2349213 GI0969 Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:69 Onsdagen den 8 mars 1994/95 69 1995-03-08 00:00:00 Den ekonomiska politiken och budgetregle- ringen m.m. 04B6737D-CA1F-4600-B211-AB4D502E3083 17 MATS ODELL (kds) kds Fru talman! Det är alltid stimulerande att debattera med Göran Persson; han har förhoppningsvis tillfäl- ligt lämnat oss här i kammaren. Jag uppfattar nämli- gen honom som en politiker med ett öppet sinne. Men han hämmas något i sin kreativitet och kraftfullhet av ett antal väl inarbetade traditioner och uppfattningar som finns i den stora rörelse som har gett honom hans mandat. Varken jag eller någon annan i opposition har rätt att moralisera över detta. Vad vi kan göra är att föra ett så sansat samtal som möjligt omkring vad som skulle ge Sverige den nödvändiga tillväxt- och ut- vecklingskraften parallellt med den nödvändiga bud- getsaneringen. Denna utvecklingskraft fanns faktiskt i Sverige på ett mycket påtagligt sätt fram till ca 1970, men då började den s.k. svenska modellen på ett smy- gande sätt att långsamt, inifrån underminera själva grunden för den svenska välfärden. Jag tänker trots den senaste tidens dramatiska händelser på de finansiella marknaderna faktiskt ägna huvuddelen av mitt anförande åt själva roten till da- gens akuta problem, nämligen Sveriges långsiktigt svaga tillväxt- och utvecklingskraft. Så sent som 1970 var Sverige det tredje rikaste landet i OECD. Bara USA och Schweiz var rikare. År 1991 hade det rutschat utför ordentligt; det var alltså innan fyrklöverregeringen hade lagt händerna på ratten. 1991 hade vi passerats av Luxemburg, Tysk- land, Japan, Frankrike, Danmark, Belgien, Österrike, Italien och Norge. Under de följande lågkonjunk- turåren fram till 1993, när vi regerade, passerades vi också av Nederländerna, Island och Storbritannien. I dag är det bara Nya Zeeland, Finland, Spanien, Irland, Portugal, Grekland och Turkiet som är fattiga- re än Sverige bland OECD-länderna. Fru talman! Vad som borde ha varit en huvudfråga i finansplanen, men som nu förbigås med tystnad, är att vi under perioden 1994-1996 inte ens passerar genomsnittstillväxten bland OECD-länderna. Vår relativa stagnation som hela tiden flyttar oss bakåt fortsätter alltså under en period då vi uppfattar att det är en mycket god tillväxt. Det är t.o.m. troligt att såväl Finland som Nya Zeeland kommer att passera oss inom några år på grund av deras betydligt högre till- växt och därmed avsevärt starkare motståndskraft mot skakningar på de finansiella marknaderna. Till synes långt efter oss kommer Spanien och Irland. Men Spaniens ekonomi växer med 3 % om året och Irlands växer med 5 % om året. Om vi fortsätter med den utveckling som vi har haft under de senaste 20 åren kommer också dessa länder att passera oss innan personer i min och Göran Perssons ålder har nått pensionsåldern. Men, fru talman, vi kommer av allt att döma att ha en högre levnadsstandard än Turkiet, Grekland och Portugal under en överskådlig framtid. Detta är Sveriges fundamentala ekonomiska problem, och det förbigås i stort sett med tystnad i finanspla- nen. Utvecklingskraften i den svenska ekonomin har alltså under mer än 30 år hämmats av en samhällsut- veckling där slutresultatet har blivit att sysselsättning- en inom det privata näringslivet har trängts ut av en ständigt expanderande offentlig sektor. Det är väl värt att begrunda, Göran Persson, att varje svenskt hushåll i dag skulle ha haft ca 140 000 kr mer i inkomst om vi hade haft samma tillväxt i ekonomin som genomsnittet av OECD-länderna. Det skulle ha skapat såväl högre privat konsumtion och bättre offentlig service som gynnsammare statsfinan- ser. Kritiken måste självfallet riktas mot socialdemo- kratiska regeringar under 70- och 80-talen men också mot de borgerliga under deras regeringsperiod 1976- 1982. Efter valet valde regeringen att