2349213 GI0969 Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:69 Onsdagen den 8 mars 1994/95 69 1995-03-08 00:00:00 Den ekonomiska politiken och budgetregle- ringen m.m. 57E4EF8E-C983-4AEF-8998-2B5DBC2B9287 16 ROY OTTOSSON (mp) mp Fru talman! Fortsatt valutaoro, kronan rekordsvag, mörk dag för Sverige,höjning av räntan ligger i luften. Det var gårdagens rubriker. Har ni sett dem förut? Förra veckans rubriker handlade om finansmannen Nick Leeson. Han anklagas för att ha svindlat en bank i Singapore så till den milda grad att den gått omkull, vilket rapporteras sända chockvågor genom hela den internationella ekonomin - också i Sverige. De senaste åren har penning- och valutaoron ore- gelbundet och emellanåt våldsamt sköljt fram och tillbaka över den svenska ekonomin. Spekulationen mot kronan, som ledde till den moderna historiens i särklass största devalvering, är bara ett exempel. Den svenska ekonomin attackerades. Försvaret av kronan gjorde oss snabbt fattigare , och staten tvingades låna ännu mer pengar till ökande räntor. Sekundsnabbt kan obegränsade belopp, utan insyn eller minsta broms, föras ut ur landet. Det har medfört en enorm resurs- förstöring, större arbetslöshet, högt ränteläge och att konjunkturuppgången har försvagats. Detta sker trots den mycket kraftiga valutapolitiska stimulans som den flytande kronan ger svensk ekonomi. Devalveringsef- fekten är ju större än alla devalveringar tillsammans under de 20 föregående åren! Det finns intressanta likheter med de ekonomiska kriserna i slutet av förra seklet, under 10- och 30-talet. Varje kris föregicks av en osedvanligt lång högkon- junktur som förknippades med avregleringar eller snabb utveckling av nya ekonomiska möjligheter. I dessa fall handlade det bl.a. om aktiemarknadens utveckling. Men någonstans tappade man fotfästet och gick för långt, spekulerade för mycket och blev alltför lättsinnig. Det blev en krasch med åtföljande massar- betslöshet, omfattande företagsnedläggningar och krympande ekonomi. Dessa kriser medförde att vi drog lärdom och införde väl fungerande spelregler för bl.a. aktiemarknaden. Under 80-talet avreglerades penning- och valuta- marknaderna, samtidigt som de snabbt internationali- serades och växte med hjälp av bl.a. ny informations- och datateknologi. Detta skedde inte bara i vårt land utan också i vår omvärld. Vi fick uppleva en sällsynt lång högkonjunktur. Sedan kom kraschen i början av 90-talet, och vi lever nu i efterdyningarna av den. Dessa snabba, våldsamma och oregelbundna variatio- ner är typiska för dåligt dämpade eller omogna sys- tem. Men vilken lärdom har regering och opposition dragit av detta? Har de försökt upprätta rimliga spel- regler för valuta- och penningmarknaderna? Har de hörsammat kravet från bl.a. Miljöpartiets sida om att åtminstone undersöka möjligheterna att införa en friktionsavgift för att dämpa penningflödena över nationsgränserna? Har de lystrat till vårt krav på ökad insyn och offentlighet när det gäller vad det är för pengar som rör sig över gränserna? Har de alls reage- rat på att ca 90 % av det kapital som förs över grän- serna inte har med import och export att göra? Svaret är nej och åter nej! Både regeringen och den borgerliga oppositionen har vägrat att ens disku- tera en rimlig reglering av penning- och valutamark- naderna. De avfärdar unisont alla gröna krav på bättre spelregler. De vill inte ens utreda saken det minsta, än mindre vill de att regeringen i EU eller i andra inter- nationella sammanhang skall ta upp dessa frågor. För ett halvår sedan hette det från såväl moderater som socialdemokrater att bara vi blir medlemmar i EU så lugnar marknaden ner sig. Rösta ja till med- lemskap så sjunker räntorna och kronan stärks. Rösta ja så räddas jobben både i offentliga sektorn och i näringslivet. Så röstade majoriteten ja, och vi blev medlemmar. Det medförde att vi nu måste erlägga en årlig medlemsavgift på 20 miljarder kronor, vilket självfallet försämrade statens finanser och medförde fördjupade ekonomiska problem. De utlovade eko- nomiska fördelarna har uteblivit - än så länge. Oron är kvar. Nu heter det, främst från högerhållet, att staten måste spara på den offentliga sektorn så mycket mer så att marknaden blir nöjd. Det ligger naturligtvis mycket i att även staten långsiktigt måste ha balans i sina utgifter