2349208 GI0964 Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:64 Onsdagen den 22 februari 1994/95 64 1995-02-22 00:00:00 Utrikespolitisk debatt utrikespolitisk debatt 5D67E8F8-EBBA-4690-B5AD-3F1CC0FB7852 8 ALF SVENSSON (kds) kds Fru talman! Ibland blir utrikespolitik inrikespoli- tik. Det finns bevis för det. Så har det varit i ett par tre veckor. I tidningar, radio och TV har utrikespolitiken nyttjats som ett slags partipolitikens kroppsbyggande. Vi kristdemokrater kan inte tycka att det är annat än dystert med utrikespolitiska trätor som dessutom sitter fast i det historiskt förgångna. Dagens utrikespolitiska debatt borde självfallet sträcka sig framåt, sikta mot sekelskiftet och syssla med morgondagens många internationella utmaningar i stället för att i så hög grad vara en storm i ett redan sprucket vattenglas. Berlinmuren har hackats ner. De baltiska staterna är fria. Warszawapakten har fallit sönder och sam- man. NATO är inte längre sig likt. Europa andas med båda lungorna. Väst- och Östeuropa bjuder varandra armen. Det kalla krigets debattklimat har inte fog för sig. Demokratin har äntligen fått en rejäl chans. Det kan då inte vara något annat än den stabila svenska demokratins uppgift att gå före med det goda exemp- lets makt och visa mental och åsiktsmässig mognad i utrikes- och säkerhetspolitiska spörsmål. De gångna veckorna har inte visat upp den kvaliteten. Jag anser dessutom att svenska folket har rätt att ha de ansprå- ken på sina politiker. Fru talman! Enligt vår åsikt behöver vi egentligen inte ägna ett enda meningsutbyte åt att stryka under svensk militär alliansfrihet. Det torde inte finnas många frågor här i kammaren om vilka det råder en så kompakt enighet som just den om svensk militär alli- ansfrihet. Vi vet från tidigare decennier alltför väl att vårt geografiska läge och vår neutrala position mellan NATO och Warszawapakten gjorde vårt territorium synnerligen intressant. I dag kan vi, och det gör vi, småle åt minkhistorier, men vi bör för den sakens skull inte skriva om hela vår säkerhetspolitiska histo- ria. Vi vet ju att spionverksamhet och infiltration i flera sammanhang har varit omfattande under tidigare år. Men säkerhetspolitiken kan inte behöva vara natt- stånden, när det nu gryr en ny dag över Europa. Svensk neutralitetspolitik kan inte enbart se sig i backspegeln. Det kommer aldrig, tror jag, dagens unga och morgondagens medborgare att tolerera. Jo då, vi vet allihop att det finns orosmoln på flera håll i Europa, i Mellanöstern, i forna Sovjetunionen, i Afri- ka och Asien. Fred och frihet måste ständigt vinnas. Just därför måste vi syssla med framtiden och se vad länder tillsammans kan åstadkomma. Sannolikt var vi alldeles för oförberedda på att det kalla kriget skulle ta slut. Vi hoppades och önskade hett att det skulle förpassas till en förgången tid, men när detta väl skedde visste Europa inte riktigt hur situationen skulle hanteras. Det är för att vi skall slippa hamna i en framtida villrådighet som säker- hetspolitiken måste anpassas efter det faktum att vi lever i ett nytt Europa och efter det faktum att histori- en inte går i repris. Vi har olika uppfattningar om EU, men vi kan omöjligt ha olika uppfattningar om EU-fädernas in- tentioner. De var att riva gränsbommar för att männi- skor skulle komma närmre varandra. EU var och måste få vara en fredsidé. En av Europas absolut största framtida säkerhets- politiska utmaningar är att lyfta de forna kommunis- tiska staterna upp ur ekonomisk, social och miljö- mässig förslumning. Det säger sig självt att pendeln slår ut minst sagt kraftfullt åt höger efter att ha varit uppbunden i kommunismen och planekonomin under så många år. Men det ligger, tror jag, en stor