2349201 GI0957 Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:57 Onsdagen den 8 februari 1994/95 57 1995-02-08 00:00:00 Allmänpolitisk debatt allmänpolitisk debatt 09E2F7E8-CCE7-4051-9BC5-6218CF012642 17 GUDRUN SCHYMAN (v) v Fru talman! Jag vill ta tillfället i akt att redogöra för Vänsterpartiets politik. Vår ekonomiska politik grundar sig på ungefär samma bedömningar som regeringens. Vi tycker att de tre ben som politiken står på är bra. Att vi skall få ner arbetslösheten, att vi skall få ner budgetunderskottet och att vi skall fördela rättvist är tre infallsvinklar som vi tycker är bra. Vi använder också samma ekonomiska ram som regeringen gör, dvs. vi skall minska underskottet med 20 miljarder kronor. Men vi har en litet annan för- delning. Vi tycker nämligen att det fattas väsentliga delar i regeringens politik. Vi tycker att regeringen har för låg ambition när det gäller arbetslösheten. Vi tycker att det saknas miljöinriktade insatser. Vi tycker att det är illa ställt med jämlikhetssträvandena, Mona Sahlin. Därför har vi lagt fram förslag när det gäller dessa tre frågor. Vi tycker också att det finns två förslag som vi ab- solut inte kan acceptera. Det ena gäller nedskärning- arna av biståndet. Det är beklämmande att en social- demokratisk regering vill konjunkturanpassa stödet till de fattigaste människorna i de fattigaste länderna. Vi tycker också att det är ett uppseendeväckande dåligt förslag att säga till våra ungdomar som är 18- 20 år och som är myndiga att de inte kan få någon a- kassa. Det är fullständigt idiotiskt. Men vi är alltså överens om de stora ramarna. Vi har förslag på mera aktiva insatser för att få ner ar- betslösheten. Vi har förslag på hur vi skall fördela besparingarna mera rättvist. Vi har utformat vår skat- tepolitik så att vi fortsätter att ta in skatter, Carl Bildt. Vi anser att det fortfarande finns ett utrymme för det. Det utrymmet finns i de inkomstskikt som har höga inkomster, 300 000, 400 000 och 500 000 kronor om året. Det är inkomstgrupper som i dagens läge kan avvara ännu mer pengar. Det finns företag som går mycket bra. I Sverige har vi en extremt låg företags- beskattning. Vi tycker att vi kan EU-anpassa den litet grand, dvs. höja den till 30 %. Men vi sänker faktiskt också skatter, som jag sade till Carl Bildt tidigare. Vi sänker skatter på låga in- komster genom att höja grundbidraget. Vi sänker skatter för små företag och för egenföretagare genom räntesubventioner på investeringar och genom att befria de först intjänade 40 000 kronorna för egenfö- retagare från egenavgifter. Vi tror att detta är mycket klokt för att stimulera kreativitet, eget ansvarstagande och egna initiativ. Det riktar sig till de företagare och de företag som vi vet kommer att använda dessa pengar och som faktiskt behöver dem. Våra insatser på arbetsmarknadsområdet innebär att vi satsar mer pengar. Vi har en högre ambition. Vi tycker att det är rimligt att ha ambitionen att få ner arbetslösheten minst till 5 % under den här mandat- perioden. Därför satsar vi mer pengar på det. Men vi vill rikta dem på ett effektivt sätt. Det är därför vi har sagt nej till regeringens förslag om det som vi brukar kalla för ras. I ett läge när vi skall spara och gneta tycker vi att det är oansvarigt att så här vidlyftigt kasta ut sju mil- jarder, eller om det nu är fem miljarder. Men då skall i alla fall två miljarder till 75 % betalas av kommu- nerna. Kommunerna skall alltså pytsa in sex miljarder när det gäller förslaget om allergisanering. Man kan fråga sig var man skall ta de pengarna ute i kommu- nerna. Vi tycker att det är oansvarigt av regeringen att vara så vidlyftig med dessa pengar när vi samtidigt skall gneta inom familjepolitikens område och få ihop tre miljarder i besparingar. Låt oss ställa dessa saker mot varandra. Tre mil- jarder skall vi gneta ihop på flerbarnstilläggen, barn- bidragen, bostadsbidragen, bidragsförskotten och kanske föräldraförsäkringen. Vi har sagt ja till det. Men då är det märkligt att uppleva att det kommer ett förslag om att sju miljarder skall gå rakt ut. Man vet faktiskt att detta är mycket ineffektivt. Det ger möjli- gen träffsäkerhet när det gäller 30-40 %. Vi tycker inte att det är ett bra förslag. Därför har vi sagt nej till det. Vi har andra förslag som handlar om arbetsmark- naden. En viktig fråga när vi talar om att öka syssel- sättningen tycker vi är att begränsa övertidsuttaget. Vi har ett oerhört stort övertidsuttag i Sverige. Vi vet att det motsvarar ungefär 40 000-60 000 jobb om vi skulle räkna rakt av. Vi vill begränsa det och halvera taket. Vi vill göra övertidsuttagen dyrare. Vi vill satsa mer på utbildning. Vi vill satsa på ar- betshandikappade. Vi vill ge investeringsstöd till de mindre företagen. Vi vill ha gröna investeringar i energi, trafik och miljö. Vi vill ge kommunerna stöd. Vi är tyvärr ensamma i kammaren om att vilja ge stöd till kommunerna så att de inte behöver säga upp mer folk. Det handlar ju