2349208 GI0964 Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:64 Onsdagen den 22 februari 1994/95 64 1995-02-22 00:00:00 Utrikespolitisk debatt utrikespolitisk debatt 73955A95-B6CB-4A16-93D6-E6CF474349F8 6 EVA ZETTERBERG (v) v Fru talman! Står Sverige inför krigshot? Finns det en befogad rädsla för att vår säkerhet står på spel? Vad handlar den utrikespolitiska och säkerhetspolitis- ka debatten om? Ja, för många svenskar är det obe- gripligt vad vi politiker, framför allt ledande företrä- dare i svenskt partiliv, håller på med. Man kan lätt få ett intryck av att Sverige skulle ut- sättas för allvarliga hot. Sanningen är den att Sverige är ett av de länder i världen som är minst utsatta för hot. Det bekräftas från flera håll att vi är helt eniga om det över partigränserna. Sverige har ett mycket gott rykte internationellt, som delvis har blivit skamfilat just i den här situatio- nen. Men huvudsakligen är det välförtjänt, och det beror på att vi har stått utanför koloniala intressen. Vår viktigaste säkerhetsuppgift i dag är kampen mot förtryck och fattigdom, för utveckling och demokrati. Där kan aldrig engagemanget stanna vid Europas gränser, som Carl Bildt tycks anse. Jag ämnar inte diskutera marinzoologiska företeel- ser - det hör inte hemma här. För övrigt saknar jag totalt kompetens på området. Men jag måste säga att jag tycker synd om Carl Bildt. Moderatledaren har uppenbarligen blivit vilseförd av uppgifter från för- svarsmakten. Jag förstår det; det är mycket lätt att bli det, och det har hänt förr. Vi har exemplet med flyg- plan och bedömningar av flygfärdighet i fråga om JAS, där uppenbarligen fler än Carl Bildt har blivit vilseledda. Men det vore lätt att tillstå det här missta- get. Utrikesministern bekräftar i sitt anförande att den nya definitionen av neutralitetspolitiken ligger fast, nämligen neutralitet i händelse av krig i vårt närområ- de. Vänsterpartiet menar att det förändrade begreppet från 1992 rymmer en rad problem. Det är en insväv- ning, och frågan inställer sig genast om vi bara skall vara neutrala i närområdet. Var går gränsen för nä- rområdet? Är det Norden och Baltikum? Men vad skall vi säga om konflikter i Afrika? Skall vi lägga oss i dem? Svenska folkets inställning i den här frågan är mycket tydlig. Enligt en nyligen genomförd under- sökning, som redovisades i DN i förra veckan, anser 70 % av svenska folket att det gamla begreppet, dvs. att "Sverige bör i fredstid föra en alliansfri politik, syftande till neutralitet i krig", bör ligga fast. Dess- utom är det bara 15 % som vill att Sverige skall söka medlemskap i NATO. Vänsterpartiet delar Centerpartiets uppfattning på den här punkten. Det gamla begreppet duger, och det är det som en överväldigande majoritet av svenska folket vill se. Regeringen framhåller att Sverige inte eftersträvar medlemskap i vare sig NATO eller VEU. Men vad innebär "aktivt observatörskap" i VEU, Lena Hjelm- Wallén? Nog blir det motsägelsefullt när man säger att "Sverige står utanför alla militära allianser". Det är bra att utrikesministern klargör att neutrali- tet inte innebär likgiltighet. På den punkten finns det en klar missuppfattning från Moderaternas och Carl Bildts sida, tycker jag. För Vänsterpartiet står det fullt klart att svensk neutralitet inte innebär vare sig likgil- tighet eller passivitet. Regeringens vidgade säkerhetsbegrepp är bra. Vi tror att det är klokt att konstatera att säkerhet är något mer och kvalitativt annorlunda än militär säkerhet. Men även här finns en dubbelhet hos regeringen. Betydelsen av förebyggande insatser har betonats vid flera tillfällen tidigare, liksom här i dag. Alla de insat- ser vi gör runt om i världen kan leda till utveckling och rättvisa, och de bör samtidigt ses som en investe- ring i säkerhet. Men hur är det i verkligheten? Vi gör en viktig insats genom de fredsbevarande trupperna i f.d. Jugoslavien. Det finns i och för sig mycket kritik mot FN och en hel del av truppernas insatser, men just de svenska och nordiska truppernas beteende har enligt vad alla omvittnat varit gott. I mina ögon är detta den viktigaste insats som det svenska försvaret gör över huvud taget för säkerheten i Sverige och i världen. Desto märkligare är det att den insatsen inte betalas av det militära anslaget utan bekostas av UD. Över 40 miljarder i anslag går till försvaret och mindre än en tredjedel till bistånd. Det är den omvända fördelningen som borde gälla, om vi vill skapa