2349221 GI0977 Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:77 Onsdagen den 22 mars 1994/95 77 1995-03-22 00:00:00 Arbetslivspolitik 44D856AD-C4C2-48AB-A820-0330FF0FDD37 114 BO NILSSON (s) s Herr talman! Att skapa sysselsättning till flera el- ler att minska arbetslösheten är det bästa sättet att minska budgetunderskottet och statsskulden. Det har sagts många gånger av många politiker. I fråga om sysselsättning för personer med handi- kapp gäller alldeles speciella regler och förhållanden. Men generellt kan sägas att vi - dvs. samhället och vi politiker - har ett speciellt ansvar. Det gäller nästan alltid personer som inget hellre vill än att få jobba precis som vi andra. Det gäller personer som har det besvärligt ändå och som dessutom inte får en chans att komma ut på arbetsmarknaden, framför allt inte när arbetsmarknaden ser så hemsk ut som den gör just nu. Enligt säkra uppgifter som jag har fått behöver nu ca 100 000 handikappade stöd för att de skall få ett jobb. Detta har Ronny Olander, Bengt Kronblad och jag väckt två motioner om. Den ena motionen handlar om att man skall skapa fler jobb inom Samhall, och den andra handlar om åtgärder för att skapa fler jobb för personer med funktionshinder. När man sedan ser vad utskottet har skrivit om dessa motioner, A202 och A289, blir man minst sagt ledsen. Utskottet hänger upp avstyrkandet på två argument. Det första argumentet är att man måste spara, och det andra är att utskottet tidigare har av- styrkt. Jag tycker att båda argumenten är dåliga. Man slösar med både pengar och människor när man väljer det alternativ till arbete som finns för de arbetshandikappade, dvs. många och långa sjukperio- der, sjukbidrag eller förtidspension som leder till passivitet. Arbete betyder i stället att dessa personer får lön och betalar skatt. Dessutom betyder ett arbete väldigt mycket för självförtroendet och möjligheten att klara sig själv. När det gäller antalet anställda inom Samhall sade Sonja Fransson att alla handikappade ju inte kan få anställning i Samhall. Jag utgår ifrån att det var en felsägning. Jag har här pekat på att det finns 100 000 handikappade som just nu står utanför arbetsmarkna- den och som behöver hjälp för att få ett jobb. Det är alltså inte fråga om alla handikappade, utan det gäller 600-1 000 personer. Dessutom skulle jag kunna tala mycket och länge om Samhalls framgångsrika arbete med att slussa ut människor från Samhall. Jag hoppas att det där var en felsägning. Så länge som arbetsmarknaden ser så hemsk ut som den nu gör är det ingen som helst fara med en så pass liten ökning av antalet som vi föreslår. Vi kräver ju en plan för att man skall kunna öka antalet anställ- da inom Samhall, och det tycker jag är i högsta grad rimligt. Vi har föreslagit att när man börjar med löne- bidrag skall man inte ha något tak, utan att man borde kunna få ut upp till 100 %. När man sedan har börjat jobba och kanske gjort så mycket att man drar in pengar till sin organisation eller när man visar att man gör ett fint jobb, kan detta lösas genom en minskning av anslaget eller genom att det utbetalas anslag på annat sätt. Sonja Fransson var t.ex. inne på att kom- muner eller andra skulle kunna ställa upp med pengar. Men det blir ju litet konstigt. Först minskar man anslaget till 80 % och sedan tror man att andra skall gå in och hjälpa till. Det betyder att väldigt många kommer att avstå från att anställa personer. En del får kanske friställa den personal som i dag är anställd med lönebidrag. Det här är allvarligt. Sonja Fransson tog upp ett exempel om en myn- dighet. Myndigheterna kan säkert klara detta. Men de ideella organisationerna - handikapporganisationer och idrottsorganisationer - kommer att få problem. Jag tycker att man borde titta på detta innan man sänker anslaget. Herr talman! Låt mig ändå konstatera att utskottet tycks resonera så här: Vi sparar mest genom att mins- ka anslaget eller skärpa kraven för att handikappade skall få jobb. Det berör framför allt de 100 000 perso- ner som i dag bankar på dörren och vill in på arbets- marknaden, men också dem som kanske redan har ett jobb som de riskerar att förlora genom dessa föränd- ringar. Jag kan förstå att man i besparingstider resonerar så här. Men det borde finnas en vision, en plan, för hur vi skall klara dessa personer som inget hellre vill än att ha ett jobb. När det gäller ungdomarna, som är en annan svag grupp, är vi duktiga. Vi har en plan och förslag till åtgärder som skulle innebära att vi i stort sett fick bort ungdomsarbetslösheten. Men när det gäller de handi- kappade saknas en sådan plan. Jag skulle gärna vilja höra vad Sonja Fransson sä- ger om en vision eller en plan för hur vi skall kunna klara en sådan svår situation för en utsatt grupp. Herr talman! Om det blir votering på de punkter som berör våra motioner, t.ex. reservationerna 5 och 9 från Hans Andersson som delvis betyder bifall till våra motioner, kommer jag att stödja reservationerna. 0332721987700 N 2010-01-01 00:00:00 239192 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GI0977/#anf114