2349213 GI0969 Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:69 Onsdagen den 8 mars 1994/95 69 1995-03-08 00:00:00 Den ekonomiska politiken och budgetregle- ringen m.m. E499949B-1C68-41E3-B704-2DA0A521D93D 27 JAN BERGQVIST (s) s Herr talman! I sin hand håller människan väldiga produktionskrafter. Fel använda kan de leda oss till förintelsen. Men rätt använda kan de ge en chans till ett bra liv för alla människor. Tyvärr är vi långt ifrån en sådan god ekonomisk världsordning. En miljard av våra medmänniskor lever i absolut fattigdom. Varje dag dör över 20 000 barn av undernäring eller i sjukdomar som skulle kunna botas. Hur kommer vi åt svälten och fattigdomen? Hur kommer vi åt den misshushållning som sker med jordens resurser till skada för människa och miljö? Ja, kanske kan vi finna svaret i det nya samarbetet över gränserna. Trots allt är det hoppingivande att det fredliga samarbetet aldrig förr i människans historia har varit så intensivt som i dag. Aldrig förr har det omfattat så många områden av mänsklig aktivitet. Aldrig förr har det utvecklats så snabbt. Och tänk vad det skulle betyda för den ekonomis- ka och sociala utvecklingen om vi kunde få ett ge- nombrott för kvinnornas rättigheter över hela världen, om de fick en starkare ställning i arbetslivet och i samhällslivet, om de fick en chans till bra utbildning och bra hälsovård, om de fick möjligheter att fullt ut ta vara på sin skaparkraft som företagare, forskare, lärare, jordbrukare osv. Det är alltså verkligen inte bara för att det är den internationella kvinnodagen som det finns anledning att erinra om kvinnornas situation. Kvinnorna står för två tredjedelar av mänsklighetens samlade arbetstimmar, men de får bara en tiondel av männens inkomster. Ännu orättvi- sare är fördelningen av förmögenheterna, för av dem har männen 99 % och kvinnorna bara den enda åter- stående procenten. Därför är jämställdheten ett krav med en närmast revolutionär sprängkraft. Det handlar om kampen mot våld, förtryck och förnedring av kvinnor, kampen mot att kvinnor pres- sas tillbaka i en ohållbar ekonomisk och social situa- tion samt kampen för att ta vara på alla de möjligheter som jämställdheten kan ge oss. Det är en kamp som måste vinnas och som jag är övertygad om kommer att vinnas och därför ger gott hopp för framtiden i vår sargade värld. Men hur skall vi i Sverige ta ansvar för framtiden om vi inte själva har ordning på våra affärer? Med rätta har det i debatten framhållits att situa- tionen är mycket allvarlig. Vi har haft en dramatisk utveckling. På bara tre år fördubblades statsskulden, tredubblades arbetslösheten, fyrdubblades budgetun- derskottet och femdubblades långtidsarbetslösheten. Nu måste vi samla alla krafter för att få folk i arbe- te och få ordning på statens affärer. Utan jobb klarar vi inte sunda statsfinanser, men utan sunda statsfinan- ser klarar vi inte jobben. Detta är villkoren för svensk politik. Vad vi fått se de senaste dagarna är stigande rän- tor och valutaoro med en sjunkande dollar och en sjunkande krona. Vi följer den utvecklingen mycket noga. Men vi kan också på den positiva sidan se att Sverige får ett allt större överskott i utlandsaffärerna och att vi som nation kan räkna oss till godo ett väx- ande sparandeöverskott. Netto lever Sverige inte längre på lån, som många tycks tro. Netto är vi nume- ra ett kapitalexporterande land. I år och nästa år kommer Sverige som nation att få ett överskott i by- tesbalansen på ungefär 80 miljarder kronor. Hur kommer det sig att inte någon av föregående debattö- rer har funnit det värt att nämna en sådan styrkefaktor för framtiden? På den positiva sidan finns också att investering- arna ökar snabbt och att vi faktiskt får allt fler i arbe- te. Vår internationella konkurrenskraft är god, och vi är på väg att halvera budgetunderskottet. Det skall inte råda någon tvekan om att vi oförtru- tet kommer att driva den starka finanspolitiken vidare. Vi kommer inte att ge oss förrän ekonomin och job- ben är i ordning. Mina meddebattörer har lagt ner mycken möda på att nagelfara regeringens politik och lyfta fram skill- nader och motsättningar. Trots det hoppas jag att ni inte blir alltför besvikna om jag säger några vänliga ord. Samtliga partimotioner från oppositionen innehål- ler värdefulla synpunkter och konstruktiva resone- mang. Där finns det en insikt om lägets allvar. Där finns det en vilja att ställa upp på budgetförstärkning- ar. Det är bra. Det är utmärkt. Det stärker och ger eftertryck åt slutsatsen att den starka finanspolitik