2349230 GI0986 Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:86 Onsdagen den 5 april 1994/95 86 1995-04-05 00:00:00 Internationellt utvecklingssamarbete 2A664563-6EE8-4A4B-8DB3-87DD91EFBB03 36 KRISTINA SVENSSON (s) s Herr talman! En av de stora frågorna i dagens bi- ståndsdebatt är naturligtvis volymfrågan. Frysningen av biståndet innebär att vi för kommande budgetår inte når upp till enprocentsmålet utan hamnar på 0,87 % av bruttonationalinkomsten, BNI. I februari i år hade vi i samband med den utrikes- politiska debatten här i kammaren också en bistånds- debatt. Redan då fokuserades mycket i debatten just på enprocentsmålet. I morse debatterade vi den ekonomiska politiken. Ingen i denna kammare kan ha något som helst tvivel om det utsatta läge som svensk ekonomi befinner sig i. Vi politiker har inte längre kontroll över landets finanser. Den makten måste vi återta. Gör vi inte det, urholkas och försvagas kronan ytterligare. Vår absolut främsta uppgift nu är att stabilisera landets ekonomi och att återställa förtroendet för den svenska valutan. Biståndet gynnas inte av att vi hårdnackat försva- rar enprocentsutbetalningarna, om dessa blir allt mindre värda. De flesta utbetalningarna av svenskt bistånd sker nämligen i annan valuta. Bara den senas- te månadens kronfall har urholkat biståndet med mer än 1 miljard. Biståndspolitiker är väl medvetna om att man, när makroekonomiska faktorer befinner sig i obalans, måste genomföra ekonomiska strukturprogram. Det är just det som den socialdemokratiska regeringen nu tvingats till. Att frysa biståndet är naturligtvis inte ett mål i sig. Det är ett medel som, tillsammans med andra bespa- ringar, skall rekonstruera svensk ekonomi. Det är nödvändigt att ha den bilden klar för sig i dagens biståndsdebatt. Vi socialdemokrater har klart och tydligt såväl i propositionen som i betänkandet deklarerat att vår avsikt är att när ekonomin så tillåter åter avsätta 1 % av BNI till internationellt utvecklingsarbete. Svaret till Centern, Folkpartiet, Kristdemokraterna och vänstern är: Vi har inte givit upp enprocentsmålet. Jag har sagt förut i denna talarstol, men jag uppre- par det i dag, att det är mycket smärtsamt för oss att tillfälligt frångå enprocentsmålet. Det kommer dess- utom i en tid när de totala biståndsflödena minskat, samtidigt som behoven av bistånd i de fattigaste län- derna ökat. Biståndsklimatet i givarländerna har också hård- nat. I USA deklarerade republikanerna att biståndet drastiskt skall skäras ned. Så mycket väsentligare tycker jag därför att det är att vi i dag diskuterar mål och kvalitet samt biståndets effektivitet i stället för att vi gräver ner oss i en volymdiskussion som just nu inte leder framåt. I betänkandet finns det ändå en samsyn när det gäller det övergripande målet: att biståndet skall vara fattigdomsinriktat. Det är vi alla överens om. Men det finns skiljelinjer i fråga om hur vi skall nå målet. Utskottsmajoriteten betonar att fattigdomsinrikt- ningen skall förstärkas. Det betyder att vi vill satsa ännu mera på Afrika. Det är ju i Afrika söder om Sahara som fattigdomen är mest utbredd. Runt 60 % av människorna där lever i djup fattigdom. Halva befolkningen är analfabeter. 1 av 10 födda barn dör före ett års ålder. Medellivslängden är 51 år. Den ekonomiska tillväxten har under en längre tid varit alltför låg för att kompensera befolkningstillväxten. Trots att det totala nettoresursflödet till u-länderna enligt DAC ökade från 163 miljarder år 1992 till 160 miljarder US-dollar år 1993 erhöll de krisdrabbade och skuldsatta låginkomstländerna endast en försum- bar andel av dessa flöden. För dessa länder - de fatti- ga och mindre kreditvärdiga länderna - ökar behoven av bistånd. I dessa länder lever människor i yttersta osäkerhet. De saknar mat och rent vatten och har inte tillgång till vård och utbildning. Just nu kan vi också se att etniska konflikter fördjupas i Afrika söder om Sahara. I betänkandet framhålls att bistånd i grunden handlar om människors säkerhet. Människor som lever under fattiga omständigheter lever otryggt och är i större utsträckning offer för maktövergrepp. I fattigdomen har antidemokratiska krafter en grogrund. Det är därför så självklart att biståndet i vid bemär- kelse måste gå till att bygga demokratier och till att utrota fattigdomen. Samsynen, att vi bör koncentrera våra insatser på Afrika, gäller dock inte Moderaterna. Jag kan inte på annat sätt tolka att Moderaterna så kraftigt skär i anslagen till Namibia, Moçambique och Zimbabwe. Beträffande Guinea Bissau och Tanzania stryker Moderaterna allt bistånd som går över landprogram. Bertil Persson