2349152 GI098 Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:8 Onsdagen den 12 oktober 1994/95 8 1994-10-12 00:00:00 Partiledardebatt med anledning av regeringsförklaringen partiledardebatt F8DD2DEC-B296-4F76-9807-1192684F1CE4 1 CARL BILDT (m) m Fru talman! Jag tycker att dagens debatt på något sätt verkar hänga i luften. Vi hade i går under några intensiva timmar här i riksdagen möjlighet att diskutera det viktiga vägval som Europapolitiken innebär, och när det gäller inriktningen av den ekonomiska politiken har vi knappt fått några besked värda namnet i den regeringsförklaring som presenterades här i fredags. Det är väl över huvud taget värt att notera att regeringsförklaringen redan verkar att ha klingat bort i den offentliga debatten. Den kom att beskrivas som svag och svävande samt dessutom på viktiga punkter splittrad. Den gav inte de tydliga inriktningar, de vägar och visioner som regeringsförklaringar i motsvarande situationer 1982 eller 1991 faktiskt innebar. Regeringsförklaringen var klar och konkret egentligen bara när det gällde socialdemokraternas återställarambitioner och den kontrarevolution mot valfriheten i välfärden - i barnomsorg, sjukvård och skola - som de i full enlighet med sitt valprogram nu avser att genomföra. Men i så gott som varje annat hänseende var dess formuleringar svaga och svävande. De lämpade sig knappast som vägledning för regeringens arbete, och de lämpade sig därmed knappast heller som utgångspunkt för ett seriöst meningsutbyte med oppositionspartierna i denna kammare. Därför, fru talman, hänger dagens debatt på något sätt i luften efter gårdagens Europadebatt och före folkomröstningen liksom efter valet och före beskeden om den ekonomiska politiken. Men låt mig detta till trots nämna något om de två alldeles avgörande uppgifter som vi här i riksdagen, med de olika meningar som vi har, gemensamt står inför under de kommande åren. Den första rör självfallet det europeiska samarbetet. Vi har nu i Sverige och i Norden en historisk möjlighet att vara med om att bygga ett samarbete mellan Europas demokratier för att bättre säkra freden och samarbetsmöjligheterna för framtiden. Gårdagens debatt visade tydligt att valet i folkomröstningen den 13 november står mellan å ena sidan medlemskapet i Europeiska unionen, med allt vad det innebär inte minst i form av medinflytande, och medlemskap i det s.k. EES-alternativet. Den visade också mycket tydligt att de som för två år sedan fördömde detta EES-avtal som en inskränkning av Sveriges demokrati - genom att det ställer oss helt utanför besluten om regler och villkor som skall gälla också i Sverige - nu accepterar detta avtal och rekommenderar det som Sveriges väg i framtiden. Det är en helomvändning som kan vara svår att förstå, men den är likväl ett politiskt faktum. Europapolitiken kommer att sätta sin prägel på en stor del av den mandatperiod som nu ligger framför oss. Vid ett nej i folkomröstningen har vi att hantera de negativa ekonomiska konsekvenser som detta kommer att medföra. De kommer att vara påtagliga på kort sikt, men jag tror framför allt att de kommer att vara plågsamma i det längre perspektivet. Vi kommer att få inrätta oss i det randstats- och beroendeförhållande som EES-avtalet ger, att få acceptera att vi inte har rätt att vara med om att fatta beslut som skall gälla också i Sverige och att få acceptera att vi ställer oss utanför arbetet med att nu vidga det europeiska samarbetet också till de nya demokratierna i Centraleuropa och Baltikum. Men vid ett ja i folkomröstningen står vi omedelbart inför dels uppgiften att se till att vi verkligen får inflytande, dels uppgiften att ge vårt deltagande i dialogen om det europeiska samarbetets framtid, styrka och kraft. Det är mot denna dubbla bakgrund som vi har föreslagit dels att allmänna och direkta val av Sveriges 22 representanter till Europaparlamentet skall hållas i september 1995, dels att initiativ snarast skall tas till en parlamentarisk grupp för att diskutera och förankra den fortsatta svenska samarbetslinjen i Europapolitiken. Jag hoppas att Ingvar Carlsson - antingen för regeringens del eller