2349203 GI0959 Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:59 Fredagen den 10 februari 1994/95 59 1995-02-10 00:00:00 Allmänpolitisk debatt (forts. från prot. 58) allmänpolitisk debatt 2333D639-F595-49FA-AB07-566DC7F10492 1 PER UNCKEL (m) m Fru talman! Socialdemokraterna saknar en politik för riktiga jobb. Det är dess värre den ofrånkomliga slutsatsen av regeringens politik sedan valet i höstas. Intrycket förstärks kraftigt av den diskussion om ar- betsmarknadspolitiken som regeringens budgetpro- position i januari utlöste. Socialdemokraterna hävdar nu att de lägger om arbetsmarknadspolitiken från passiva åtgärder till aktiva sådana. Förslag om ett riktat anställningsstöd på 7 miljarder kronor under ett år har varit en hu- vudingrediens i den politik som bär arbetsmarknads- minister Anders Sundströms signum. En annan grundbult har utgjorts av ett starkt sub- ventionerat stöd till naturvetarutbildning för äldre vid universiteten. För en kostnad över två år på mer än 3 miljarder kronor skall 9 000 studerande få en avlönad utbildning av samma slag som andra studenter tvingas skuldsätta sig för att få. Om och när denna välsignelsebringande socialde- mokratiska politik genomförs kommer arbetslösheten likväl bara att ha sjunkit med några få procentenheter. Enligt regeringens bedömningar leder den egna poli- tiken till en arbetslöshet 1998 på nästan 10 %. Man får vara rätt generös med ordens innebörd om man, som Anders Sundström gör, hävdar att detta är att ta Sverige ur massarbetslösheten. Fru talman! Regeringens politik kan diskuteras utifrån två olika perspektiv: Det första handlar om själva arbetsmarknadspoli- tiken. Vad är nytt i det som regeringen vill göra? Och hur fungerar detta? Det andra, och ännu viktigare, gäller tillväxten av långsiktigt hållbara arbeten. Kommer en sådan tillväxt till stånd? Och vad skall hända med de 10 % som regeringen menar alltjämt skall vara ar- betslösa 1998? Låt mig börja med arbetsmarknadspolitiken. I fråga om den allmänna inriktningen på de ar- betsmarknadspolitiska åtgärderna är regeringens tal om stora nyheter illa underbyggt. Arbetslösa skall i framtiden engageras i utbildning eller beredskapsarbe- ten. A-kassa och KAS skall komplettera mer aktiva insatser. Det är inget nytt i det. Arsenalen av insatser omfattar det som står varje regering till buds. Det nya är just det riktade anställningsstödet och den betalda naturvetarutbildningen. Senare skall Allan Larssonska idén om s.k. arbetsföretag uppenbarligen tillkomma. Samtliga dessa åtgärder har väckt mycken, och berättigad, kritik. Mot det riktade anställningsstödet har det anförts att det inte finns särskilt många arbetsgivare som nyanställer medarbetare bara för en lönesubvention under ett enstaka år. Ett anställningsåtagande är större och mera långsiktigt än så. Däremot finns det säkert företag som med glädje tar emot en lönesubvention för anställningar som de i alla fall hade tänkt göra. Fru talman! Vad är det för vits med ett sådant stöd? Ett kuriöst inslag i debatten om anställningsstödet är att regeringen argumenterar för att lägre kostnader för företagen leder till en större anställningsbenägen- het. Om regeringen nu äntligen har kommit till en sådan principiell insikt frågar man sig varför samma regering i så fall så sent som i höstas höjde skatterna för företagen med 35 miljarder kronor. Av dessa 35 miljarder kronor i permanenta skattehöjningar vill regeringen ursprungligen betala tillbaka 7 miljarder kronor under ett enstaka år. Hela denna operation skulle enligt regeringens budgetproposition skapa 110 000 nya jobb. Är det då så konstigt att allt fler undrar hur regeringen egentligen tänker? Samtliga riksdagspartier har emellertid avvisat anställningsstödet i den form som regeringen ur- sprungligen tänkt sig. Det har också en bedövande enig kritikerkår utanför riksdagen gjort. Men skam den som ger sig! I söndags natt slängde så Miljöpar- tiet ut den så hett efterlängtade frälsarkransen. Ett nedbantat anställningsstöd skall nu ta sig genom riks- dagen, trots en fortsatt kritisk sönderskjutning av regeringens s.k. kalkyler för detta stöd. Fru talman! En schweizerost ter sig som en solid klump i jämförelse med anställningsstödet efter kriti- kernas beskjutning! Få av dessa kritiker lär vara ense med Socialde- mokraterna och Miljöpartiet om att detta nya anställ- ningsstöd i någon mening skulle vara bättre än det som Socialdemokraterna nu övergett. De mindre företagen anser att det över huvud taget inte kommer att ge någon effekt. AMS tror att det blir några tusen nyanställningar - att jämföra med de ursprungliga 110 000 nya jobb som regeringen använde som ut- gångspunkt för bedömningarna i budgetpropositionen. Vad Socialdemokraterna och Miljöpartiet nu gör är att