2349201 GI0957 Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:57 Onsdagen den 8 februari 1994/95 57 1995-02-08 00:00:00 Allmänpolitisk debatt allmänpolitisk debatt 1D667ED5-06A8-4019-9E82-E7A5296452D6 12 LARS LEIJONBORG (fp) fp Fru talman! Vi politiker gör alla studiebesök när vi är ute och reser på kampanjer i landet. Men jag har en stark känsla av att det skiljer mellan partierna när vi väljer ut vilka studiebesök vi skall göra. Vi folk- partister försöker besöka både stora och små företag, både kommunala och icke-kommunala inrättningar och mycket annat. Jag har en känsla av att t.ex. soci- aldemokraterna har rätt mycket av ideologiska skygglappar när de planerar sina dagsprogram för sådana resor. Jag har nämligen många gånger suttit på sådana studiebesök och tänkt: Här kan ingen socialdemokrat och knappast heller någon vänsterpartist någonsin ha varit - hade de upplevt det här hade de aldrig kunnat säga det de säger i debatterna. Det gäller t.ex. när jag är ute och besöker små verksamheter som har startats som alternativ till den kommunala verksamheten. Vi folkpartister är mycket intresserade av väl- färdssamhällets utveckling. De nytänkare som försö- ker förbättra kvaliteten i offentlig verksamhet är oer- hört värdefulla. Det kan röra sig om en skola som prövar en ny pedagogik, ett daghem som har en an- norlunda verksamhetsidé, ett vårdhem med en annan vårdideologi m.m. När jag ser allt engagemang, allt ansvarstagande och all kreativitet så frågar jag mig hur socialdemo- krater och vänsterpartister kan avsky det här så inten- sivt. Hur kan man tycka att Sverige har råd att avstå från det här? Vid besök ute i olika verksamheter ser man just sådant som vi behöver mer av i den tid som vi lever i. Vi behöver fler, inte färre, nya idéer för hur välfärden skall bli bättre - trots att vi har ont om pengar. För att ta ett annat exempel behöver vi mer, inte mindre, av föräldraengagemang. Från hela landet strömmar det nu in rapporter om hur villkoren för alternativen i kommunerna har hård- nat efter valet. Jag hörde på radio att socialdemokra- ter i Umeå var arga på skolminister Ylva Johansson för att hon inte tillräckligt snabbt har sett till att kom- munerna får strypa de fria skolorna. Det här är ingen udda sidofråga, vilket socialde- mokraterna ibland vill låtsas. Det här är i själva verket en nyckelfråga i hela välfärdspolitiken. Hur uppmunt- rar vi förnyelse för att få ut mesta möjliga resultat av skattepengarna? Den jättebroms som nu har slagits till efter valet hotar inte bara valfriheten utan också an- strängningarna att göra den offentliga sektorn effekti- vare. Även en del socialdemokrater med insikt i kommunal ekonomi är bekymrade över den signal som nu går ut om att allt skall bli som förut. Det här berör direkt eller indirekt tiotusentals av de människor som tittar på den här debatten i TV. De behöver kvalitet i vård, omsorg och utbildning. Den kvaliteten är hotad. De tankar jag får när jag är ute på dessa studiebe- sök slår mig ibland också när jag besöker småföretag: Har någon socialdemokrat eller någon vänsterpartist någonsin varit här? Det är viktigt att besöka småföre- tagare för att förstå psykologin och drivkrafterna bakom enskilt företagande. Småföretagarna är ofta människor som har satt sin familjeekonomi i pant och under många år har jobbat nästan dag och natt för att förverkliga en idé. Det lilla företaget, kanske med familjenamnet på skylten på dörren, är deras livsverk, deras livs scen som det har kallats. De vill kunna behålla kontrollen. De vill känna att deras efterkom- mande får ut något av allt slit de har utfört. Det är viktigt att känna till allt det här och att tänka på det när småföretagarpolitiken utformas. Det måste finnas riskkapital. Regelverket skall va- ra långsiktigt och inte för tillkrånglat. Företagarna är mer intresserade av att jobba med sin affärsidé än av att sitta med sin revisor för att hitta kryphål i krångli- ga regler. Räntan får inte vara för hög när pengar till expansion måste lånas upp. Det måste bli något kvar av allt arbete efter skatt. Allt detta har förändrats i fel riktning efter valet. Jag hoppas att många socialdemokrater läste Af- tonbladet i söndags och att de inte hoppade över Gö- ran Skyttes artikel "Småföretagare måste älskas, s!" Göran Skytte är själv nybliven småföretagare och hade tänkt expandera. Han hade hoppats på att den realistiska delen inom socialdemokratin tillsammans med Folkpartiet skulle forma en bra småföretagarpo- litik. Då hade han vågat satsa. Nu blev det inte så. Vänsterfalangen segrade inom Socialdemokraterna, och Göran Skytte har ställt in sin nyanställning. Han påpekar att om många företagare tänker som han, tappar vi tiotusentals jobb. Då kommer vi att sitta fast i arbetslösheten. Storföretagen kan aldrig få fram nya jobb i samma takt som gamla slås ut. 14 % av arbets- kraften står fortfarande utanför arbetsmarknaden. Det är i stort sett lika många som för ett år sedan. Rege- ringens egna siffror visade att