möjligen personligen - skall ha möjlighet att ansluta sig till dessa två förslag. Den andra avgörande uppgift som ligger framför oss rör alldeles självklart den ekonomiska situationen och den ekonomiska utvecklingen framöver. Vi förde under valrörelsen en diskussion om hur den ekonomiska situationen faktiskt var och hur den höll på att utvecklas. Jag kommer ihåg hur man från det som nu är regeringsbänken försökte säga att det inte finns några tecken på att det går bättre.Men i dag, efter alla de rapporter som vi har fått, borde det icke vara möjligt att förneka det som är uppenbart. För tre år sedan, när den regering där jag var statsminister tog över, befann sig svensk ekonomi i fritt fall nedåt. Det var konsekvenserna av en rad faktorer men också misslyckandet för det som hade kallats den tredje vägens ekonomiska politik. När Ingvar Carlsson nu har tagit över som statsminister, befinner sig Sveriges ekonomi i en starkare uppgång än vad egentligen har varit möjligt att uppmäta tidigare med de olika mätinstrument som konjunkturinstitut och andra har till sitt förfogande. Även om förklaringarna är många till detta, går det aldrig att förklara den ekonomiska förbättring vi har sett, framför allt under det senaste året och det senaste halvåret, utan den politik som fyrpartiregeringen förde under tre viktiga år. Vi ser hur den reala ekonomin, som det så vackert heter, utvecklas mycket starkt. Jag tror att det är fullt realistiskt att tala om tillväxttal kring eller t.o.m. över 3 % under de närmaste två åren. Jag är övertygad om att vi kommer att få en situation, där vi kommer att få positiva överraskningar i den ekonomiska utvecklingen på viktiga områden. Men det avgörande är inte detta, utan det avgörande är vad som kommer därefter, och det avgörs i mycket hög grad av inriktningen av den ekonomiska politiken under detta och det kommande året. Det gäller i två viktiga avseenden. Det gäller att minska budgetunderskottet för att därmed kunna leva upp till målet att 1998 stabilisera den offentliga skuldbördan. Det var för mig något av ett mysterium att detta mycket viktiga mål för den ekonomiska politiken inte fanns med i regeringsförklaringen, men jag utgår ifrån att statsministern här i sitt anförande kan bekräfta att detta är ett mål som fortarande gäller för politiken. Det måste ske i allt väsentligt genom utgiftsbegränsningar, och dessa måste vara av en helt annan storleksordning än de som redovisats i den s.k. Perssonplanen, som återgavs i regeringsförklaringen. Det kommer inte att dröja länge innan Ingvar Carlsson offentligt måste medge att Perssonplanen alls icke räcker och att avsevärt mer kommer att krävas. Även om ekonomin utvecklas väl och statsinkomsterna, skulle jag tro, kommer att stiga snabbare än vad som ligger i de kalkyler vi hitintills har sett, befinner vi oss i en räntesituation där det är uppenbart för var och en att Perssonplanen inte är i närheten av vad som kommer att krävas och att också vår Nathalieplan kräver ordentliga förstärkningar för att hantera situationen. Detta får, fru talman, inte ske genom en skattechock. Redan nu ser vi konturerna av en sådan växa fram, framför allt ute i landets kommuner. I förrgår meddelade ju den rödgröna röra, om uttrycket tillåtes i denna kammare, som skall ta över i Stockholms Stadshus att där skall skatten höjas rejält. Samma besked kommer nu i Göteborg, samma besked kommer nu i Malmö. Den i dagens debatt frånvarande finansministern - jag utgår ifrån att han arbetar intensivt - sade under valrörelsen att det var bara i några enstaka fall som kommunalskattehöjningar skulle bli resultatet av socialdemokratisk politik. Det uttalandet framstår i dag som något av ett hån mot sanningen. Och risken är ju att det blir samma sak här när den rödgröna majoriteten skall kompromissa ihop sig om en ekonomisk politik, för det är så det kommer att bli, åtminstone under de närmaste åren. Då är risken överhängande för att skatt kommer att läggas på skatt och på ett sätt som gör att ingen löntagare i detta land har anledning att räkna med annat än successivt sänkt standard år efter år för sig själv och sin familj