2349152 GI098 Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:8 Onsdagen den 12 oktober 1994/95 8 1994-10-12 00:00:00 Partiledardebatt med anledning av regeringsförklaringen partiledardebatt 6E3F4411-F273-4EF4-9974-3F40AF9D08BD 3 BENGT WESTERBERG (fp) fp Fru talman! Tanken är att den här debatten skall handla om den regeringsförklaring som Ingvar Carlsson läste upp här i kammaren i fredags. Vi satt några stycken dagen innan och spekulerade om vilka överraskningar som regeringsförklaringen eventuellt skulle kunna innehålla. Då var det någon i sällskapet som sade ungefär så här: Tänk om Ingvar Carlsson t.ex. säger att husläkarna får vara kvar eller att regeringen avstår från att återinföra dubbelbeskattningen. Det vore verkligen att sträcka ut en hand till Folkpartiet. Eller tänk om han säger att vårdnadsbidraget trots allt får vara kvar. Det vore att visa generositet mot Centern och Kds. Så mycket lättare det skulle bli med några sådana gester att sedan få igenom de tuffa budgetförstärkningar som väntar. Men någon utsträckt hand fanns inte i regeringsförklaringen, i varje fall inte till de borgerliga partierna. Löftet att pröva oppositionspartiernas förslag till budgetförstärkningar är snarare en fråga om hur Ingvar Carlsson vill underlätta för regeringen att lösa sina problem än någon gest av generositet mot våra partier. Problemet inför den här debatten är, som redan har framhållits, att regeringsförklaringen var så allmänt hållen att den inte säger särskilt mycket om den politik som den nya regeringen kommer att bedriva. Fru talman! Låt mig ändå på en gång säga att jag uppskattar att Ingvar Carlsson i regeringsförklaringen lägger så stor vikt vid jämställdhetsfrågorna. Jag har ingen anledning att tro annat än att den nya regeringen kommer att fortsätta det arbete som den avgående regeringen har inlett. Ni kommer att upptäcka att mycket av det ni säger er vilja ta itu med redan är på gång. Nu gäller det att fullfölja detta med engagemang och skicklighet. På en punkt blev jag ändå besviken på regeringsförklaringens jämställdhetsavsnitt. Bland de många områden som den nya jämställdhetsdelegationen skall arbeta med nämns inte frågan om delat ansvar i hemmen. De skillnader i lön och makt som finns ute i samhället speglar i hög grad ansvarsfördelningen i hemmen. Vi kommer aldrig att lyckas eliminera löneskillnader eller utjämna maktförhållanden om vi inte kan få till stånd ett delat ansvar för hem och barn. Därför är det en av de viktigaste frågorna om vi skall nå verklig jämställdhet. Jag har förståelse för om ett parti som länge motsatte sig pappamånaden, och som har planer på att föreslå en karensdag för vård av sjuka barn, kan känna att det är svårt att nämna just denna aspekt på jämställdhetsarbetet. Men jag vill ändå uppmana Ingvar Carlsson och Mona Sahlin att inte glömma den, eftersom den är helt central. Fru talman! Ingvar Carlsson har försökt att skapa ett intryck av att den socialdemokratiska politiken skall kunna genomföras genom att regeringen efter eget skön söker stöd från än det ena än det andra partiet här i kammaren. Jag är övertygad om att han innerst inne inser att det inte kommer att bli så enkelt, att regeringen i praktiken kommer att tvingas välja en huvudsaklig partner i riksdagen, nämligen Vänsterpartiet. Den politiska huvuduppgiften för denna socialistiska vänsterkoalition är att skapa förutsättningar för att Sverige fram till sekelskiftet skall få ett tillskott på en halv miljon jobb i det privata näringslivet. Synen på villkoren för företagande och företagare har varit en av de stora stridsfrågorna i årets valdebatt. Det är alldeles självklart att den allmänna konjunkturuppgången kommer att leda till att vi får fler jobb. Under andra hälften av 80-talet, då vi senast hade högkonjunktur, fick vi ett tillskott på ca 200 000 jobb i det privata näringslivet. Det resultatet kan man säkert räkna med också den här gången utan några extraordinära åtgärder. Men det räcker inte. Nu måste vi få till stånd en expansion som netto ger oss mer än dubbelt så många jobb som i slutet på 80-talet. Från den borgerliga regeringens sida menade vi att det kräver nya och bättre villkor för att starta och driva företag. Det gäller särskilt för de små företagen, där de nya jobben skall komma. Vi har därför genomfört en rad åtgärder - ändrade skatteregler, strategiska skattesänkningar, bättre villkor för privat riskkapital, avregleringar, ökat stöd till innovatörer, förändringar i arbetsrätten - för att fler befintliga företag skall vilja anställa fler och för att fler människor skall vilja och våga starta företag. Vår politik har skapat en väldig optimism bland svenska småföretagare. Men likväl har ni socialdemokrater misstrott den politiken. Flertalet skatteförändringar har ni ansett vara onödiga, också flera av dem som ni nu accepterar. Bättre villkor för privat riskkapital har ni bara sett som skattelättnader för kapitalägare. Ni har inte ansett att stödet till innovatörer behöver förbättras, och ni har tyckt att arbetsrätten