2349203 GI0959 Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:59 Fredagen den 10 februari 1994/95 59 1995-02-10 00:00:00 Allmänpolitisk debatt (forts. från prot. 58) allmänpolitisk debatt 8C7FFC7D-33E6-4482-B74E-38177E9D6BE4 3 ANNE WIBBLE (fp) fp Fru talman! Dagens debatt har rubriken Syssel- sättningspolitiken. Jag tycker att det är en missvisande och felaktig rubrik, eftersom det som behövs är arbe- te, arbete som man kan försörja sig på. Att knäcka arbetslösheten är den övergripande utmaningen för oss i Folkpartiet. Att få fler personer i arbete i privata företag, till en lön som de kan försörja sig på, det är faktiskt nyckeln till de flesta problemen i Sverige. Vi kommer inte att klara statsskulden eller budgetunderskottet utan många fler i arbete, vi klarar inte välfärden utan den ekonomiska bas som fler i arbete ger, och vi klarar inte att lösa upp människors vanmakt, den känsla av utanförskap som allt fler får, utan många fler i arbete. De senaste veckorna har det kommit flera bidrag till en diskussion om hur detta skall gå till. I onsdags presenterades 1995 års långtidsutredning, och några veckor dessförinnan kom en skrift från SNS med rubriken Välfärdsstat i omvandling. I båda de här studierna diskuteras särskilt läget på arbetsmarkna- den. Det är en formidabel uppgift att knäcka arbetslös- heten. För knappt ett år sedan lurade ni socialdemo- krater säkert ganska många människor att tro att det skulle räcka med att byta regering. Ni lovade att den öppna arbetslösheten skulle ner till under 5 % redan 1995 - det är nu det! Detta visar sig nu vara en bluff. Om man skall tro Långtidsutredningen når vi inte ner till 5 % förrän år 2010, detta berömda år. Ännu år 1998 kommer enligt budgetpropositionen nästan var tionde människa att gå utan jobb, att vara öppet arbetslösa eller föremål för arbetsmarknadspo- litiska åtgärder. Enligt Långtidsutredningen sjunker sedan arbetslösheten mycket långsamt till ungefär 7,5 % totalt, dvs. med bara 2 procentenheter på tio år. Detta kallas i Långtidsutredningen "den goda ut- vecklingen" - det finns också ett värre scenario, där arbetslösheten ligger kvar på över 11 % hela tiden. Ett sådant samhälle riskerar att bli kallt och intolerant, ett samhälle där människor ställs mot människor, och många många saknar känslan av samhällsgemenskap. Jag är, fru talman, helt övertygad om att varken arbetsmarknadsministern eller någon annan vill ha ett samhälle med permanent massarbetslöshet, men den viktiga frågan är faktiskt om regeringen är beredd att göra omprövningar och att slakta ett antal heliga kor för att undvika detta. Det räcker nämligen inte med att hoppas, och det räcker definitivt inte med att köra vidare i samma hjulspår, med högre skatter på jobben, mer AMS-insatser, ett nytt hastigt insatt bidrag för byggande eller ens arbetsmarknadsministerns omhul- dade RAS. Det är inte ens så att det är arbetsmarknadspoliti- ken i traditionell mening som är nyckeln till hur vi får fler människor i arbete. I SNS-rapporten påstås det helt frankt att åtgärdsprogram för kanske 5 % av ar- betskraften tränger undan riktiga jobb och minskar möjligheterna att få fler i vanliga arbeten. I Långtids- utredningen sticker man inte ut hakan fullt så mycket, men man säger ändå: "Utredningen bedömer arbets- marknadspolitikens effekter som tämligen osäkra." Detta är mycket hårda ord om den svenska ekonomis- ka politikens flaggskepp, den aktiva arbetsmarknads- politiken. Effekterna är "tämligen osäkra". För säkerhets skull skall jag omedelbart säga att jag inte anser att alla AMS-insatser är improduktiva, och jag vill gärna lägga till att jag inte heller anser att jobb inom den offentliga sektorn är tärande, men att satsa på mer av detta är i dag ingen lösning. Det som behövs är fler arbeten i privata företag, som leder till produktion av varor och tjänster som säljs på en marknad. Nyckeln till fler jobb är alltså expansion i nä- ringslivet. Det är det vi borde diskutera. För att än en gång citera Långtidsutredningen: "Detta ställer frågan om tillväxten på sin spets: vilka förutsättningar ska möjliggöra denna expansion i näringslivet?" Vi har i Folkpartiet i ett ganska stort antal motio- ner beskrivit vad vi anser vara viktigast. Jag vill påstå att flertalet av våra parti- och kommittémotioner handlar just om detta, om hur vi kan skapa förutsätt- ningar som möjliggör en så snabb expansion av nä- ringslivet att vi knäcker arbetslösheten. Det gäller våra förslag om den ekonomiska politiken i stort, fler och växande företag, bättre konkurrens, informations- teknologi, utbildningspolitik och naturligtvis också arbetsmarknadspolitiken. Det