tillsammans med Vänsterpartiet och Gudrun Schyman genomföra de ideologiska återställarna, som motarbetar företagande och sysselsättning. Tacken för och bokslutet över denna auktorisation och fasadrenovering av det gamla kommunistpartiet är hittills stigande räntor, fallande kronkurs och förtroende och att Vänsterpartiet tar över mer och mer av Socialdemokraternas och Göran Perssons valmanskår. Man kan verkligen tala om att sälja smöret och tappa pengarna. De fasta spelregler och det företagsklimat som mer än något annat efter- lyses av landets näringsliv går samtidigt upp i en kraftfull rökpelare från återställarpolitikens offeralta- re. Det är inte undra på att Johan Lönnroth tycker att det fungerar bra. Det fungerar inte bra för Sverige. Det fungerar inte heller bra för regeringen. Göran Persson måste ändå innerst inne inse att detta inte är bra, att detta hämmar utvecklingskraften och att detta ökar räntemarginalen och valutakänslig- heten för kronan. Kort sagt är det ett politiskt samar- bete som tungt drabbar sysselsättningen och välfärden rakt av. Den här politiken måste också vara ganska för- bryllande för den penningmarknad som varje dygn, vardag som helgdag, förväntas låna ut i genomsnitt 559 191 780 kr till den svenska staten, enligt Riksre- visionsverkets senaste budgetprognos. Det blir också med naturnödvändighet en politik med en för mark- naden häpnadsväckande mängd motsägelsefulla och svårtolkade element. Med ena handen lägger man 30 miljarder i skatt och avgifter på arbete, och med andra handen sänker man selektivt samma skatt med 5 miljarder. Med ena handen lägger man en 30-procentig skatt på riskvilligt sparande, och med andra handen utreder man en rik- tad sänkning av just riskkapitalbeskattningen. Å ena sidan återinför man en rigid och, enligt vad närings- ministern sade häromdagen i kammaren, betongaktig arbetsrätt, å andra sidan skall man nu titta på vissa lättnader även i denna återställare, detta för övrigt en eftergift till de politiskt allt mäktigare grabbarna på LO. En viskning vid Norra Bantorget räcker tydligen numera för att styra åtminstone arbetsmarknadsminis- terns agenda och därmed faktiskt också finansminis- terns lånebehov. Detta är ju varken långsiktighet, stabilitet eller konsekvens som inbjuder till investeringar och fasta nyanställningar. En svindlande tanke är att en sådan här politik kanske rent av kräver kraftfulla subventio- ner som RAS för att locka företagarna att anställa den personal som man faktiskt ändå behöver. Är det nu inte dags, Göran Persson, att ta itu också med detta? Fru talman! Den stora gåtan för mig i det här sammanhanget är just hur Göran Persson, med sin passion för budgetdisciplin, kan spela med i Anders Sundströms och Allan Larssons fullständigt hejdlösa och intill i dag helt ofinansierade miljardrullning. Att förslaget mot bakgrund av den senaste tidens turbu- lens på valuta- och penningmarknaden måste omprö- vas borde vara en självklarhet också för Göran Pers- son, även om jag hyser föga hopp om att Birger Schlaug och Roy Ottosson skall känna ånger och ruelse över den här uppgörelsen. Göran Persson borde i dag inse att detta måste omprövas. Tyvärr tyder allt på att regeringen tänker driva igenom den här politiken trots en förödande kritik från alla experter och berörda. Företagarna själva säger att de hellre ser de här miljarderna som amorte- ring på statsskulden, vilket skulle sänka räntorna. AMS-chefen Göte Bernhardsson anser att de 5 RAS- miljarderna kanske ger bara 5 000 jobb, i värsta fall kanske bara sommarjobb, eftersom de här jobben ändå hade tillkommit till hösten, utan ytterligare 7 miljarder i budgetbelastning. Hur, Göran Persson, påverkar denna typ av syn- nerligen luftiga spenderbyxor Sveriges trovärdighet på kreditmarknaden? Vi minns alla Göran Perssons briljanta anförande här i kammaren den 10 januari, när han med