2349201 GI0957 Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:57 Onsdagen den 8 februari 1994/95 57 1995-02-08 00:00:00 Allmänpolitisk debatt allmänpolitisk debatt 823156CD-7C3F-407F-A257-2739A4BF7674 2 CARL BILDT (m) m Fru talman! Det politiska livet har sina prövning- ar. Nu skall vi partiledare försöka se om vi klarar av att dansa efter dessa nya TV-och talmansanpassade noter. Sedan mitten av 1993 befinner sig den svenska ekonomin i klar och tydlig uppgång. Under fjolåret såg vi hur den öppna arbetslösheten kontinuerligt minskade. Vi såg hur industriproduktionen passerade strax före sommaren den historiska toppnivån. Budge- tunderskottet sjönk kontinuerligt. Det skedde snabba- re än vad de flesta prognosinstitut hade förutspått. Vi har alltså fått en situation där en ekonomi som i början av 1990-talet var i fritt fall, framåt mitten av 1990-talet var i en klar och tydlig uppgång. Men samtidigt var det uppenbart att vissa av de långsiktiga problemen ännu inte var lösta. Trots mycket betydande sparande i de offentliga utgifterna under de senaste åren, var det nödvändigt att spara mer för att bryta utgifts-och statsskuldsutvecklingen. Trots uppgången i näringslivet var det nödvändigt med än starkare insatser för att långsiktigt förbättra för företagen och skapa förutsättningar för nya och trygga jobb. Det var detta vi moderater talade om i valrörelsen, dvs. de absolut nödvändiga besparingarna, de absolut nödvändiga förbättringarna för företagen för att skapa nya jobb. Men Socialdemokraterna ville egentligen göra tvärtom. Det som har inträffat sedan dess är att de till större delen har gjort tvärtom. Den socialdemokratiska regeringen valde i höstas vänstervägen i sitt politiska arbete. Man inledde man- datperioden med massiva skattehöjningar på allt och alla. Det var dogmatiska återställare som genomför- des i pakt och förbund med de f.d. kommunisterna i det nuvarande Vänsterpartiet. När man så småningom i budgetpropositionen insåg att även sparande var en nödvändighet, var det för litet och för sent i förhål- lande till de krav som ställs om vi skall få svensk ekonomi upp på fast och säker mark. I dag ligger räntorna cirka tre procentenheter hög- re än vad de gjorde för ett år sedan. Räntemarginaler- na gentemot omvärlden är en bra bit högre än vad de var då. För dagen märks inte detta så mycket eftersom vi har den tydliga uppgången i ekonomin. I uppgång- en verkar allt mer eller mindre ljust. Men för morgon- dagen kan detta, om vi inte aktar oss, bära förebud om storm. Då kan mörkret och problemen vara över oss snabbare än vad vi anar. Vi har påmints om detta under de senaste veckorna i en finansiellt ganska orolig värld. Den ekonomiska politik som då förs utan varje tillstymmelse till marginaler innebär risktagning som är vida utöver vad man bör utsätta en nation för. Det är enligt min mening just vad Socialdemokraterna gör. I dagens Financial Times kan man läsa hur IMF på sitt styrelsesammanträde i början av februari kom att sätta upp en lista på de nationer som är i allvarlig fara och som bör utsättas för speciell övervakning. Den listan är inte offentlig. Men i de spekulationer som finns på Financial Times första sida återfinns Sverige bland de nationer som nu befinner sig i den interna- tionella finansiella riskzonen och kommer att utsättas för speciell översyn och övervakning. Det är ett före- bud som gör att vi inte kan ha en ekonomisk politik med så knappa marginaler som nu. Sverige behövde en längre period av stark expan- sion i näringslivet, för att skapa nya riktiga jobb, för bättre vinster och högre investeringar, för inkomster till stat och kommun. Men detta får vi inte med höjda skatter på arbete, sparande och företagande. Vi får gå tillbaka till första världskrigets krisår för att hitta motsvarigheten till den skattechock som har ordine- rats för den svenska