och inkomster - och så har ju inte varit fallet de senaste 20 åren. Underskottet har trendmäs- sigt bara ökat och ökat. Under den nu fortfarande pågående ekonomiska krisen har underskottet växt med våldsam fart - 90 % av BNP i statsskuld, en bra bit över hundra miljarder kronor årligen i räntebetal- ningar för statslånen. Självfallet måste vi spara, men tro för den sakens skull inte att vi kan spara oss ur krisen. Tro inte heller att vi kan spara oss till en lugn och snäll penning- och valutamarknad. Utan rimliga och väl fungerande in- ternationella spelregler för penning- och valutamark- naderna kommer oron att bestå. Med bättre fungeran- de marknad menar jag att de väsentliga frihetsgrader- na bibehålls och förstärks genom att man upprättar spelregler som alla kan respektera och inse fördelarna med. Samtidigt kan marknaden på ett rimligt sätt få bidra till att bekosta den gemensamma sektorn, som är ett så viktigt stöd för marknadens utveckling. De spelregler som nu måste upprättas är emellertid inte uppenbara. Vi rör oss i en internationaliserad ekonomi med snabb datateknik och en rad andra för- utsättningar än tidigare. Vi har föreslagit någon form av friktionsavgift. Vi har också föreslagit att man måste arbeta med utredningar och föra en internatio- nell diskussion i dessa frågor - i första hand inom Europeiska union men också internationellt i övrigt. Göran Persson, Jan Bergqvist, Anne Wibble - var- för behövs rejält genomarbetade spelregler när det gäller aktiemarknaden, men absolut inte när det gäller penning- och valutamarknaden? För att få balans i statens finanser krävs framför allt att företagen och den inhemska konsumtionen återhämtar sig. Därför föreslår vi i Miljöpartiet kraftig sänkning av arbetsgivaravgifterna, vilket finansieras genom en höjning av miljöskatterna i motsvarande grad. Därigenom omfördelas skatt från tjänstesektorn och energisnåla företag till den energikrävande pro- cessindustrin som producerar för export. Det är ju denna exportindustri som drar nytta och får vinst av den kraftiga valutapolitiska stimulansen. Vi föreslår också att momsen sänks för mat och inrikestransporter till 12 respektive 5 %. Därigenom kompenseras hus- hållen för ökade energiskatter, och med ökad energi- effektivitet öppnas också möjligheter att öka den inhemska efterfrågan. Om vårt förslag till statsbudget vann i riksdagen skulle statens lånebehov minska med ytterligare 12 miljarder det närmaste budgetåret. Vi sparar mer på statens bidrag till hög- och medelinkomsttagare, vi sparar mer på militärt försvar och vi tackar nej till ett antal kostsamma men tvivelaktiga arbetsmarknadsåt- gärder som t.ex. arbetsföretag och en numera omstöpt form av studielön för vissa arbetslösa på högskola. Men vi sparar inte på låginkomsttagarna, tvärtom! Genom ett brutet tak i socialförsäkringarna och med ett höjt, beskattat barnbidrag, snarare stärks deras köpkraft genom vårt förslag. Detta är viktigt också för att åstadkomma en återhämtning av ekonomin. Lågin- komsttagarna behöver ju mer än andra öka sin kon- sumtion. Däremot tror vi inte på regeringens förhoppning att det privata sparandet i allmänhet skall minska och folk i stället skall konsumera mera. Tvärtom tror vi att allmänhetens förtroende för såväl staten som ekono- misk garant för framtida välfärd, som för ekonomins funktionssätt i allmänhet, har fått sig en rejäl knäck. Folk inser helt enkelt att man måste skaffa sig ett sparkapital. Man kan inte lita på storebror staten. Man måste räkna med återkommande ekonomiska kriser. Sparkvoten kommer därför långsiktigt att öka! Vi anser att socialdemokratins, och även Folkpar- tiets, ansträngningar att försöka vidmakthålla och återställa statliga socialförsäkringssystem som ger ersättning efter inkomst är farliga för svensk ekonomi. Det blir helt enkelt för dyrt. Antingen tvingas skatter- na eller egenavgifterna upp för att bekosta dessa sys- tem, och då stryps ekonomin av ett alltför högt skatte- tryck, eller också tvingas ersättningsnivåerna ner så att låginkomsttagare och andra utsatta grupper får problem. Då ökar i stället kommunernas kostnader för socialbidragen, osv. Just nu upplever vi bägge dessa ting - höjda skatter på arbete och successivt urholka- de ersättningsnivåer i socialförsäkringarna. Och be- tydligt mer är att vänta i den vägen om