gäller också våra förslag inom socialpolitiken. För att fler människor skall våga satsa på företagande som ger jobb, våga satsa på förändringar, krävs inte bara bra villkor vad gäller exempelvis skatter och arbetsrätt, utan enligt min mening krävs också en väl fungerande välfärdspolitik vad gäller skolor, sjukvård, äldreomsorg lika väl som pålitliga trygghetssystem. Den som tar risker i ett nytt eller växande företag måste ju veta att han eller hon får en chans till om det går snett, och det händer ju ganska ofta. Den generella välfärden är alltså nödvändig inte bara av sociala skäl utan också med hänsyn till ekonomins funktionssätt. Det största hotet mot välfärden kommer enligt min uppfattning varken från den konservativa lilla- världen-filosofin eller från den socialdemokratiska återställarna mot minskad valfrihet, utan det kommer just från regeringens oförmåga att föra en politik som ger förutsättningar för fler jobb. Resultatet blir att verkligheten tvingar fram den ena nedskärningen efter den andra och att allt färre människor vågar ta risker i förändringar. Min fråga, fru talman, är egentligen mycket enkel: Vågar ni socialdemokrater tänka om, vågar ni tänka om för att möjliggöra en kraftig expansion i näringsli- vet? Det är alldeles uppenbart att ni inte vågar stöta er med LO och ändra arbetsrätten så att småföretag vågar anställa fler. Tydligen vågar ni inte heller utma- na fördelningsfundamentalisterna och ge skatteavdrag för s.k. kapitalister som vill starta företag eller sätta in pengar i grannens nya företag. Men vågar ni ta en diskussion med AMS-etablissemanget om att det kanske inte är så att ju mer AMS-insatser desto bätt- re? Pengarna kanske gör större nytta om de används till en sänkning av arbetsgivaravgifterna. Vågar ni medge att arbetsdelning som metod att minska arbetslösheten är fel tänkt från börja till slut? Vågar ni erkänna att låglönekonkurrens från de forna kommunistländerna ställer lönebildning och skatte- politik inför helt nya utmaningar? Vågar ni t.ex. tala högt och ljudligt om att det måste löna sig med ut- bildning för att man skall få en explosion av nya kun- skapsföretag, att det är fel att utbildningslönepremien har sjunkit från nära 80 %, som den var på 60-talet, till ca 20 %? Fru talman! Jag är helt säker på att arbetsmark- nadsministern har hört många historier om människor som erbjudits jobb men som inte velat ta dem utan hellre fortsatt med a-kassa. Om inte, lever han i ett glashus fjärran från verkligheten. Ingen vet naturligt- vis hur vanligt detta är. Och det anses inte passande att diskutera det, eftersom det är fusk. Men det är farligt om en sådan uppfattning breder ut sig. Jag vill gärna veta vad arbetsmarknadsministern har gjort för att motverka sådant fusk. Om han ingenting har gjort, undrar jag vad han tänker göra. För närvarande verkar Anders Sundström mest intresserad av RAS - operation Rädda Anders Sund- ström, som det numera kallas här i korridorerna. Att göra upp med Miljöpartiet och låna 7 miljarder kro- nor för detta är faktiskt pinsamt. Det enda intressanta med RAS är att det är ett indirekt erkännande av att sänkta löneskatter ger fler jobb. Det är desto mer egendomligt att ni först höjer en massa skatter, för då inser ni ju rimligen att detta ger färre jobb, och det var väl ändå inte meningen. Under förra året fästes ganska stora förhoppningar till en begynnande ökning av antalet människor med jobb. Under det första halvåret var också ökningen mycket snabb, ovanligt snabb. Men under andra halv- året har antalet jobb fallit tillbaka och faktiskt minskat lika mycket som de gjorde under 1993. I december 1994 var antalet jobb tillbaka på samma nivå som i december 1993. En slutsats som för mig ligger nära till hands är att den förda återställarpolitiken i varje fall inte har medverkat positivt till fler riktiga jobb. Det ställer än en gång frågan om socialdemokraterna vågar tänka om på sin spets. Fru talman! Den är en formidabel uppgift att bryta den trend av färre jobb i privat sektor, som har pågått under hela efterkrigstiden. Den centrala frågan är om ni socialdemokrater vågar göra upp med gamla för- domar, eller om det bara är munväder att ni håller med om att jobben måste komma från privat sektor. För att citera Kjell-Olof Feldt i Dagens Nyheter av i dag: "Det går inte att bara vifta bort idéer och uppslag som kan vara fruktbara även om de kommer från fel håll." Vågar ni tänka om för att knäcka arbetslöshe- ten, Anders Sundström? Annars är det synd om Sveri- ge och de arbetslösa. 0201502585302 N 2010-01-01 00:00:00 237787 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GI0959/#anf3