2349203 GI0959 Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:59 Fredagen den 10 februari 1994/95 59 1995-02-10 00:00:00 Allmänpolitisk debatt (forts. från prot. 58) allmänpolitisk debatt A15F5346-917A-4E52-9B65-7EB621C794B9 28 INGRID BURMAN (v) v Herr talman! Arbetsmarknadsfrågorna gäller inte bara rätten till arbete och rätten att försörja sig själv. De handlar också om villkoren i arbetet och om rätten och möjligheten att få stanna kvar i arbetslivet hela vårt yrkesverksamma liv fram till ålderspensionering- en. Och detta utan att vi skall sorteras bort på grund av bristande kompetens, fel ålder, fel kön, fel efter- namn eller fel språk. Om vi skall ha den ambitionen och den målsätt- ningen krävs det en rad förändringar. Det krävs bl.a. en ny arbetsrättslagstiftning. Den lagstiftning som vi har i dag växte fram utifrån 70-talets industrisamhälle och utifrån hur vi då hade organiserat vårt arbetsliv. Då fanns det stora företag. Man hade ett direkt ägan- de, och det fanns stora arbetsenheter. Sedan dess har det hänt mycket i arbetslivet. Nu finns det indirekt ägande, nätverk och bolagiseringar inom koncerner. Den offentliga sektorn har också ändrat sin verksamhet. Där finns det i dag både en stark decentralisering och en stark central styrning. Nya företags- och anställningsformer har också vuxit fram. Jag pratar då om entreprenörsskap, ut- hyrning av arbetskraft och konsulter som finns inhyr- da i företag och olika verksamheter. Detta har hänt samtidigt som arbetsrättslagarna har varit oförändra- de. Vad har då hänt. Jo, de nya verksamhetsformerna och de nya anställningsformerna har vuxit upp vid sidan om. Arbetsrättslagarna täcker inte längre det arbetsliv som finns i dag. Om vi tittar på vad som har hänt när det gäller an- ställningarna kan vi se att under det första halvåret 1994 var 75 % av dem som anställdes inte tillsvidare- anställda utan de var visstidsanställda. Det är en form av anställning som inte heller täcks av lagen om an- ställningsskydd. Den kom till för att trygga arbetsta- garnas rättigheter. Lagarna finns för en form av an- ställning. Verkligheten har utvecklat andra former. Det krävs en ny arbetsrättslagstiftning. Nu har regeringen beslutat att tillsätta en arbets- rättskommission som skall bestå av parterna och vars uppgift skall vara att genom kollektivavtal förändra arbetsrätten. Detta är ett mycket lovvärt initiativ, men det räcker inte eftersom kollektivavtalen aldrig kom- mer att täcka hela arbetsmarknaden. De kommer inte att reglera detta med entreprenörskap och kon- sultverksamhet t.ex. Det räcker inte eftersom det inte kommer att fånga upp sådana problem som att säkra yttrandefriheten i arbetslivet. Det kommer inte att lösa en av vår framtids största frågor, nämligen rätten till kompetensutveckling för alla. Det kommer inte att lösa frågan med deltidsarbetslösas rätt till en högre tjänstgöringsgrad. Det kommer inte heller att kunna fånga upp den ojämna maktbalans som finns i dag mellan parterna när det gäller att kunna utveckla infly- tande, höja statusen på arbetstagarna, påverka strate- giska beslut som var man skall utlokalisera och var man skall lägga arbetstillfällen. Den här maktbalansen mellan parterna är själv kärnan i demokratin i arbets- rätten. Skall vi kunna förändra detta måste vi ha en ny arbetsrättslagstiftning som flyttar över makt från ar- betsgivare till arbetstagare. Jag skall lyfta fram några av de frågor som jag an- ser att en arbetsrättskommitté skall behandla. Det är yttrandefrihet och rätten till kompetensutveckling, som är en fördelningspolitisk fråga. Det är också rätten att ha ett utökat inflytande. Nu ser jag att taletiden går mot sitt slut. Jag skall lämna frågan om arbetsrätt för att ägna de sista se- kunderna till sextimmarsdagen, den kanske största frågan när det gäller att reformera arbetslivet. Att sänka arbetstiden är inte bara en fråga om sys- selsättning. Det handlar också om att minska arbets- skador. Det handlar om att höja livskvalitet. Det är också en fråga om jämställdhet. I dag vet vi att kvinnor med små barn jobbar 30 timmar i veckan. De bekostar sin arbetstidsförkort- ning själv medan män i samma situation jobbar mer än 40 timmar i veckan. Detta är en en könsfråga likväl som det är en sysselsättningsfråga och en livskvali- tetsfråga. 028536711718 N 2010-01-01 00:00:00 237812 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GI0959/#anf28