<anforande>
<dok_hangar_id>2349213</dok_hangar_id>
<dok_id>GI0969</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:69 Onsdagen den 8 mars</dok_titel>
<dok_rm>1994/95</dok_rm>
<dok_nummer>69</dok_nummer>
<dok_datum>1995-03-08 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Stöd för nyanställningar </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>4338FBAB-24AE-4C80-9D6E-D7C45431CA9F</anforande_id>
<anforande_nummer>102</anforande_nummer>
<talare>PER UNCKEL (m)</talare>
<parti>m</parti>
<anforandetext>Herr talman! Jag har fyra kommentarer till Johnny
Ahlqvists inlägg. Den första gäller min kritik av de
stora kostnaderna. Den tillbakavisar Johnny Ahlqvist
med att arbetslösheten också kostar mycket. Sant och
visst, Johnny Ahlqvist. Argumentet skulle vara rele-
vant om RAS hade lett till några nya jobb. Men som
arbetsmarknadsutskottets betänkande visar leder det
till maximalt 5 000 nya jobb till en kostnad av 1 mil-
jon kronor jobbet. Därför anklagelsen om miljonrull-
ning.
Min andra kommentar gäller Johnny Ahlqvists be-
kymmer över att alternativen inte finns. Det finns
högar med motioner om alternativ som utskottet inom
kort skall behandla. Dessutom är det min övertygelse
att det om socialdemokraterna och Miljöpartiet i dag
skulle överge RAS:et skulle leda till en ökning av
förtroendet för regeringens ekonomiska politik, som i
sin tur skulle leda till mångdubbelt fler nya arbetstill-
fällen än någonsin RAS kan komma att trolla fram.
För det tredje: Johnny Ahlqvist citerar slutsatserna
från toppmötet i Essen. De slutsatser om krav på
sänkta arbetskraftskostnader som stats- och regerings-
cheferna där drog avsåg permanenta sänkningar, rakt
motsatt det som socialdemokraterna en månad före
Essenmötet hade tvingat igenom i kammaren, när man
permanent höjde arbetskraftskostnaderna i Sverige.
Den typ av temporära sänkningar som RAS är ett
exempel på får Johnny Ahlqvist läsa länge i Es-
senslutsatserna för att hitta minsta tillstymmelse till.
För det fjärde: Kammaren återremitterade detta
ärende till utskottet för att diskutera och bereda fi-
nansieringsfrågorna. Johnny Ahlqvist får möjligen
ursäkta att denna debatt i så fall i någon mening också
fokuseras på denna frågeställning. Min fråga till
Johnny Alhqvist är följande: Var det verkligen så
tänkt, när socialdemokraterna började diskutera
Nordbanken och kraven på att återföra en del av
banksubventionerna till dem som en gång hade fått stå
för det kalaset, nämligen skattebetalarna, att dessa
pengar i stället skulle användas till att bokstavligen
kasta i sjön till ingen nytta alls? Det är av det skälet
jag frågar mig om inte detta i realiteten är ett exempel
på att försnilla landets tillgångar.
Enligt min mening bör Nordbanken säljas. Men
intäkterna från försäljningen skall gå till att minska
svenska folkets skuldbörda och icke förslösas på
åtgärder som en näst intill enig kritikerkår har dömt ut
som onyttiga för de syften dessa åtgärder anges skola
fylla.
Detta, Johnny Alhqvist, är mina fyra viktigaste
kritikpunkter mot det som regeringen med Miljöpar-
tiets hjälp nu försöker trumfa igenom i riksdagen.
</anforandetext>
<intressent_id>0104804820009</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>238547</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GI0969/#anf102</protokoll_url_www>
</anforande>