säkerhet i världen. För Vänsterpartiet är det självklart att vi måste stå fast vid enprocentsmålet. Vi har svårt att förstå att regeringen kan försvara att biståndsanslagen har ut- satts för en frysning. Det innebär ju besparingar i jämförelse med anslagen till just försvaret. Det finns många exempel på hur den nedskärningen drabbar. Man kan också peka på det absurda i att frivilliga försvarsorganisationer inte får vidkännas någon som helst frysning av sina anslag samtidigt som fredsor- ganisationer däremot får det. Just biståndsfrågorna uppfattar jag som de centrala i vår utrikespolitik. Det anslag med kvinnoperspektiv som har förts in i biståndet som ett sjätte biståndsmål välkomnar Vänsterpartiet. Men problemet med de minskade anslagen kvarstår - jag måste understryka det. Jag tycker också att barnperspektivet fattas i biståndspolitiken. Hur ungdomar kan spela en viktiga- re roll har Vänsterpartiet lyft fram i flera motioner. Där menar jag att det brister hos regeringen. Detsam- ma gäller en satsning på funktionshindrade. Som Lena Hjelm-Wallén sade behöver vi bygga upp länder som Angola och Moçambique efter kriget, men inte heller där har regeringen kunnat satsa ordentligt med pengar på grund av nedskärningen. För Vänsterpartiet är det helt klart att biståndet kan effektiviseras. Vi har inga invändningar mot att myndigheterna slås ihop till en, och vi tycker att det är mycket lämpligt att SIDA flyttar till Rinkeby. Vi är många som minns löftena om svenskt age- rande i EU inför folkomröstningskampanjen. Lena Hjelm-Wallén tog nu upp frågan om regeringskonfe- rensen 1996 och sade att det svenska ställningstagan- det måste grundas på en bred offentlig debatt. Det är bra, men Sverige är väldigt sent ute. Det var först häromveckan som regeringens ansvarige utsågs, och arbetet har alltså inte alls kommit i gång. Det finns naturligtvis positiva exempel på hur Sverige agerar i EU. Jag tänker t.ex. på jordbruksmi- nisterns envisa kamp för bättre och humanare frakt- villkor för slaktdjur. Jag hoppas att hon kommer att vinna den kampen i EU. Ett annat exempel är att EU-parlamentet har väg- rat Turkiet att komma med i en tullunion med hän- visning till problemen där med mänskliga rättigheter. Varför intog inte Lena Hjelm-Wallén samma stånd- punkt? Hur kan Lena Hjelm-Wallén undgå att stå på EU:s sida på det området? På många andra områden finns det anledning att konstatera att farhågorna har förverkligats i mycket större utsträckning än vad vi på nej-sidan kunde förut- se. Det gäller t.ex. biståndet inom EU, som är långt mer byråkratiskt och svårt att påverka än vad våra egna biståndsbyråkrater kunde föreställa sig. Vi har livsmedelsbiståndet som är 20 % och som snarast gynnar jordbruksnäringen i EU-länderna. Vi har Loméavtalet, som bygger på koloniala relationer. Vi i Vänsterpartiet menar att det finns oerhört mycket som måste ändras inom EU. Ett förslag gäller EU-parlamentets enorma kostna- der för byråkratin på grund av att den är uppdelad på två platser i Europa. Varför inte ha det antingen i Bryssel eller i Strasbourg? Ett annat EU-problem som vi först nu har riktigt förstått gäller den nya klassen - nomenklaturan, skulle man väl kunna kalla den - som har enorma löner och förmåner; det gäller både tjänstemän och politiker. Inte var det väl det som ja-sidan eftersträvade, och hur tänker regeringen agera för att ändra på det förhål- landet? Jag vill också gärna veta hur det blir med de dubbla vetona i försvarsfrågorna. Anslutningen som observatör till VEU ger fel signal. Och så har vi ut- spelet från Maj-Lis Lööw och Margaretha af Ugglas, som vill avskaffa vetorätten när det gäller utrikespoli- tiken. Är regeringen med på de noterna? EU finns, och Sverige är med där. Som medlem måste Sverige agera mycket aktivt mot centralism och överstatlighet. Drottning Kristina jämförde i en pos- tum intervju i DN den 14 januari 1995 EU:s makt med påvedömets under hennes sekel. Inte heller där var öppenhet eller demokrati några framträdande inslag. Däremot kanske beslutsprocessen var litet kortare. Inför regeringskonferensen 1996 måste Sve- rige driva på i EU för ökad demokrati och öppenhet. Reformeringen av FN är nödvändig. Ingvar Carls- son och Shridath Ramphal har kommit med en mycket intressant rapport. Där finns ett flertal förslag, exem- pelvis om minskade militärutgifter, om en permanent domstol för att döma krigsförbrytare och inte minst om att inordna Världsbanken och övriga Bretton