säker- hetspolitisk risk i att nyliberalism och otyglad mark- nadsekonomi får breda ut sig i det vakuum som have- rerade kommunistiska ekonomier skapat. Sådant leder lätt till att reaktionära krafter får luft under vingarna. Vi vet att EU:s avsikter är att utvidga österut, och vi ser det självfallet som synnerligen viktigt att också Baltikum snarast möjligt inryms i den europeiska gemenskapen. Blotta möjligheten för central- och östeuropeiska stater att komma med i en europeisk gränslös gemenskap utgör i sig ett säkerhetspolitiskt plusvärde. Fru talman! Jag har mycket svårt att tro att det skulle ha funnits en tillräckligt stark och samlad kraft att ta sig an de gigantiska uppgifter som det forna Sovjetunionen lämnat efter sig om inte EU funnits. Att Ryssland och Ukraina är i färd med att bygga upp ett frihandelsavtal med EU är självfallet fredsskapan- de för vår vida omgivning. Naturligtvis spelar Sveriges medlemskap i EU en säkerhetspolitisk roll. Gemenskap kan aldrig vara detsamma som likgiltighet. Sveriges alliansfrihet kan aldrig innebära att vi förpliktar oss att sitta med ar- marna i kors om Europa brinner. Och den som älskar att tolka skillnaderna mellan Carl Bildts Baltikumtal och påstående att Sverige inte skall kunna vara neu- tralt om Baltikum anfalls och Lena Hjelm-Walléns tal om att Sverige inte skulle förhålla sig likgiltigt om Baltikum anfalls, hon eller han kan knappast gå till historien som säkerhetspolitikens mest betydelsefulla uttolkare eller exeget. Låt mig också slå fast, fru talman, att Europage- menskapen skall vara en gemenskap och ett samarbete mellan fria och självständiga stater. Självständigheten skall inte säljas ut vare sig nu eller 1996, vare sig det gäller säkerhetspolitik eller annan politik. Att samar- beta är inte att uppge sin självständighet. Ingen skulle få för sig att hävda att Sverige förlorade sin själv- ständighet när Sverige gick med som medlem i FN. Och likväl känner vi alla till att FN:s säkerhetsråd har åtskilliga möjligheter att ställa krav på FN:s medlem- mar. Ingen skulle heller få för sig att påstå att Sverige förlorat sin självständighet för att vi deltagit och del- tar i samordnade fredsskapande, humanitära och mili- tära aktioner runt om på jordklotet. Det må sedan gälla insatser i Somalia eller det forna Jugoslavien eller i samband med det s.k. Gulfkriget. Att vi i Europa är beroende av varandra och att fri rörlighet över gränserna innebär att detta beroende känns än mer naturligt, det kan väl ingen förneka. I själva demokratibegreppet, och absolut i den männi- skosyn som vi kristdemokrater vill omfatta, ligger dessutom ett ansvarstagande, ett engagemang för medmänniskor, och detta upphör inte vid nationsgrän- ser. Fru talman! I detta sammanhang kan jag inte låta bli att uttala besvikelse över att Sverige så länge visa- de sig tafatt när ryssarna brutalt gav sig in i Tjetjenien och terroriserade civilbefolkningen där. Jag tror att den filttoffelmetodik som utrikesministern då använde är helt felaktig. Vi borde för övrigt ha lärt oss av händelseutvecklingen i det forna Jugoslavien att det inte duger att vara åskådare i första ronden och tro att det går att spela en roll i den andra. Åtskilliga bedö- mare har ju ångrat att man inte gav Belgrad resoluta besked omedelbart, när vapenskramlet började och krigsmaskineriet satte sig i rörelse där. Skall en våldslavin förhindras, sker det inte genom att man ställer sig mitt i backen, det sker om bollen som star- tar de våldsamma krafterna vrids ur handen på den som visar sig benägen att kasta, att starta våldet. Det är sant att Sverige inte var ensamt om att tve- ka och humma i stället för att ge herrarna i Kreml raka och rena besked. Men det är ju i sig