, hoppas jag, vill gå i biståndspolitiken. Den första ledstjärnan är att vi vill stärka det långsiktiga och fattigdomsbekämpande biståndet, och i högre grad inrikta stödet på de fattigaste och mest utsatta grupperna. I dag vet vi att fattigdom i hög grad är en kvinnofråga. Den kvinnliga halvan av mänsklig- heten disponerar bara 10 % av inkomsterna. Var sjätte av jordens fattiga är dessutom handikappad. Fattig- domen är fredens och förnuftets fiende. Fattigdoms- och fördelningsfrågor kommer att ges en central roll i vår dialog med mottagarländerna. Den ekonomiska dimensionen måste kompletteras med en social, vilket också var ett av huvudbudskapen vid toppmötet i Köpenhamn. Samma inriktning kommer att gälla för hela vårt internationella agerande, t.ex. i förhandlingarna om den elfte påfyllnaden av Världsbankens internationel- la utvecklingsfond, IDA. Där kommer vi att driva de sociala frågorna och hävda vår uppfattning att en större del av IDA:s resurser bör gå till investeringar i mänskliga resurser och till Afrika söder om Sahara. För det andra vill vi stödja en demokratisk sam- hällsutveckling, en demokratins kultur, som främjar folkligt deltagande och ger de fattiga inte bara formel- la utan även reella möjligheter att utnyttja sina rättig- heter och att själva ta ansvar för sina liv. Ty utveck- ling handlar ytterst om mänsklig värdighet. De enskilda organisationerna, som har diskuterats här, har en nyckelroll när det gäller att bygga upp demokratiska och pluralistiska samhällen. Det är ingen tillfällighet att mer än en fjärdedel av det bilate- rala biståndet från Sverige kanaliseras just genom enskilda organisationer. Men vi får inte glömma bort att demokrati också är en styrelseform. De mänskliga rättigheterna är i grunden en del av individens skydd mot statsmakten. Därför måste vi också stödja fram- växten av demokratiska offentliga institutioner, inte minst en fungerande rättsstat. Jag ser ingen motsättning mellan dessa två linjer - å ena sidan stödet till det civila samhället och de en- skilda organisationerna, å andra sidan stödet för att utveckla staten i våra mottagarländer. Båda behövs. Båda är väsentliga delar av vårt utvecklingssamarbe- te. Det vi kan diskutera är balansen och avvägningen, i synnerhet i en tid när pengarna inte räcker till allt det som vi verkligen vill göra. Däremot är det poänglöst att spela ut de båda linjerna mot varandra. För det tredje är projektet i Costa Rica bokstavli- gen en hjälp till självhjälp. Det handlar inte om all- mosor utan om hjälp med en verksamhet - ett hus- bygge eller ett småföretag - för vilken individen själv tar ansvar och själv mobiliserar sina resurser. Fuprovi ägnar sig inte åt välgörenhet. Fuprovi ställer tydliga och klara krav på sina låntagare och ser till att lånen återbetalas. På samma sätt kommer det framtida svenska biståndet att bygga på att mottagarländer tar ett klart och otvetydigt ansvar för sin egen utveckling. För det fjärde handlar det om jämställdhet. Att ge makt åt kvinnor är ett demokratiskt mål i sig. Vägen till demokrati och utveckling går via kvinnans frigö- relse. Fattigdomens feminisering är ett faktum. Av 1,3 miljarder extremt fattiga i denna värld är 70 % kvin- nor. Men jämställdhet är också ett medel för att alla skall uppnå tillväxt och en högre social standard. De stora FN-konferenserna på senare år om miljön, om de mänskliga rättigheterna, om befolkningsfrågan och om de sociala frågorna - och den i Peking i höst om kvinnor - understryker att jämställdheten är en nyckel för att lösa de globala ödesfrågorna. Därför kommer jämställdheten att bli ett huvudte- ma i det svenska utvecklingssamarbetet. Vi håller på att utreda hur jämställdheten skall integreras i de biståndspolitiska mål som riksdagen har lagt fast. Det dagliga arbetet med att utforma program och riktlinjer för utvecklingssamarbetet måste genomsyras av jäm- ställdhetsperspektivet. Det kan handla om olika typer av kvinnoprojekt men ännu mer om att integrera kvinnor i alla utvecklingsprocesser och att alltid beak- ta vilka effekter ett program eller ett projekt har på mäns och kvinnors situation och på fördelningen av t.ex. makt och resurser mellan män och kvinnor. För att åstadkomma ett effektivt bistånd måste vi förstå och känna till de strukturella, kulturella, sociala och religiösa förhållanden som styr mäns och kvin- nors roller. Bristande jämställdhet är ett utvecklings- hinder. Utifrån den insikten skall vi forma det kom- mande svenska biståndet. Fru talman! Den nya biståndspolitiken, som rege- ringen har börjat utforma, är en del av en samlad svensk utrikespolitik för demokrati, solidaritet och säkerhet. Säkerhetspolitiken har traditionellt handlat om staters yttre säkerhet, om att avvärja hot mot den territoriella integriteten och den politiska självstän- digheten. Det är säkerhetspolitikens hårda kärna. Den är fortfarande relevant och viktig. Men i postkom- munismens tidevarv räcker den inte. Det finns ett otvetydigt samband mellan ekonomisk och social nöd och politiska kriser och konflikter. Därför bildar fred, utveckling och säkerhet en enhet, där delarna betingar varandra. Därför måste vi vidga det traditionella sä- kerhetsbegreppet. På allt fler håll i världen består hoten inte av främmande