2349213 GI0969 Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:69 Onsdagen den 8 mars 1994/95 69 1995-03-08 00:00:00 Den ekonomiska politiken och budgetregle- ringen m.m. 3B42FD6C-8A1A-4EA0-98AC-9390C9F54B49 7 JOHAN LÖNNROTH (v) v Fru talman! Jag skall börja med att yrka bifall till reservationerna 2, 16 och 28. Det är den 8 mars i dag, och det kan finnas anled- ning också för oss män att fundera på en del på vad det betyder. Jag satt i morse och läste två olika saker. Det första var ett brev från en kvinna som jag träffade i lördags. Hon kommer från Älvängen utanför Göte- borg, och hon beskrev situationen för sig själv och sina arbetskamrater. Hon arbetar på ett laboratorium som laboratorieassistent. Hon berättade bl.a. om en god vän, jag tror hon var i 45-årsåldern, som hade tröttnat på sin karl. Men hon hade en lön som låg strax över 12 000 kr i månaden och klarade inte av ekonomiskt att överge honom, så hon tvingades stan- na kvar. Jag tror att vi män kan behöva fundera en del över hur stort värde det ligger i att kunna försörja sig själv på en inkomst. Jag tror också att många av oss behöver fundera på hur vi skulle kunna klara upp vårt eget vardagsliv om vi blev övergivna av våra kvinnor. Jag läste också en annan sak. Det var Carl Bildts artikel i en av våra större morgontidningar. Han skrev om att man nu kunde börja tala om att Sverige tillhör C-laget. Vi hörde nyss Anne Wibble prata om B- laget, beroende på att ränteskillnaden gentemot Tyskland nu har växt ytterligare. Det är litet märkligt att höra just från en kvinna, att man så ensidigt värde- rar olika länder efter räntenivå, inflation och sådant. Jag skulle vilja nämna en annan siffra för Anne Wibble. Det är frågan om kvinnors förvärvsfrekvens i olika länder, alltså andelen kvinnor som förvärvsarbe- tar. Siffran för Sverige ligger på 83 %. Siffran för Tyskland ligger på 56 %. Vilket är viktigast, Anne Wibble, andelen kvinnor som förvärvsarbetar eller inflationens nivå i de olika länderna? I ett annat land, Belgien, dit en del av våra f.d. le- damöter av denna riksdag numera har dragit, är det 34 % av kvinnorna som förvärvsarbetar. I Finland, som Anne Wibble sade vackra saker om, ligger ar- betslösheten på ungefär det dubbla eller mer jämfört med vad vi har i Sverige. Det är också en viktig faktor om man skall bedöma Finland. Regeringen har en budgetsaneringsplan. Det är bra. Vi stöder den planen till stora delar. Men, Göran Persson, vi saknar en annan sak - en långsiktig plan mot arbetslösheten. Anne Wibble har rätt i att det behövs en uthållig tillväxt. Men det räcker inte, utan det krävs också strukturella reformer. Såvitt jag kan förstå, finns det två sorters strukturella reformer som vi måste ägna oss åt och fundera över. Den första reformen gäller arbetstiderna. Vi måste hitta en väg mot en jämnare fördelning av arbetstiderna, med sikte på sex timmars arbetsdag. Det måste finnas en förståelse inom rege- ringen för att detta är den enda huvudmetoden för att klara oss från massarbetslöshetens samhälle. Den andra reformen, som är väl så viktig, gäller skatte- växling och miljöomställning. Regeringen måste börja ta de här två sakerna på allvar. Anne Wibble talade också om faran för demokra- tin. Det finns verkligen anledning att fundera över demokratin i dessa dagar, när en ung man kunde spe- kulera bort ett antal miljarder på Tokyobörsen. Det leder sedan till dramatiska förändringar i svensk eko- nomi och påverkar hela vår debatt i riksdagen osv. Det finns en grundläggande anledning att fundera över vad detta system av valutaspekulation innebär för vår demokrati. Jag visste inte tidigare att Sven Hulterström hade skrivit om detta, och jag välkomnar det verkligen mycket starkt. Jag hoppas att Sven Hulterström röstar för den reservation som jag och Roy Ottosson från Miljöpartiet har avgivit och som handlar just om att Sverige skall verka för en internationell omsättnings- skatt. Eftersom Sven Hulterström har en betydelsefull position i den socialdemokratiska riksdagsgruppen, kanske man rent av vågar räkna med ett brett stöd för denna reservation. Marknaden är i dag högsta visdom på många av de borgerliga ledarsidorna. Man kan fundera litet bakåt i historien, t.ex. vad marknaden sade för fem år sedan, våren 1990. Det var de dagarna då svenska fastighets- hajar köpte fastigheter i London och Bryssel för brin- nande livet, därför att det då bedömdes vara den stora framtidsinvesteringen. Det var marknadens logik för fem år sedan. Marknaden är inte rationell. Man kan likna den vid en buffelhjord som rusar över prärien och plötsligt byter kurs och rusar åt ett annat håll. Det är en sorts masspsykos som utbryter med jämna mellanrum. Kanske man rent av skulle våga jämföra med sim- mande minkar i vattnet. Det är lika svårbedömbart vart de skall ta vägen nästa dag. Vi behöver också vidta åtgärder mot spekulation inom landet. Jag talar alltså inte om att förstöra funge- rande marknader. Vi behöver fungerande marknader, konkurrensmarknader, inte minst inom finanssektorn och bankvärlden. Göran Persson säger i en liten skrift att han avvi- sar det vänsterpartistiska förslaget att vårt ägande i Nordbanken skall användas till att minska räntegapet. Göran Persson går nu ut ur kammaren, men jag kan vända mig till andra socialdemokrater. Han avvisar förslaget med att säga att vi inte skall detaljstyra Nordbanken. Det är ingen som har föreslagit att