som inleddes i höstas kommer att fullföljas med all den kraft som behövs för att säkerställa sunda statsfinan- ser och därmed lägre räntor. Socialdemokratin väjer inte för den politiska stri- den när den är nödvändig. Men vi har en gedigen tradition av att vara ett utpräglat samarbetsparti. Sverige går nu in i en situation där vi mer än nå- gonsin måste kunna göra oss gällande i internationella förhandlingar. Hur får man bäst framgång i sådana förhandlingar? Jo, genom att uppträda långsiktigt och stabilt. Vi socialdemokrater vill ha långsiktiga handlings- linjer för Sverige, och vi strävar efter breda politiska uppgörelser i viktiga framtidsfrågor. Det kan gälla bostadsfinansiering, energiförsörjning, villkor för företagande, villkor för investeringar eller utrikes- och säkerhetspolitiken. Den svenska demokratin har alltid till stor del varit en förhandlingsdemokrati. Den traditionen be- höver ytterligare förstärkas i den nya internationella miljö som vi befinner oss i. I debatten har vi också fått lyssna en del till kla- gokören över regeringens ekonomiska politik. Kanske var det inte bara jag som kom att tänka på Richard Wagner. Om Wagners musik har det ju sagts att den är betydligt bättre än den låter. Jag vill nog säga att också regeringens politik är betydligt bättre än den låter, i varje fall när den uttolkas av sångare som Lars Tobisson och Anne Wibble. Låt oss ta kampen mot arbetslösheten. Lars Tobis- son och Anne Wibble framhöll Finland som ett före- döme. Men de nämnde inte, som Johan Lönnroth tidigare påpekade, att Finland har dubbelt så hög arbetslöshet som Sverige. Anne Wibble talade om en rättvis fördelningspo- litik. Men kampen för arbete är ju själva grunden för en rättvis fördelning. Vi kan nu se i Finland de sociala problem som följer i den stora arbetslöshetens spår. Efter bara några månader i regeringsställning läg- ger Socialdemokraterna fram mer än 50 konkreta förslag för att vi skall kunna klara det som inget annat europeiskt land har klarat, nämligen att ta oss ur mas- sarbetslösheten. I programmet En nation i arbete finns bl.a. det omtalade nyanställningsstödet, som varit uppe till diskussion här - ett nyanställningsstöd för företag som anställer arbetslösa. Det stödet gör det lättare för företagen att begränsa övertiden och i stället nyanstäl- la. På så sätt fördelas den totala arbetstiden på ett mera rationellt sätt. En annan stor fördel är att när företagen rekryterar till lediga platser så uppmuntras de att anställa personer som är arbetslösa i stället för att rekrytera sådana som redan har anställning i andra företag. Och glöm inte att i ett kritiskt skede sänker nyanställningsstödet de kostnader som företagen har för att expandera och ge arbetslösa riktiga jobb! Hur många arbetstillfällen anställningsstödet ger kan vi inte säkert säga förrän i efterhand. Men varje gång en arbetslös får ett jobb minskar utgifterna för det allmänna. Samtidigt blir det ökade inkomster i form av skatter och avgifter. När en borgerlig politiker som Lars Tobisson, med sin bakgrund i det ekonomiska moras som upp- stod under den moderatledda regeringen, säger att han är oroad över finansieringen kan man kanske tro att det måste vara riktigt illa. Men faktum är att nyan- ställningsstödets finansiering klaras med både livrem och hängslen. För det första har vi inte räknat till godo de positiva ekonomiska effekter som uppstår när arbetslösheten minskar. För det andra finns detta förslag redan intecknat i budgeten, trots att regeringen har klargjort att det kommer att få sin fulla finansie- ring under nästa budgetår. I själva verket, Lars Tobisson, är regeringens bud- get för nästa år starkare än det moderata alternativ som Lars Tobisson talar så varmt för. Och tänk om vårdnadsbidraget och de stora skat- tesänkningarna för de mest välbeställda hade varit så väl omhändertagna när det gäller finansieringen! Då skulle det ekonomiska läget i Sverige vara något helt annat än det faktiskt är. Anne Wibble tog avstånd från B-laget - hur det nu skall tolkas. Lars Tobisson ställde en fråga om Riksbanksut- redningen och reformer av Riksbanken. Enligt min mening håller Riksbanksutredningen inte som under- lag för reformer av den svenska riksbanken. Per-Ola Eriksson ställde frågan om vi socialde- mokrater är beredda att ställa upp på hållbara struk- turreformer. Svaret är: Självklart. Ett, tycker jag, bra exempel är när vi kom överens om det framtida pen- sionssystemet. Det är ett exempel på en långsiktig strukturreform. Vi har naturligtvis ingenting emot