arméer utan av miljöförstö- ring, fattigdom, misär och den desperation och vrede som föds ur elände och förnedring. Att göra en åt- skillnad mellan politik och bistånd blir därför alltmer illusoriskt. I den globala byn är säkerhet och utveck- ling två sidor av samma mynt. Det är utifrån den övertygelsen som regeringen nu kraftfullt går in med ett omfattande politiskt, ekono- miskt och personellt stöd - där bl.a. Sten Andersson ingår - till fredsprocessen i Mellanöstern. Vi har också börjat skissa på vad vi i internationell samver- kan kan göra för att bygga upp f.d. Jugoslavien. Vi har nyligen, i samarbete med 13 andra länder, inrättat Det internationella institutet för demokrati och fria val i Stockholm. Vi har ingått ett långsiktigt samarbetsav- tal med det nya, demokratiska Sydafrika. Och vi fort- sätter med det omfattande stödet till freds- och förso- ningsprocesserna i Centralamerika. Fru talman! Den biståndspolitik som vi vill bygga tar fasta på 30 års erfarenheter av utvecklingssamar- bete. Vi studerar också noga erfarenheterna från de länder som faktiskt har lyckats. I 30 år har länderna i Ost- och Sydostasien, som Bertil Persson var inne på, haft en tillväxt som vida överstiger resten av världens. Från slutet av 1700-talet tog det Storbritannien 58 år att fördubbla sin produktion per invånare. Vid slutet av 1800-talet gjorde Japan om den bedriften på 34 år. Under de senaste decennierna har Sydkorea gjort det på 11 år och Kina på 10. Fastän befolkningen i Osta- sien har ökat med två tredjedelar sedan 1970 har antalet absolut fattiga minskat från 400 till 180 miljo- ner människor. Den viktigaste slutsats som man kan dra av det s.k. ostasiatiska miraklet är att det inte är något mira- kel. Framgångarna bygger på två gammaldags dygder: hårt arbete och klok politik. Till grund för framgångarna ligger en ekonomisk politik som är inriktad på en stabilitet, en öppenhet mot omvärlden, en låg inflation, en stram budgetpoli- tik och, tyvärr, också ett auktoritärt styre på vissa håll. Så långt anses det vara konventionell klokskap, sådan som den internationella valutafonden och Världsban- ken numera skriver varje finansminister på näsan. Men det finns två andra ingredienser i det asiatis- ka miraklet som är mer originella. Den ena är att den snabba tillväxten i regel har kombinerats med en allt jämnare fördelning av resurserna. De snabbast växan- de ekonomierna har i själva verket minskat klyftorna mest. Tillväxtens frukter har delats, vilket har gett regimerna en högre grad av legitimitet. Man har framför allt satsat på utbildning, särskilt en god och allmän primärutbildning, som Karl-Göran Biörsmark var inne på. Ännu intressantare är att de framgångsrika länderna konsekvent har gett flickor samma utbildning som pojkar. Det har bl.a. medfört dramatiskt sänkta födelsetal och gett barnen en bättre start i livet. Erfarenheterna från de lyckosamma eko- nomierna i Asien bekräftar också budskapet från Köpenhamn, nämligen att inga investeringar är mer lönsamma än de i människor och deras förmåga. Den andra intressanta ingrediensen är statens roll, Bertil Persson. Till nyliberalernas stora förargelse har staten spelat en avgörande roll för de ekonomiska framgångarna. Staten har framför allt gjort rätt saker på ett kompetent sätt. Adam Smith skrev för över 200 år sedan om marknadens osynliga hand. I dag är de flesta överens om att en marknadsekonomi ger de bästa förutsätt- ningarna för tillväxt och utveckling, även jag. Men utan en social dimension och utan ett mått av statlig intervention riskerar marknaden att krossa den svage. Den utvecklingspolitiska läxan är enkel: det måste till en intelligent synlig hand vid sidan av den osynliga om u-länderna skall kunna tillgodogöra sig markna- dens fördelar och inte bara bli dess offer. Utan funge- rande bank- och rättsväsende och en lång rad kompe- tenta institutioner av olika slag fungerar ingen mark- nad. Det handlar inte alls om marknad eller stat utan om marknad och stat i en rationell samverkan. Det är precis detta som många u-länder saknar, nämligen en statsapparat som har den tekniska och administrativa kapacitet som krävs för att man inte bara skall kunna formulera utan även föra en klok politik. Afrikas kris är i hög grad en statens kris. Där- för satsar vi i svenskt bistånd numera stort på att i våra mottagarländer bygga upp inte bara fungerande marknader och demokratiska samhällssystem utan också kompetenta institutioner. Genom förvaltningsstöd kan vi bidra till att höja mottagarländernas förmåga att väl utnyttja biståndet, att styra den egna utvecklingen, att bygga upp den infrastruktur som krävs för utveckling samt att skapa ett gynnsamt investeringsklimat och ett dynamiskt näringsliv. Exemplen är många: palestinska hälso- vårdsplanerare, revisorer i Moçambique, central- bankstjänstemän i Vietnam, domare i Kina, statistiker i Tanzania, poliser i Sydafrika, tullare i Baltikum, vägtekniker i Laos, åklagare i Etiopien och skattein- drivare i Costa Rica. Fru talman! Taletiden börjar ta slut. Jag har fått många frågor från de talare som har deltagit i debat- ten. Jag ber att få återkomma senare. 0928800583601 N 2010-01-01 00:00:00 240010 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GI0986/#anf55