Woods-institutioner i FN-systemet. Jag hoppas att alla de här förslagen blir föremål för en ordentlig diskus- sion på ett brett plan i Sverige och att många av dem kan genomföras. När det gäller FN och Sveriges agerande vill jag konstatera att vi nu inför konferenserna i Köpenhamn och i Peking kan se problem med att Sveriges upp- fattning skall inordnas under EU:s. Våra möjligheter att driva en självständig politik är mycket begränsade. Lena Hjelm-Wallén tog upp kränkningar av de mänskliga rättigheterna på flera ställen på jorden. Det är välkommet med tanke på regeringsförklaringen från oktober 1994, där frågan om mänskliga rättighe- ter över huvud taget inte behandlas. Andra har varit inne på frågan om Bosnien. På den punkten efterlyser jag för Vänsterpartiets räkning ett mycket klarare ställningstagande. Vi måste klargöra att Bosnien- Hercegovina skall överleva som nation och att vi inte accepterar en uppdelning i etniska nationer. Men det finns många flera platser på jorden där Sverige måste agera tydligare. Det gäller Turkiet, som jag tidigare var inne på. Det gäller Colombia, där Sveriges intresse huvudsakligen har begränsat sig till de svenska medborgare som är fängslade av gerillan. Det är alldeles riktigt - det är Sveriges uppgift att agera för att de skall bli frigivna, men vi borde i mycket större utsträckning rikta intresset mot de co- lombianer som i dag lever i ett samhälle präglat av våld och politiskt våld. Jag undrar vad Sverige gör i fallet Mexico. Jag har inte hört något fördömande från Sveriges sida av att regeringen i flera omgångar har tillgripit vapen för att kväsa indianerna i Chiapasregionen. Det är bara för- handlingar som kan lösa problemen, och på den punkten måste vår regering vara mycket tydlig. Jag efterlyser svenska initiativ på en rad områden. Det finns här ett tydligt sambandet med svensk vape- nexport, som inte borde förekomma till länder som kränker mänskliga rättigheter men som fortsätter med hänvisning till gamla avtal. I fråga om Östeuropa har vi väl alla känt glädje över att muren har fallit och att gamla, antidemokra- tiska strukturer har upphört. Men vår glädje har också ersatts av en oro över att ett dåligt system är på väg att ersättas av ett annat, med en extrem rovdrift på människor och miljö. Här kan Sverige göra mycket viktiga insatser, och utrikesministern tog upp en del av dem; de återfinns också i den propositionen som kom häromdagen. Men jag tycker att det fattas en del saker. Man talar om insatser för handikappade och insatser inom folkhälsoarbetet, men det skall inte kosta så mycket pengar. Det skall inte heller insatser- na mot barnprostitution och barnpornografi, där fak- tiskt Sverige och svenska medborgare är inblandade. Jag har också undringar över de stora problem som gäller forskningen och dräneringen från de före detta östeuropeiska staterna av betydelsefulla forskare till västvärlden. Vad gör Sverige i det avseendet? Vi bör också mer i detalj diskutera hur det partistöd som regeringen har aviserat från svensk sida skall fungera. Världsbilden är dubbel, vilket flera talare har varit inne. Det finns många positiva tecken på förändringar i världen. Händelseutvecklingen i Sydafrika har kan- ske uppmärksammats mest. Men jag tror att det är viktigt att framhålla fredsprocessen i Centralamerika och Mellanöstern. Vi bör liksom regeringen ta upp kampen mot fördomar mot islam. Jag välkomnar detta initiativ. Man visar att hotet från islam kommer från de extrema fundamentalisterna och inte från islam i sig. Fru talman! Vi har ett nytt säkerhetsbegrepp. Låt oss visa vad det innebär i praktiken. Vänsterpartiet hävdar att det finns solidaritet i Sverige och att den behövs. Vi har faktiskt råd, så länge vi kan satsa över 40 miljarder på ett militärt försvar. Från UNICEF har man framhållit att krig en gång i tiden utkämpades mellan arméer, men att i krigen under de senaste de- cennierna har betydligt fler barn än soldater dött eller blivit handikappade. Klyftorna i världen har ökat. Vi har dock möjlig- heter. UNICEF har i en vision visat att det är möjligt att barnadödligheten har upphört år 2050 och att vi har en värld i fred. Jag vill framhålla att Sverige inte står inför några säkerhetspolitiska hot. Men världens fattiga står inför hotet att inte överleva. Det är på det området våra krafter skall sättas in. 0163254848207 N 2010-01-01 00:00:00 238126 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GI0964/#anf6