var bra som den var. Så mycket som möjligt av det vi har gjort skall nu återställas till det gamla. Trots att jag verkligen har försökt har jag inte kunnat finna att ni har några alternativ att erbjuda. Er tanke är uppenbarligen att allt var bra som det var innan vi lade om politiken. Om er politik på det här området blir framgångsrik är det mycket som talar för att vi på den borgerliga kanten har haft fel i vår analys, att vi har missförstått vad som behövs för att få fram de nya jobben, och att ni socialdemokrater har haft rätt. Jag är nu i den positionen att jag kan lägga all personlig prestige åt sidan och verkligen, som medborgare i Sverige, hoppas att det är på det sättet. Men jag måste erkänna att jag har mycket svårt att tro det. Fru talman! Ett annan konfliktområde har gällt förhållningssättet till kommunerna. Jag tror inte att någon ifrågasätter mitt personliga engagemang för den välfärdspolitik som kommunerna och landstingen ansvarar för. Men jag menar att det är en felsyn när många tror att ett sådant engagemang innebär att man måste motsätta sig alla rationaliseringar och effektiviseringar i den kommunala verksamheten. Tvärtom: inom Folkpartiet har vi arbetat för både en väl utbyggd välfärd och att medborgarna skall få mer valuta för skattepengarna. Det kräver förändringar. Vi är naturligtvis mycket medvetna om att förändringar utmanar många människor, inte minst offentliganställda, men också dem som nyttjar de tjänster som vi talar om. Det är aldrig särskilt svårt att mobilisera opinioner mot förändringar eller att vinna poäng på att stödja sådana opinioner. Det är i hög grad vad Socialdemokraterna har ägnat sig åt under den gångna mandatperioden. Den s.k. sexårsverksamheten som har införts bl.a. här i Stockholm är ett exempel. För att uppnå bättre pedagogik och ett bättre resursutnyttjande infördes fr.o.m. hösten 1993 en särskild verksamhet för Stockholms sexåringar. Som alla andra förändringar skapade också den oro hos både föräldrar och anställda. Socialdemokraterna sällade sig, precis som man kunde förvänta sig, till kritikerna. Nu är den här verksamheten genomförd med mycket gott resultat. Kritiken har tystnat, och det har också Socialdemokraterna. I dag erkänner nog de flesta att den här förändringen var rätt tänkt. Den har väl motsvarat de förhoppningar som knöts till den. På samma sätt som när det gäller sexårsverksamheten har ledande socialdemokrater i tal och artiklar attackerat snart sagt alla förändringar som har skett under de gångna åren. De har velat skapa intrycket att med en socialdemokratisk regering skulle kommunerna slippa det plågsamma förändringstrycket. De menar att det är ond vilja från de borgerliga partiernas sida och inte ekonomiska realiteter som har legat bakom. Det råder knappast något tvivel om att just den opinionsbildningen är en av förklaringarna till den socialdemokratiska framgången i valet. Men när valdagen närmade sig kom också andra signaler från Socialdemokraterna. Framför allt Göran Persson hävdade i flera uttalanden att kommunernas villkor inte skulle bli bättre med en socialdemokratisk regering. Några auktoritativa besked om vad som faktiskt gällde gick inte att få. När jag på Publicistklubbens eftervalsmöte hävdade att journalisterna hade misslyckats att få fram något sådant sade Ingvar Carlsson att han flera gånger före valet hade svarat på frågan. Det skulle vara oerhört intressant om Ingvar Carlsson kunde plocka fram något tal, något uttalande, någon utskrift från valrörelsen som innehåller ett klart besked. Jag har inte lyckats hitta något, trots stora ansträngningar. Regeringsförklaringen ger inte heller något besked. Den borgerliga regeringens utgångspunkt var som bekant att kommunernas konsumtionsutgifter skulle vara realt oförändrade under resten av 1990-talet. Den linjen attackerades hårt av Ingvar Carlsson före valet, bl.a. i den avslutande partiledardebatten i ett replikskifte med mig. I ett samtal som vi hade i Veckans Affärers regi, och som publicerades en knapp vecka före valet, var Ingvar Carlsson införstådd med att en expansion av den kommunala verksamheten skulle kosta pengar. Han förklarade också att den borde finansieras genom neddragningar av t.ex. bidragen till pensionärer och barnfamiljer. Fru talman! Låt mig mot den här bakgrunden avslutningsvis få ställa två frågor till Ingvar Carlsson. Kan kommunerna och landstingen räkna med ökade statsbidrag under åren framöver så att deras konsumtionsutgifter också realt sett kan tillåtas öka? Om så är fallet, på vilket sätt skall pensionerna och stödet till barnfamiljerna skäras ner? (Applåder) 0630022377501 N 2010-01-01 00:00:00 233505 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GI098/#anf3 2349152 GI098 Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:8 Onsdagen den 12 oktober 1994/95 8 1994-10-12 00:00:00 Justering av protokoll B6221B8D-65B7-4AA1-ABF3-184759E7DE7F 3 BENGT WESTERBERG (fp) fp 0630022377501 N 2010-01-01 00:00:00 233464 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GI098/#anf3