ingen ursäkt. Och det hade, menar jag, varit på sin plats att driva på övriga medlemsländer i EU och i världssamfundet, något som nu inte skulle ha räknats som annat än klokt säkerhetspolitiskt internationellt arbete. Fru talman! En folkomröstning om EU- medlemskap och vilka omställningar som medlem- skapet krävt leder lätt till att Europapolitiken blir helt dominerande och att övriga globala frågeställningar hamnar i skymundan. Det är verkligen att beklaga att Sverige nu ytterligare drar ner sin utrikesrepresenta- tion ute i världen och att detta sker parallellt med att biståndsrelationerna med de fattiga länderna mattas. Jag förstår faktiskt inte att regeringens representanter fortsätter att hävda att enprocentsmålet ligger fast, då ju sanningen är att biståndet skall urholkas steg för steg de närmaste fyra åren. Europa är inte världen, och vi får aldrig ett tryggt Europa om vi inte får tryggare relationer mellan det norra och södra halvklotet, och det får vi inte med mindre än att man i fråga om bistånd och handel ser större global rättvisa som mål. Aldrig har vi haft bätt- re och större insikt om att vi är beroende av varandra var på jordklotet vi än bor, aldrig har de internationel- la avstånden varit mindre än i våra dagar. Därför känns det så fel att nu snäva in våra internationella perspektiv, så fel att kapa angelägna internationella relationer. Herr talman! Befolkningstillväxt och miljöförstö- ring är sannolikt de största globala säkerhetspolitiska hoten. Lika väl som vi fått lära oss att inte enbart tala om statsskuld utan också om miljöskuld, behöver vi lära oss att säkerhetspolitik inte enbart har med militä- ra strukturer att göra. Häromdagen rapporterades att kineserna nu blivit 1,2 miljarder. Skulle denna enor- ma folkmängd tillägna sig hälften av vår livsstil skulle den säkerhetspolitiska debatten knappast handla om militärallianser utan om miljöföroreningar, och förstås om de spänningar som miljöföroreningarna skapar rent militärt. Det är heller inte svårt att förstå att brist på mat och dricksvatten kan sätta folk i rörelse, kan uppamma aggressioner och hat och kan komma att skapa helt andra säkerhetspolitiska konflikter än de som historien möjligtvis rymmer. Om 40-50 år - det måste vi kalkylera med - är jordens befolkning för- dubblad, och ingen tror väl annat än att detta får sä- kerhetspolitiska konsekvenser. Herr talman! Under flera år har Sverige mycket aktivt tillsammans med övriga nordiska länder arbetat för att FN-systemet skulle bli mer effektivt till organi- sation och arbetsformer. För bara något år sedan nåd- de det s.k. nordiska FN-projektet en bra bit på väg. Det var inte en nordisk internationell framgång som rönte särskilt stor uppmärksamhet i medierna, men den var inte desto mindre ytterligt väsentlig och bety- delsefull för framtiden. Vi kristdemokrater anser inte att någon möda får sparas när det gäller att stärka FN:s roll i det interna- tionella säkerhetspolitiska arbetet. Men när nu den bipolära världssituationen inte längre existerar, be- hövs en korrigerande kraft gentemot nationalistiska och hegemonistiska tilltag. FN måste därför mer bli en fredsskapande kraft. Det räcker inte att rycka ut när eldsvådan är ett faktum. FN måste se som sin absolut primära uppgift att vara på plats för att förhindra själva utbrottet. Vi vet att FN därvidlag inte har varit lyckosamt i alla sammanhang på sistone, men FN är och blir självfallet vad vi gör det till. Och det är, me- nar jag, ett oavvisligt faktum att FN inte gavs den styrka och auktorisation som borde ha varit naturligt när det kalla krigets dagar var till ända. 0739780276601 N 2010-01-01 00:00:00 238128 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GI0964/#anf8