ekonomin. Att detta bromsar borde vara uppenbart för alla. Vi får inte heller denna starka expansion när rege- ringen går emot varje typ av Europarekommendation, genom att mer eller mindre på facklig order återregle- ra arbetsmarknaden med de konsekvenser det blir, inte minst för de mindre företagen. Det är faktiskt dramatiska försämringar av förutsättningarna för det företagande som skall ge oss de nya jobben som har skett sedan vänsterpolitiken tog över i höstas. Vi har fått se konkreta uttryck för detta i rådgivarnas revolt: De företrädare för näringslivet som statsministern själv utsåg underkände och närmast fördömde i ett brev för någon vecka sedan den förda politiken. Därmed finns risken för att vi på andra sidan upp- gången 1995 och 1996 i stället kommer att se stagna- tion och inflation - stagnationen på grund av att skat- terna bromsar upp, inflationen också på grund av skatterna och en kronförsvagning som har blivit allde- les för stor. Då går det illa. Då har den rödgröna röran i dag gett oss arbetslöshet, nedgång och skuldkris i morgon. Jag varnade, som bekant, i valrörelsen för den rödgröna röran. Då sade Ingvar Carlsson att det skulle aldrig komma att ske. Han skulle bilda en samlingsre- gering över blockgränsen. Men ack! Hur falskt var icke detta? Sedan dess visade det sig snabbt att folk- partisterna betraktades på sin höjd som "nyttiga idio- ter" - för att använda Svante Nycanders formulering i DN. Det visade sig att konfrontation med Centerpar- tiet upphöjdes till närmast ett egenvärde i den förda politiken. Kristdemokrater sågs som föga mer än nickedockor. Moderat ansvarstagande för tuffa be- sparingar bemöttes med föraktfulla kommentarer. Ingvar Carlsson föredrar att sitta med satelliten Schyman - för dagen i rollen som försmådd friare - och den relativt sällskapssjuke herr Schlaug. Den politik som Socialdemokraterna själva före- slår är, enligt min mening, ofta illa nog. När den se- dan skall vridas ännu mer åt vänster i denna rödgröna röra blir illa oftast ännu värre. Nu förkunnas plötsligt nya utgifter i uppgörelsen med Miljöpartiet. Tidigare uppgörelser med Vänster- partiet har också kostat pengar. Det sparas och det slösas samtidigt. Det är svårt att finna några sakliga skäl för den uppgörelse vi såg häromnatten. Vad jag vet tror ingen att Sundströms politik har några förut- sättningar att skapa de nya jobb han talar om. Vad jag vet tror ingen att Birger Schlaug inger förtroende i företagsamheten. För denna uppgörelse finns enbart politiska skäl av sämsta sort. Den ene misslyckan- desminister behövde den tillfälliga räddningen, den andra hittills utestängde behövde en stund av dans i värmen och glansen. Men med seriös politik för att skapa de nya, riktiga jobb som Sverige så desperat behöver har denna rödgröna röra slätt ingenting alls att göra. Vi moderater har i vår stora motion Vägen vidare visat på nödvändigheten av att fortsätta att förstärka den reformpolitik som inleddes under de borgerliga regeringsåren. Vi föreslår sänkta skatter för främst nya jobb i företagen, avregleringar för ca 46 miljarder kronor och sänkta utgifter för bl.a. lägre räntor för ca 62 miljarder kronor. Vi går bestämt emot regeringens förslag till ned- skärningar av avgörande framtidssatsningar inom högre utbildning och forskning. Att spara på detta, Carl Tham, är att äventyra viktiga framtidsområden. Vi kommer att fullfölja denna vår politik under denna vårriksdag. Men låt mig innan jag slutar säga en enda sak, så att det är sagt i denna kammare: Tro inte att vi stän- digt ställer upp för alla smärtsamma beslut som måste fattas, om dessa pengar skall slösas bort i dumheter som avskaffade karensdagar eller som smörjmedel i ständiga uppgörelser i denna rödgröna röra! 0622185335615 N 2010-01-01 00:00:00 237340 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GI0957/#anf2