inte en kurs- ändring vidtas! Vi har från Miljöpartiets sida, alltsedan 80-talets början, kritiserat delar av välfärdssystemet för att de kräver en orimligt hög ekonomisk tillväxt. Särskilt påtagligt har detta varit när det har gällt ATP- systemet. Erfarenheten visar att en framtvingad hög ekonomisk tillväxt leder till utplundring av naturre- surser, utsugning av människor och en ökad miljöför- störing. Det är en kortsiktig ekonomi som inte tar hänsyn till samhällskostnader, sociala kostnader och miljökostnader. Det är en ensidig ekonomi som förlo- rar sin mening och sitt innehåll, som förslösar resurser och som saknar en medveten inriktning för bättre levnadsförhållanden. Den gröna politiska rörelsen har hårt kritiserat denna blinda och destruktiva form av ekonomisk tillväxt och har i konsekvens därmed ifrå- gasatt offentliga utgiftsökningar och kostsamma väl- färdssystem. Jag hävdar att vi inom Miljöpartiet står väl rustade inför de sparbeting och den trimning av den offentliga sektorn som alla nu inser måste göras. Den nödvändiga kursändringen har vi från Miljö- partiet länge pekat på. Staten skall ta ansvar för de utsatta och stå för en hyfsad ekonomisk grundtrygghet för alla. Men staten har inte råd att dela ut omfattande bidrag i olika former till hög- och medelinkomsttaga- re. Vårt förslag att om ersättningsnivån i socialför- säkringarna skall halveras för den del av inkomsten som ligger över 140 000 om året innebär en rejäl besparing på 4 miljarder per år utan att låginkomstta- garna drabbas. Det är ett bra exempel på hur bespa- ringar med fördel kan göras. Fru talman! Jag vill ta upp en tredje fråga i detta anförande, nämligen vad vi, de gröna, ser som helt avgörande på längre sikt i ekonomin. Förutom spel- regler för finans- och valutamarknaden och förutom vettiga besparingar med en bra fördelningspolitisk profil i budgetsaneringen krävs att ekonomin ges en miljömässigt långsiktig hållbar utveckling. För närva- rande ökar miljöskulden från år till år genom fortsatta utsläpp, växande avfallslager och stora uttag av ändli- ga råvaror. Omfattande investeringar måste göras för att man skall kunna förverkliga kretsloppssamhället, så att den tilltagande resursförstöringen upphör och nya resurser i stället tillskapas. Vi föreslår omfattande investeringar i miljöanpas- sade transportsystem, i miljöanpassade energisystem och i sanering av skadade miljöer. Det allergisane- ringsprogram om 2 miljarder som vi har kommit överens med regeringen om är ett bra exempel på grön politik för fler jobb, högre livskvalitet och lång- siktigt bättre ekonomi. Det ger 20 000-30 000 nya jobb i främst den svältfödda byggsektorn på kort sikt. På längre sikt ger det bättre hälsa och bättre boende, vilket medför lägre kostnader för vård och högre arbetskapacitet hos människorna. Miljö ger jobb, både på kort sikt för arbetslösa byggarbetare och på lång sikt för en friskare befolkning med större tillgång till resurser än vad som annars vore fallet. Det är alltför lätt att i ekonomiska kriser tappa det mer långsiktiga perspektivet. Tyvärr verkar regering- en ha gjort just detta. I er ekonomisk-politiska vision i den finansplan som nu skall antas lyser miljön med sin frånvaro. Medvetenheten om att en bättre miljö ger bättre ekonomi och större resurser i framtiden har förlorats i den finansplan som vi diskuterar i dag. Det är naturligtvis bra att regeringen tar sig an arbetslös- heten och obalansen i statens finanser. Men utan en fungerande och rimlig miljö blir det hela ändå ganska poänglöst. Avslutningsvis undrar jag, när det gäller arbets- lösheten, varför både regeringen och den borgerliga oppositionen vägrar att sänka arbetstiden. Det vore ju en snabb och relativt enkel åtgärd som skulle ge åt- skilliga nya jobb. Med 37 timmars normalarbetstid i stället för nuvarande 40 skulle många välbehövliga jobb åstadkommas. Jag håller med er som säger att arbetslösheten är ett gissel som måste bekämpas med alla medel. Men varför säger ni blankt nej till en ar- betstidsförkortning som snabbt ger nya jobb? Fru talman! Vi i Miljöpartiet står naturligtvis bak- om alla reservationer som jag är delaktig i, men jag vill särskilt yrka bifall till reservationerna 3, 24 och 29. 093487175616 N 2010-01-01 00:00:00 238461 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GI0969/#anf16