sade så här: Vi skär i länder där diktatorer sitter i godan ro. Jag vill påminna om, som någon gjorde tidigare, att demokratiska val har hållits i Guinea Bissau och i Moçambique. Jag har mycket svårt att förstå den reservation där moderaterna så kategoriskt uttalar sig om biståndet till Tanzania. Jag vill citera ur den reservationen, där moderaterna säger: "Utskottet föreslår att inga medel anvisas för bud- getåret 1995/96 till Tanzania vars fattiga befolkning så hårt har drabbats av en utvecklingsfientlig politik." Men biståndet behövs i Tanzania för att vrida ut- vecklingen rätt. Biståndet behövs t.ex. som stöd i en omvandling från statligt reglerad ekonomi till mark- nadsekonomi. Biståndet behövs för att de parastatala företagen skall kunna rekonstrueras och bli konkur- renskraftiga. Biståndet behövs för att människor skall få arbete. I Swedecorps styrelse har jag sett så många exempel på att ett näringslivsinriktat bistånd är abso- lut nödvändigt i den svåra övergången från planeko- nomi till marknadsekonomi. Men moderaterna vill straffa i stället för att stödja. Vad är det för människosyn som ligger bakom ett sådant ställningstagande? Det finns en samsyn också när det gäller gender- perspektivet, vad kvinnorna betyder för utvecklingen. Det här kommer att utvecklas senare i debatten av Anneli Hulthén. Fru talman! Erfarenheter av många års bistånd har lärt oss att biståndet blir mer effektivt om vi koncent- rerar våra insatser. Vi kan inte göra allt överallt. Kon- centration kräver att vi på sikt inskränker vårt bilate- rala bistånd till ett mindre antal mottagarländer. Kon- centration kräver att vi från svensk sida agerar för samordning inom de multilaterala organen. Koncent- ration kräver att vi ser över våra egna myndigheter. Min första biståndsutredning hade som uppgift att se över organisationen av det bilaterala biståndet. Det var för fem år sedan. Vi som deltog i arbetet kunde många gånger konstatera att svenskt bistånd var oklart och luddigt. Mottagarna var förvirrade över det stora antalet myndigheter. Det är glädjande att den socialdemokratiska rege- ringen så snabbt tog sig an frågan om att se över myndighetsorganisationen. I betänkandet föreslås att SIDA, BITS, SAREC och Swedecorp nu slås samman till en ny, sammanhållen organisation. Moderaterna är emot sammanslagningen, som vi har hört, och varnar för ett stor-SIDA. Vad man vill ha i stället är oklart. Bertil Persson säger att mål och medel skall fastställas av riksdagen, och det är vad som görs och som det naturligtvis kommer att förbli. Den nya myndigheten, som har arbetsnamnet Fe- nix, kommer att ställas inför stora utmaningar. Att bygga något nytt ur det gamla, något som är mer ef- fektivt, något som är tydligare och som arbetar mer flexibelt - det är utmaningen. Att föra samman all den kompetens som finns inom de olika myndigheterna tror jag kommer att verka befruktande och vitalise- rande. Den nya myndigheten kan bli en stimulerande miljö, där det tänks nya tankar kring svenskt bistånd. Jag vill i mitt anförande betona att vi socialdemo- krater ser positivt på det arbete som utförs av enskilda organisationer. Vi utskottsledamöter har uppvaktats, som har sagts här tidigare, av ett stort antal frivilli- gorganisationer, av kyrkorna, av Röda korset och av miljöorganisationer. De är oroliga, eftersom anslaget minskas betydligt. Jag kan förstå den oron, men vill framhålla att det också öppnar sig nya möjligheter för organisationerna att söka anslag. Det är mycket klara skrivningar i betänkandet på den punkten. Vi pekar på den möjlighet som har öppnat sig när Sverige nu har blivit medlem i EU. En betydande del av EU:s bistånd kanaliseras till enskilda organisatio- ner. Vi har redan ett exempel här i Sverige. Den svenska Afghanistankommittén har för sin verksam- het, med uppbyggnad av skolor och hälsocentraler inne i Afghanistan, fått 20 miljoner i bidrag från EU. Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centern har tagit upp frågan om Världsbanken och kravet på öppenhet. Det är ett krav som vi delar och som vi formulerar i utskottsbetänkandet. Vi förväntar oss en redovisning från regeringen till riksdagen om Bretton Woods- institutionerna. Men jag tycker också att vi skall framhålla att Världsbanken i sig - mycket på nordiskt initiativ - driver fram frågorna om kravet på ökad öppenhet. Den nya granskningspanelen är ett sådant exempel. Jag vill yrka bifall till hemställan i utrikesutskot- tets betänkande och avslag på samtliga reservationer som har nämnts här. 0235331390700 N 2010-01-01 00:00:00 239991 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GI0986/#anf36