ofta om kvinnor som arbetar i barnomsorgen, i äldreomsorgen och i sjukvården. Vi behöver ha en pott i statsbudgeten för detta för att slippa ökad arbetslöshet och för att bevara kvaliteten. Vi har kallat det för kommunakut. Vi är tyvärr en- samma om det. Vi har också andra förslag som kanske inte täcker så stora belopp, men som är nödvändiga i dessa be- sparingstider. Då tänker jag på det som många männi- skor ute i samhället faktiskt diskuterar, nämligen detta med bankerna. Vad är det som gör att regeringen absolut inte vill medverka till att bankerna skall betala tillbaka några pengar? Det är obegripligt för mig. Jag tycker att det vore rimligt att vi satte oss ner och funderade över hur vi på det mest konstruktiva sättet kan se till att bankerna successivt kan betala av de lån och utfästelser om pengar som de har fått. Vi har ett förslag som innebär att man tar ut 1 % i avgift på bankgarantin. Det skulle inbringa 1-2, möjligen 3, miljarder kronor per år. Det skulle vara en mycket konstruktiv avbetalningsplan. Vi tycker att det är rimligt. Jag begriper inte att regeringen inte tycker det. Vi har andra förslag som rör de fantasilöner som finns ute i samhället, i det privata näringslivet men också inom statlig förvaltning. Det handlar om fan- tasilöner, fluffiga fallskärmsavtal och ett privilegie- system som sticker i ögonen - med all rätt, anser vi. Att vi kommer till rätta med detta innebär inte att vi löser skulderna, men det är moraliskt viktigt att vi har ett samhällsklimat där alla känner att vi alla är med och betalar. Staten skulle kunna föregå med gott exempel som arbetsgivare genom att t.ex. sätta ett lönetak. Vi har föreslagit 65 000 kronor i månaden. Det är vad fru talmannen och statsministern har. Det finns väl ingen som kan vara värd mer än de antar jag. Vi kunde ha det som riktpunkt. Vi har också sagt att det måste bli stopp på en massa arvoden som figurerar när människor som har en mycket anständig lön åker ut och pratar om saker som de ändå jobbar med. Det finns mycket att röja upp i här. Skälet till att göra det är att ingen skall kunna misstänka att det finns ett privilegiesystem som växer sig stort samtidigt som många människor både måste dra åt svångremmar och gräva i sina fickor efter pengar. Detta är en viktig samhällsmoralisk fråga. Vi har också omsatt den i motioner. Slutligen vill jag ta upp en annan fråga. Det bekymrar mig att den inte är bättre uttryckt någonstans i budge- ten. Den handlar om jämställdhet. Nu har Mona Sah- lin gått ut, men hon får läsa protokollet. Vi är ganska överens i det här landet om att vi behöver öka jäm- ställdheten och att det finns brister där. Jag vet att jämställdhetsministern själv har sagt att det skall göras analyser även ur könssynpunkt när man lägger fram förslag. Men de här analyserna lyser med sin frånvaro just när det gäller den ekonomiska politiken. Vi löser inte jämställdheten bara genom ökad kvinno- represenation eller genom att fler generaldirektörer eller landshövdingar blir kvinnor, utan vi måste också få inflytande över den ekonomiska politiken. Det innebär att varje ekonomisk fråga måste analyseras också ur jämställdhetssynpunkt. Budgetförslagen innebär att nedskärningarna inom offentlig sektor, t.ex. inom socialförsäkringssystemen, naturligtvis drabbar oss kvinnor mer, eftersom vi använder dessa mer och är mer beroende av att väl- färden fungerar. Vi har i stor utsträckning ett försörja- ransvar som många män inte har. Alltså slår nedskär- ningarna olika. Detta måste man vara medveten om när man lägger fram förslag. Ekonomin är inte köns- neutral. Det här har vi tagit upp i en motion. Jag vill också lyfta fram en annan fråga som vi har aktualiserat, nämligen kvinnors hälsa. Fortfarande är det inom detta område mannen som är norm. Det innebär att värden som blodtryck och annat som mäts på kvinnor framstår som aparta och onormala i förhål- lande till mannen, som är normen. Jag vill citera ur en text från medicinutbildningen som belyser synen på kvinnan inom medicinen. Jag skall läsa högt ur en mycket aktuell lärobok i gyneko- logi och obstretik, som faktiskt fortfarande används inom medicinen. Det heter där: De gynekologiska besvären förekommer "hos kvinnor med en expansiv personlighetskaraktär. - - - Typexemplet är den överambitiösa, disharmoniska kvinnan. Hon är ofta en kampnatur: seg, energisk, framgångsrik karriärkvinna. Karaktäristiskt är en inte alltid särskilt väl dold tagg mot män i allmänhet och mot maken i synnerhet och en önskan att vilja konkur- rera och överglänsa. Det kvinnliga är dem ofta mot- bjudande." Det här får alltså våra medicinstuderande fortfa- rande lära sig. Det finns en institution, Kvinnohälsan vid Karolinska institutet, som har uppmärksammat detta och många andra liknande exempel. Den insti- tutionen vill vi stödja. Vi tycker att det här behövs krafttag. (Applåder) 0236004923301 N 2010-01-01 00:00:00 237355 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GI0957/#anf17