2349230 GI0986 Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:86 Onsdagen den 5 april 1994/95 86 1995-04-05 00:00:00 Internationellt utvecklingssamarbete D4D45C33-07F6-457A-B8EF-F7563B831637 34 BODIL FRANCKE OHLSSON (mp) mp Herr talman! De ekonomiska framstegen ökar i världens länder, också i utvecklingsländerna. Men samtidigt ökar även de sociala och ekonomiska orätt- visorna människor emellan. Framstegens resultat blir fortfarande ojämnt fördelade. Det överordnade målet för det svenska utveck- lingssamarbetet är att höja de fattiga folkens lev- nadsnivå, står det klart i propositionen. Miljöpartiet har en rad utgångspunkter för internationell solidari- tet, varav den första är av övergripande slag. På en enda jord med begränsade resurser är vi alla beroende av varandra. Ansvaret för tillståndet i värl- den är gemensamt. Många har här redan talat om enprocentsmålet, så jag skall inte förlänga tiden genom att tala om detta. Vi från Miljöpartiet menar att det är andra gången i rad som man drar ner på biståndet till de fattiga länderna. Vi tycker att det är fel att jordens fattigaste länder som definitivt inte kan spara skall drabbas av svenskt sparande. Miljöpartiet har i sitt förslag till budget gjort be- sparingar som gör att vi generellt kan höja bidraget till det internationella biståndsprogrammet med 200 miljoner och dessutom avsätta 1 miljard kronor till en miljöfond att användas i utvecklingsarbetet. Men vi har valt att inte fördela summan på olika länder utan i stället utgått från de globala problem som måste lösas och valt att låta pengarna gå till de länder och områ- den där insatserna behövs akut. Vi har fyra prioriterade områden där vi tycker att medlen i första hand skall fördelas. Den första priori- teringen är vattenförsörjningen på jorden. Bristen på vatten blir nästa decenniums stora problem. Världens färskvattenreservoarer är små och ojämnt fördelade över jordens yta. Vattenslöseri och nedsmutsning av dricksvatten bara ökar liksom efterfrågan på rent vatten. De övriga tre prioriteringarna är ekologiskt jordbruk, resurssnål småskalig teknik och stöd till kvinnors olika sysselsättningar. Alla tre verksamhe- terna är ofta lika beroende av tillgång på vatten. Vatten är en förutsättning för all inhemsk livsme- delsförsörjning, som i sin tur hänger ihop med be- vattning av jordbruk, vilket i sin tur behöver pumpar och vattenledningssystem till odlingar som just kvin- nor ofta ha ansvar för. Kvinnor är öppna för nya idéer när det gäller jordbruk och affärsverksamhet, utbild- ning, familjeplanering och hälsovård, eftersom kvin- nan oftast är den i familjen som genom sitt arbete tydligast ser sambanden mellan de nya idéerna och metoderna och familjens försörjningsmöjligheter. Därför tycker vi att stöd till kvinnor i u-länder är viktigt. Vattenproblemen finns överallt, och insatser be- hövs i alla former. Brist på vatten kan driva männi- skor på flykt, och miljöflyktingar blir vanligare än vi tror i framtiden. Med tanke att nedskärningarna har drabbat bistån- det på många områden skall miljöstödet kunna delas ut till andra angelägna projekt med miljöanknytning. Det kan också ha med utbildning och undervisning att göra, och det kan med redan startade projekt att göra. Det skall också kunna vara öppet att ges till verksam- heter i kris, det som ibland kallas för additionellt stöd. Om man nu anser, som vi gör, att det största hotet mot freden inte är av militärt slag just nu utan har med fattigdom, demokratiskt underskott och resursförstö- ring att göra är det logiskt att minska anslaget till försvaret och använda pengarna till bistånd i stället. I propositionen nämns, som jag redan talat om, att det huvudsakliga målet för svenskt bistånd är att höja de fattiga folkens försörjningsmöjligheter. Ett nytt och annorlunda sätt, som redan nämndes av Eva Zetterberg, att bedriva biståndsarbete är det samarbete som startats mellan Holland