stor kraft spikade upp sparsamhetens och åtstramningens teser. Låt mig citera: "Den som är satt i skuld är icke fri. Den som lånar för löpande kon- sumtion är icke fri i förhållande till banken." Det är tänkvärda ord en dag som denna, när vi skall fatta beslut om ofinansierade utgifter på 7 miljarder för en reform som ingen vill ha. Är det verkligen rimligt att ta pengar från barn- familjer och pensionärer och ge till företag som inte ens vill ha dem och som ändå skulle anställa den arbetskraft som man behöver? Vore det inte bättre att vi hjälptes åt att först och främst genomföra de nöd- vändiga budgetförstärkningarna och därefter, redan till kompletteringspropositionen, satsade på att ge- nomföra enkla tillväxtbefrämjande åtgärder som inte kostar något, nämligen att ge stabila och långsiktiga spelregler åt landets företagare? Det vore möjligen en politisk kostnad för Göran Persson att i komplette- ringspropositionen den 25 april ge besked om att det blir en modernare och mer flexibel ordning i den anställningshämmande arbetsrätten. Ta i stället nu och utforma ett förtroendeskapande och tillväxtfrämjande paket till konvergensprogram- met, gärna i enlighet med den modell som socialde- mokrater och kristdemokrater i Europaparlamentet och i kommissionen lyfter fram i kampen mot arbets- lösheten i Europa. Det duger också för Sverige. Varför inte erkänna, Göran Persson, att återstäl- larna med Schyman har misslyckats totalt, politiskt och ekonomiskt? De som ytterst drabbas är ju faktiskt de mest utsatta i samhället. Ju sämre tillväxtkraft i svensk ekonomi, desto större nedskärningar och skattehöjningar krävs för att nå balans i de offentliga finanserna. Om ingen kursändring sker under mandat- perioden kommer vi, möjligen med en starkare stats- kassa, att gå mot ett ekonomiskt allt svagare land. Göran Persson har nu lagt fram kraftfulla åtgärder för sanering av statens budget, åtgärder som visserli- gen präglas av en felaktig relation mellan skattehöj- ningar och besparingar. Detta har uppenbarligen inte lugnat de långivare som Sverige är helt beroende av. Vore det då inte värt, Göran Persson, att även pröva den väg mot långsiktigt förtroendeskapande, struktu- rella åtgärder som jag har gett exempel på innan ni t.o.m. överväger att lägga fram nya sparpaket? De senaste dagarnas turbulens på valutamarkna- den och räntemarknaden har förändrat villkoren för både kronkurs och räntenivå i budgetförslaget, något som naturligtvis måste påverka utformandet av kompletteringspropositionen. Är det nu inte dags, Göran Persson, att syna andra än de röda korten i leken för att nå stabilitet och till- växt för Sverige? Detta har också bl.a. Anne Wibble och Per-Ola Eriksson tagit upp tidigare i debatten. Fru talman! Mitt inlägg har handlat om vad som måste till för att Sverige skall återvinna en långsiktig utvecklingskraft. I vår motion redovisar vi kristdemo- krater våra förslag till förstärkningar av de offentliga finanserna. De förstärkningarna skall till största del genomföras med hjälp av besparingar. I den mån skatter höjs sker det med så litet skadliga effekter som möjligt för samhällsekonomin. De jämfört med regeringens proposition ökade budgetförstärkningar som vi kristdemokrater föreslår används till allra största delen för att återställa struk- turellt felaktiga och tillväxthämmande åtgärder som regeringen har vidtagit och för genomförandet av vissa rättvisereformer. Därigenom vill vi tillförsäkra Sverige en bättre utvecklingskraft och förmåga att utveckla välfärden för alla grupper i samhället. Fru talman! Jag står givetvis bakom samtliga kristdemokratiska krav i anslutning till finansutskot- tets betänkande nr 10, men för tids vinnande yrkar jag här bifall endast till reservationerna nr 1 och 30. 0700424025906 N 2010-01-01 00:00:00 238462 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GI0969/#anf17