vi skall detaljstyra Nordbanken. Vi kan inte beordra vissa räntenivåer. Vi kan däremot ta vårt ägaransvar och säga att vi har en ganska stor statlig bank, och vi kan ändå ge allmänna riktlinjer. Vi tycker att vår egen bank skall konkurrera hårdare med de andra stora bankerna, bryta upp den bankkartell som faktiskt existerar och se till att det blir en effektiv konkurrens. Vi behöver också vidta kraftfulla åtgärder mot ar- betslösheten. Jag instämmer i den kritik mot RAS- förslaget som vi har hört tidigare. Det är ineffektivt. Vi är inte kritiska av politiska skäl. Vi instämmer i den mycket sakliga och konstruktiva kritik som t.ex. LO har riktat mot förslaget. Det går helt enkelt att använda 5 miljarder kronor oerhört mycket effektiva- re, t.ex. för att stödja kommuner där man i dag tvingas avskeda - inte minst många kvinnor, Anne Wibble. Det är där som de här pengarna behövs, till insatser mot den ökande arbetslöshet som nu hotar i kommu- ner och landsting. Det är också nödvändigt att stödja små företag. Det är oerhört mycket effektivare att stödja små före- tag som anställer långtidsarbetslösa än att skvätta ut pengarna även över rika exportföretag, som i dag har så stora vinster att de inte vet var de skall göra av pengarna. Det är också fråga om fördelningen av sanerings- programmet. Vi behöver sanera rikets finanser, men det måste göras en vettig fördelning. Finansministern och andra socialdemokrater är ute och talar om att de 10 % som utgör de rikaste hushållen står för 30 % av budgetsaneringen fram till 1998. Deras disponibla inkomster får alltså ta 30 % av smällen. Man talar också om att de 10 % som har de lägsta inkomsterna bara behöver stå för 5-6 %. Den beräkningen kanske är riktig, men det rimliga är naturligtvis att man tittar på den procentuella ande- len minskning för respektive inkomstgrupp. Då visar det sig att de som har de högsta inkomsterna får en minskning av den disponibla inkomsten på ungefär 6 %. Det är exakt samma siffra för dem som ligger i botten. Däremot kommer den välbeställda medelklas- sen, som har 200 000-250 000 kr i årsinkomst, lindri- gast undan, med en minskning av den disponibla inkomsten på ungefär 4 %. Detta är inte en vettig fördelningsprofil på sane- ringsprogrammet. Det finns två skurkar i det här sammanhanget. Den ena skurken är egenavgifterna. Det är ett orättfärdigt system. Det är mycket bättre att ha progressiva skatter än egenavgifter. Den andra skurken är återinförandet av grundavdraget vid statlig beskattning. Det är en riktad skattesänkning för folk med ganska hyggliga inkomster. Det är inte rimligt att göra detta samtidigt som egenavgifterna höjs. Jag blev i morse uppringd av några från Sahl- grenska sjukhuset i Göteborg, som hade sett Storas chef Berggren framträda i TV 4. Han lär sitta med i regeringens näringslivsråd. Han hade sagt att det nu måste tas rejäla tag, som att sänka bidragen och skära i utgifterna i den offentliga sektorn. Så talar alltså en man som beviljar sig själv och de egna vännerna i näringslivet oerhört höga löner och ofta också extra bonus på de stigande aktiekurserna. Det är det här som skapar den pessimism som Lars Tobisson talade om. Det är det som gör att svenska folket tappar tron på oss politiker och på vår förmåga att lösa landets problem, tron på att vi vågar göra någonting åt de orimliga inkomsterna. Det finns i dag på riksdagens bord bl.a. en social- demokratisk motion där man föreslår något så försik- tigt som att frågan om ett lönetak skall utredas. Som en opinionsyttring skulle vi åtminstone kunna uttala oss för ett tak. Vi har också från Vänsterpartiet före- slagit att regeringen skall sätta gränser för de mycket generösa styrelsearvodena i statliga företag. Där kan regeringen faktiskt gå in direkt och styra, som företrä- dare för ägarna. Detta ger inga stora pengar - det är ingen som på- står det. Men det är en moralisk fråga. Det är nöd- vändigt för att vi skall få förståelse hos svenska folket för att vi måste sanera landets finanser. Till sist skall jag bara säga några ord om förtroen- dechocken, som Anne Wibble talade om. Hon tyckte att regeringen skulle byta samarbetspartner. Nu har borgarna visserligen skrivit en gemensam reservation, men om man tittar närmare på de fyra borgerliga, före detta regeringspartiernas förslag ser man att det finns ganska stora skillnader. Centerpartiet, med Per-Ola Eriksson, höjer skatten mer än vad regeringen gör - skillnaden är 3 miljarder. Hur man då kan skriva ihop sig med Lars Tobisson, som talar så helhjärtat om att ytterligare sänka skattetrycket, kan jag över huvud taget inte begripa. Vi vänsterpartister har träffat ett antal uppgörelser med regeringen, och jag tycker att det har fungerat bra. Det är inte bara trevliga saker vi har gjort upp om, men det har fungerat bra. Vi är villiga att fortsätta det samarbetet. Vi har märkt de senaste dagarna att regeringen inte riktigt tycks orka med att driva väns- terkursen, att man nu är uppskrämd av Näringslivsrå- dets representanter och av högern, som i alla möjliga medier stormar mot att regeringen sitter fast i vänster- buren. Jag skulle vilja avsluta det här anförandet med att uppmana er socialdemokrater: Ta gärna med Center- partiet och Miljöpartiet i ett brett vänstersamarbete! Men ge inte upp! Håll kursen åt vänster! 0586690122908 N 2010-01-01 00:00:00 238452 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GI0969/#anf7