och tre länder, Costa Rica, Benin och Bhutan. Miljöpartiet har i sin biståndsmotion ett yrkande att det holländska koncep- tet skall prövas också i svenskt biståndsarbete. Det handlar om samarbetsavtal på samma nivå mellan två länder. Tanken är att man genom avtalen startar ett nära samarbete med just målsättningen att skapa en hållbar utveckling och en hållbar miljö i båda länder- na samtidigt. Här kommer man in på ett område som inte är så vanligt i biståndssammanhang, nämligen urban miljö. Om man i Holland t.ex. planerar att byg- ga ett avloppsreningsverk i en liten ort, gör man samma sak i avtalslandet. Det är meningen att repre- sentanter för avtalsländerna skall följa arbetet i Hol- land, liksom holländska representanter skall finnas i avtalslandet. Initiativ till nya verksamheter föreslås från båda länderna samtidigt. I en artikel som jag läste nyligen frågar sig artikel- författaren vad som händer om nu Costa Rica plötsligt bestämmer sig för att producera ekologiskt kaffe, odlat utan bekämpningsmedel. Vad tänker då Holland producera på liknande sätt? Det är man praktiskt taget tvungen till, eftersom ömsesidigheten är en av grund- pelarna i samarbetsavtalen. Som utgångspunkt har man Agenda 21. Det som man nu i början gemensamt bestämt sig för att ta upp - man vill givetvis begränsa sig för Agenda 21 tar upp förfärligt många saker - är energi, transport och jord- bruk, biologisk mångfald och avfallsfrågor. Vi får i år en ny myndighet, en sammanslagning av BITS, SAREC, SIDA och SWEDCORP. För- hoppningsvis blir denna samordning positiv för vårt framtida bistånd. Ett samlat bistånd kan bli rationella- re och effektivare. Jag tror också att det kan vara positivt i ett utvecklingsland att man bara ha en bi- ståndsmyndighet att vända sig till. Jag tror vidare att om den biståndspolicy som SIDA som självständigt biståndsorgan har arbetat efter fick genomslagskraft i hela den nya myndigheten vore det mycket positivt. Sverige har deltagit i tekniska biståndsprojekt som starkt kritiserats från många håll och som orsakat stora tidningsrubriker. Jag tänker på dammbyggena. Många av dem har fått förödande miljökonsekvenser, tvångsförflyttningar av människor, utplånandet av byar och stora sociala problem. Det påpekas ofta som försvar från svensk sida att det har gjorts flera miljö- konsekvensanalyser i projekten och att man från svenskt håll har granskat dem noga. Då måste man fråga sig: Har analyserna från början varit tillräckligt omfattande? Det är inte enbart det direkt drabbade området det gäller. Det kan gälla en hel flod ned- ströms, alla jordbruk längs stränderna vars produk- tionsförmåga påverkas av oregelbundet vattenflöde. Har man räknat med det? Är tillgången på fisk lika stor före, efter och under det att ett dammbygge på- går? Tolkar man analyserna för optimistiskt? Tolkar men dem under påverkan av ett ekonomiskt vinsttän- kande? Vi tror att det är nödvändigt att vara en smula försiktig när man granskar ett miljökonsekvensdoku- ment. De minsta föroreningseffekter man inte räknat med kan liksom det minsta i naturen ge upphov till en lång kedjereaktion av negativa miljöpåverkningar, i värsta fall oreparerbara. Det räcker inte bara med miljökonsekvensanalyser. Den viktiga frågan är egentligen: Hur gick det sedan? Hur ser det ut vid de dammbyggen som redan finns två år efter, fyra år efter osv.? Är det samma frågor som man ställt sig, samma följdverkningar som man undersökt, så att jämförelserna inte haltar? Jag har sett ett par sådana miljökonsekvensanalyser. Jag har samtidigt tittat på s.k. skugganalyser som miljöorganisationer har gjort. Det är väldigt intressant läsning. Det är egentligen ingen motsättning dem emellan, men man slås av hur väl de kompletterar varandra. Svenska vägbyggen har ju fasta konsekvensanalyser och scheman att följa, men när det gäller analyser av de sociala konsekven- serna vid ett svenskt vägbygge finns det mycket