strukturrefor- mer som leder till ökad rättvisa och valfrihet. Där- emot måste jag samtidigt säga att förslaget om barn- konto för många problem med sig. Jag är inte överty- gad om att det är ett särskilt bra förslag. Anne Wibble frågade om en formulering som finns i finansutskottets betänkande på s. 41. Där står det att "om regering och riksdag i slutet av 1980-talet och framför allt under de första åren av 1990-talet hade lyckats föra en stramare finanspolitik - - - hade det varit lättare att möta och åtgärda de negativa kon- sekvenserna av 1990-talets första lågkonjunktur". Låt mig påminna om hur det var. Låt oss ta våren 1989. Då såg den socialdemokratiska regeringen tydligt att överhettningen var för stark. Det behövdes åtgärder för att kyla ner ekonomin. Man lade fram ett program. Tyvärr var det inte möjligt att få en majori- tet i riksdagen för så kraftiga åtgärder för att strama åt. Vi hade ett samarbete med Centern som jag inte på något sätt skall kritisera, men man fick inte igenom alla de förslag som regeringen hade önskat. Verklig- heten är den att hade man redan 1989 kunnat strama åt, kyla ner, ekonomin, hade de åtgärder som därefter har behövts för att rätta till de ekonomiska problemen varit mycket mindre smärtsamma än vad de faktiskt blir. Man skall alltså vara ute i god tid. Då kostar det minst. Anne Wibble frågade vidare - det var en fråga som även Roy Ottosson tog upp - om omsättnings- skatt på penning- och valutamarknaden. Roy Ottosson frågade varför vi inte tycker att det behövs spelregler för penning- och valutamarknaden. Jo, det behövs ett utvidgat internationellt samarbete om penning- och valutapolitik. Det samarbete som finns i dag är bara ett frö till det vad det skulle kunna vara i framtiden. Det behövs samarbete över gränserna för att motverka spekulationer och annan osund hantering. Men där- emot tror jag inte alls att det finns några förutsätt- ningar att Sverige inför någon omsättningsskatt, utan det är fråga om att ett internationellt samarbete måste växa fram där man tar itu med de problem som finns och gör det man kan. Anne Wibble frågade i det sammanhanget om en intervju i Dagens Industri, där det faktiskt står någon- ting åt det hållet som Anne Wibble sade om att Sven Hulterström skulle ha sagt. Det var inte så illa som det lät. Det var ett referat. Däremot var det inte i tidning- en ett korrekt återgivande av vad Sven Hulterström har sagt, för jag har talat med honom. Han har inte förespråkat en sådan skatt, utan han har i stället talat om behovet av ett ökat internationellt samarbete för att komma till rätta med sådana här problem. Det torde väl inte överraska någon när jag säger att Sven Hulterström står bakom socialdemokraternas förslag i finansutskottet. Mats Odell hade många siffror i sitt anförande. Men en siffra som han inte hade men som i och för sig hade varit naturlig att ta med i det sammanhanget var att tillväxten under de borgerliga regeringsåren nu senast var i genomsnitt nästan -2 % per år. Varför är tillväxten i Sverige lägre än i andra län- der? Jo, det har just att göra med det stora budgetun- derskottet. Hade vi inte haft detta arvegods med ett jättelikt budgetunderskott och höga statsskuldsräntor då hade det inte funnits något krav på den kraftiga åtstramning som vi nu måste genomföra och som får som konsekvens att den svenska tillväxttakten blir lägre än vad den skulle ha kunnat vara, om vi hade sluppit släpa med oss detta väldiga underskott. Mats Odell talar också om att tillväxten i den pri- vata sektorn trängdes ut av en ständigt expanderande offentlig sektor. Det där är en utbredd vanföreställ- ning som framkommer i många sammanhang. Man har i det sammanhanget t.o.m. sagt - dock inte Mats Odell - att näringslivet inte skulle ha förmått att skapa några nya jobb på de senaste 30 åren. Verkligheten är den att sysselsättningen i företagssektorn ökade mel- lan 1963 och 1990 med ungefär 370 000 jobb. Under 80-talet blev det över 200 000 jobb i företagssektorn. Det är riktigt att vi mot denna bakgrund inte kan utnyttja vår fulla tillväxtpotential. Jag håller med Mats Odell om att det är viktigt att vi för in tillväxt- frågorna i den svenska debatten. Jag välkomnar en sådan diskussion. Herr talman! Jag vill sluta med att än en gång konstatera att Sverige har stora ekonomiska problem. Men vi kan klara dem, och vi skall klara dem. Jag yrkar bifall till finansutskottets samtliga för- slag. 0387691310906 N 2010-01-01 00:00:00 238472 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GI0969/#anf27