de sätter i sjön ett arbetsmarknadsstöd i mångmiljardklassen utan påvisbara effekter. Med en effekt på 5 000 nya jobb - den högsta uppskattning som redovisats för arbetsmarknadsutskottet - blir det en kostnad på 1 miljon kronor per jobb under inneva- rande år. Vad regeringen nu tänker åstadkomma med hjälp av Miljöpartiet är bokstavligen ett penningslöseri gränsande till vanvett! Möjligen bör det också påminnas om att de mil- jarder som Anders Sundström skall fördela över hu- vud taget inte finns i regeringens budget. Pengarna skall på något sätt uppstå av sig själva. Arbetsmark- nadsministern har en del att förklara. Lika stark verkar nu också kritiken vara mot hug- skottet om naturvetenskaplig universitetsutbildning för några få med en månadslön om 12 000 kr. Den årliga kostnaden för detta hugskott är högre än hela kostnaden för Umeå universitet. Den föreslagna utbildningen är, säger alla, av ovisst värde och skulle skapa skriande orättvisor mellan olika studerandekategorier. Förslaget blir knappast mer acceptabelt av att det förenas med en nedskärning av högre utbildning och forskning som saknar motsvarighet i modern tid. Nedskärningen undergräver direkt möjligheterna att på längre sikt, då kunskaper blir det allra mest avgörande konkurren- smedlet, tillskapa nya och stabila arbetstillfällen. Vad det blir av Allan Larssons arbetsföretag vet ingen ännu. Den utredning som tog hand om förslaget malde ner det till nästan ingenting. Det återstår att se vad regeringen vill göra. Lika kritisk som det finns anledning att vara när det gäller arbetsmarknadspolitiken finns det skäl att vara när det gäller den större frågan om hur jobb egentligen skall komma till. I flera studier de senaste åren, senast den svensk- amerikanska analys av svensk ekonomi som Studie- förbundet Näringsliv och samhälle tagit initiativ till, understryks de strukturella brister som ligger bakom den höga arbetslösheten: Sverige har för få företag som växer. De privata tjänsteföretagen har för liten omfatt- ning, trots att just denna sektor har en potential att anställa flera. Skatterna på företagandet är för höga. Lönebildningen stampar ut jobb från arbetsmark- naden, vilka inte minst ungdomar behöver. Arbetsmarknaden är för stel, bl.a. till följd av en rigid arbetsrätt. Social- och arbetslöshetsförsäkringar ger inte tillräckliga incitament till arbete. Utbildningen och arbetsmarknaden stödjer inte varandra växelvis. Sammantaget ger dessa iakttagelser bilden av en arbetsmarknad som inte kommer att kunna hänga med när kraven på rörlighet ökar, inte minst till följd av den breda introduktionen av informationsteknolo- gin.På flera av dessa mera långsiktiga områden är regeringens politik i dag inte bara otydlig och förvir- rad utan direkt kontraproduktiv. Sedan valet i höstas har skatterna på företagande höjts, rigiditeten på ar- betsmarknaden förstärkts och de långsiktiga utbild- ningsinsatserna försvagats. Den avveckling av karensdagen i sjukvårdsför- säkringen som regeringen föreslår i budgetpropositio- nen ger felaktiga signaler i fråga om angelägenheten av att arbeta. Nedrustningen av forskningen underminerar vårt lands långsiktiga konkurrenskraft. Den nyaktualiserade kärnkraftsavvecklingen läg- ger ytterligare sten på börda. Görs ingenting åt dessa grundläggande strukturfel på arbetsmarknaden kommer den höga arbetslösheten att bestå. Att döma av vad arbetsmarknadsministern sagt och gjort i dessa hänseenden finns det knappast skäl för någon optimism. Vad som nu behövs är ett långsiktigt program för flera jobb uppbyggt efter följande riktlinjer: Företagen måste kunna växa och flera företag etableras, bl.a. genom att avdragsrätt för riskkapi- tal införs. Skattesystemet måste ge goda förutsättningar för arbete och företagande genom att skatterna sänks. Lönebildningen måste främja rekrytering av ny arbetskraft men också karriär och arbetsbyten. Arbetsmarknaden måste bli en verklig marknad. Dagens arbetsmarknadslagstiftning måste reforme- ras och generella möjligheter öppnas för enskilda anställningsavtal mellan företag och medarbetare. Socialförsäkringarna måste ändras så att de främ- jar arbete men också för att medge ett nödvändigt skydd när rörligheten på arbetsmarknaden tilltar. Arbetslöshetsförsäkringen skall vara allmän. Utbildningen måste vara av hög kvalitet. Den bör kunna fortgå under hela yrkeslivet, bl.a. med hjälp av personliga utbildningskonton. Slutligen måste arbetsmarknadspolitikens effek- tivitet höjas, bl.a. genom sådana ersättningsregler att ett aktivt arbetssökande främjas. Fru talman! En politik utifrån detta sjupunktspro- gram ger nya, riktiga och varaktiga jobb för Sverige. 0104804820009 N 2010-01-01 00:00:00 237785 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GI0959/#anf1