litet att gå efter. De sociala konsekvenserna har drabbat många människor svårt i dammprojekten. Det finns flera motioner från olika partier som handlar just om män- niskor som kommer i kläm och far illa när de storska- liga projekten skall byggas. I en av motionerna, Bi- ståndsprojekt och miljö, frågar sig motionären var skyddet finns för omistliga naturvärden. Vem försva- rar ursprungsbefolkningars rätt och minoriteters rätt? Helt oberoende miljökonsekvensbeskrivningar borde göras inför projekten och sedan skickas ut på remiss i det biståndsgivande landet så att man fick klart för sig vad som egentligen pågår. De borde också skickas till myndigheter, menar man, och till folkrörelseorgani- sationer. Det är just sådana organisationer som har stor erfarenhet av förhållandena på gräsrotsnivå i de länder som man arbetar med. I andra motioner vill man komma till rätta med missförhållanden genom att inrätta parlamentariska nämnder eller grupper som kontinuerligt skall följa Världsbankens och IMF:s arbete. Det finns förslag om en biståndslag och krav, som vi redan har hört, på en annorlunda och öppnare insyn. En chilensk aktionsgrupp t.ex. menar att underla- get för utvärdering av miljökonsekvenserna inte är tillräckliga och att man inte har gått igenom miljöpå- verkningarna grundligt nog. Man säger också att svenskarna aldrig hade godtagit detta underlagsmate- rial om det hade gällt ett projekt i Sverige. Jag undrar: Hur vore det med en svensk, helt obe- roende, inte alls parlamentarisk arbetsgrupp som granskade underlagen till projekt av det här slaget och som på ett okonventionellt sätt kunde skaffa sig den information som eventuellt saknas? Världsbanken är med i dammprojekten i finansie- ringssyfte. BITS är med för att bistå med det tekniska kunnandet och uppförandet. Ekonomiska intressen plus att det blir en teknisk framgång, ett gott tekniskt resultat, är ganska naturligt de främsta intressena för dessa två aktörer. Den tredje aktören, biståndslandet, är givetvis positiv, för energi behöver man och man har ingen möjlighet att själv starta ett projekt av det slaget. Ofta finns ingen miljömyndighet av det slag som vi har i landet. Synen på människovärdet kan också skilja sig ganska mycket från den svenska sy- nen. Det finns inte heller någon rättsinstans som be- folkningen kan vända sig till och som bevakar en minoritets rättigheter. Då kommer jag till att svenskt bistånd har en klar målsättning: Det överordnade målet för det svenska internationella utvecklings- samarbetet är att höja de fattiga folkens levnadsnivå, dvs. deras möjligheter att på ett säkert och förutsäg- bart sätt kunna livnära sig, att ha god hälsa och till- gång till utbildning och annan social service. Av av- görande betydelse är också demokratiskt styrelsesätt och en samhällsstruktur som garanterar respekt för mänskliga rättigheter. Gäller detta bara när vi engagerar oss i vårt eget biståndsarbete? Faller våra vackra mål och krav när vi deltar tillsammans med andra i större biståndsprojekt? Det är en fråga om moral och etik, menar Miljöparti- et. Jag slutar med den mening jag hade i början av mitt anförande: På en enda jord med begränsade re- surser är vi alla beroende av varandra, och ansvaret för tillståndet i världen är gemensamt. Jag stöder givetvis våra reservationer, och jag yr- kar bifall till tre: reservation 10 mom. 5, som handlar om vår fond för miljöinsatser på 1 miljard och reser- vation 108 mom. 115, som handlar just om utbyggna- den av Bio-Bio-floden och om en omprövning av vårt deltagande. Bör Sverige dra tillbaka sitt bistånd till utbyggnaden under de förutsättningar som finns nu? Jag yrkar bifall till reservation 133 som gäller medels- ramen för bistånd genom folkrörelser och andra en- skilda organisationer. Den ramen höjer vi med 129,5 miljoner. 0366609643504 N 2010-01-01 00:00:00 239989 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GI0986/#anf34