under resten av 1990-talet. Det är enligt min mening en alldeles orimlig politik. Den riskerar dessutom, tror jag, att leda till allvarliga situationer genom en huggsexa på arbetsmarknaden i ett läge när vinster ökar och skatter pressar ner löntagarna. All erfarenhet från 1970-talet och 1980-talet visar - vi har ju lärt oss ett och annat - att detta kommer att leda till inflation med det elände som inflation förr eller senare alltid medför i en ekonomi som den svenska. Jag förväntar mig, fru talman, knappast att statsministern i dagens debatt, så snabbt efter den regeringsförklaring där inga besked egentligen gavs, kommer att vilja eller ha förmågan att ge några nya klara besked om den ekonomiska politiken. Det jag förväntar mig från statsministern i dagens debatt är beskedet att målet att till 1998 stabilisera skuldbördan ligger fast. Men jag tar dagens frånvaro av finansministern som ett tecken på att även han nu börjar arbeta med verkligheten och att det därmed inte kommer att dröja länge innan han eller hans statsminister tvingas meddela att det var den förra regeringens företrädare som hade rätt och att de själva hade fel när de talade om omfattningen av de spar- och saneringsåtgärder som måste vidtas under den närmaste tiden. Denna inriktning av den ekonomiska politiken och framför allt politiken för sanering av statsfinanserna är av avgörande betydelse för att vi skall klara det som kommer efter den tydliga uppgången. Uppgången har nu en styrka som inte ens den dåraktigaste politik kan bryta under den närmaste tiden, men det vi gör nu när det gäller att genom besparingar sanera statsfinanserna är avgörande för om vi därefter kommer att ha den expansion och den framtidstro som är en förutsättning för att vi varaktigt skall kunna ta oss ur stagnation och arbetslöshet. Därmed är jag också inne på den andra den av den ekonomiska politiken som är så avgörande, nämligen företagsamhetens långsiktiga förutsättningar i Sverige. Här var regeringsförklaringen ett de dubbla budskapens dokument. Regeringen sade att vi behöver fler företag och fler företagare. Det är bra att det sägs, men varje enstaka konkret åtgärd som utannonserades i den vaga regeringsförklaringen var riktad mot företag och riktad mot företagare och kommer därmed, om de fullföljs, att leda till att vi får en sämre utveckling under kommande år vad gäller företagsamheten än vad vi annars skulle ha haft. Risken är då att i stället för den långa uthålliga expansion under resten av 1990-talet som vi nu har en möjlighet till efter en period av expansion hamnar i stagnation och hamnar i inflation och därmed inte kan ta oss ur den långtidsarbetslöshet som då kommer att bli ett socialt gissel och ett socialt gift mitt i vårt samhälle. Det är åtgärder nu i enlighet med vad vi har talat om som är en nödvändighet för att klara detta problem. Fru talman! Den fyrpartiregering som nu har lämnat över till socialdemokraterna var en regering som på viktiga områden stod för en sjudande reformverksamhet. Det gällde Europapolitiken, företagsamhetens förutsättningar, valfriheten i välfärdspolitiken, kraven på kunskap och kompetens eller kretsloppsprincipen i miljöpolitiken. Nu återstår det för denna regering att ta över. Jag sade på valnatten att vi moderater kommer att driva en klar, en konsekvent och en konstruktiv oppositionspolitik. Det beskedet gäller även i dag. Det är vår skyldighet gentemot de ännu fler som gav oss stöd i detta val, och det är vår skyldighet mot den framtid som enligt min fasta övertygelse kommer att formas långt mer i enlighet med våra framtidsvisioner än i enlighet med det vi hitintills har sett av bara återställarpolitik och tillbakablickande socialdemokratisk politik. 0622185335615 N 2010-01-01 00:00:00 233503 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GI098/#anf1 2349152 GI098 Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:8 Onsdagen den 12 oktober 1994/95 8 1994-10-12 00:00:00 Justering av protokoll C445EC1B-A884-4EFA-AAF2-7EF2CC080DB0 1 CARL BILDT (m) m 0622185335615 N 2010-01-01 00:00:00 233462 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GI098/#anf1