Sverige har fastnat i massarbetslöshet. Ett uttryck som sammanfattar mycket av det som jag har talat om hittills är "det aktiva medborgarska- pet". Det utgår från vår liberala människosyn - att människor kan växa. Vi tror att människor växer när det finns utrymme för egna initiativ, när människor förutsätts ta ett eget ansvar. Sverige har tappat i spänst och vitalitet genom att människor som velat ta initiativ för att förbättra sin egen eller andras framtid alltför ofta mött attityden: Strunta i det där. Det där klarar det offentliga bäst. Många människor oroar sig för utvecklingen i samhället på ett djupare plan än det som vi brukar diskutera i politiska debatter. De har en känsla av att våldet breder ut sig, att fusket ökar och att de uppfat- tar en hårdnande mentalitet. Det finns naturligtvis inga patentlösningar på problem av det slaget. För mig rymmer dock begrep- pet "det aktiva medborgarskapet" en vision av ett samhälle där utvecklingen vänds och går åt andra hållet. Det är en vision som innehåller mycket soli- daritet, men som mer än uttrycken "det starka samhäl- let" eller "det goda folkhemmet" sätter den enskilda människans ansvar i fokus. Vi tror att det finns utrymme för ett aktivt med- borgarskap i många sammanhang och att det kan skapa ett kitt av gemensamma värderingar, etik och moral, som måste finnas i ett gott samhälle. Ett annat kitt som behövs är ett trovärdigt trygghetssystem. Det samhälle jag har beskrivit här är mycket öppet för förändringar. Där kommer människor att utsättas för påfrestningar. Då är det mycket viktigt att det finns ett väl fungerande generellt välfärdssystem. Därför är vi bekymrade över de ingrepp i den generella välfärden som nu sker. Vi är inte bekymrade över att det sker ingrepp - det är nödvändigt - och inte ens över den totala ekonomiska omfattningen. Den är säkert också nödvändig. Vi är bekymrade över principerna för ingreppen eller rättare sagt den brist på principer som regeringen har när man går till verket. Ni socialdemokrater har kritiserat oss för dålig fördelningspolitik. Men det som nu sker är usel för- delningspolitik. Det finns ingen fördelningsstudie som visar att barnfamiljerna har klarat sig bättre än andra under de senaste åren och därför skall drabbas värst av försämringar. Det finns ingen fördelningsstudie som visar att bibehållna bostadssubventioner är bättre än barnbidrag och sjukersättning. Det finns ingen fördelningsstudie som visar att en karensdag drabbar hårdare än försämringar för de som är sjuka i upp till ett år. Det finns ingen fördelningsstudie som visar att de som blivit arbetslösa utan att ha varit med i en facklig A-kassa klarar sig bättre på KAS än på 80 % av lönen. Vi fruktar att tilltron till hela systemet kommer att svikta genom den här salamitaktiken med ständigt nya försämringar, särskilt som försämringarna är så svåra att förstå. Varför skall den som är sjuk klara sig på en lägre ersättning än den som är arbetslös? Varför skall barnfamiljerna drabbas så hårt när man inte gör nå- gonting åt det faktum att pensionsåldern mot all rim och reson bara sjunker och sjunker? Den skulle na- turligtvis höjas i takt med att vi lever längre och läng- re och blir friskare och friskare. Jag har mött Ingvar Carlsson en gång tidigare i ett debattliknande sammanhang. Det var i ett radiopro- gram sommaren 1993 - om Ingvar Carlsson möjligen minns det. Det jag minns från den korta telefondis- kussionen var att Ingvar Carlsson angrep mig för att det fanns risk för att vi skulle gå med på att sänka ersättningen i föräldraförsäkringen från 90 % till 80 % för att tillmötesgå Ny demokrati. Jag lovade att vi inte skulle göra det. De som lyssnade på radiopro- grammet måste ha blivit ganska förvånade när social- demokraterna själva några månader senare föreslog en sänkning till 80 %. De måste dock ha blivit ännu mer förvånade i januari när socialdemokraterna föreslog en sänkning till 75 %, vilket är under Ny demokratis nivå. Frågan uppstår naturligtvis hos många: Kommer ni nästa gång att föreslå 70 %, som ni häromåret fö- reslog för de långtidsjuka? Det är den här salamitakti- ken med ständiga och svårförklariga försämringar som vi fruktar kommer att leda till att tilltron till hela systemet eroderar. Man kan fråga sig varför Socialdemokraterna har hamnat här. En del som tittar på debatten kanske tycker att det är konstigt. Det brukar ju vara så att Socialdemokraterna kritiserar oss för dålig fördel- ningspolitik och inte tvärtom. Jag tror förklaringen ligger i Socialdemokraternas knytning till LO. Det är påtryckningar från den mäktiga byggbran- schen genom Byggarbetarförbundet som gjort att ni ökar bostadssubventionerna som redan ligger på nivån 30 miljarder kronor med ytterligare 3 miljarder. Det är påtryckningar från LO som gjort att ni prioriterar borttagande av karensdagen och avskaffande av de icke-fackliga a-kassorna. Till sist: De senaste dagarna har frågan ställts om partiledarskiftet i Folkpartiet innebär en politisk kur- somläggning. Svaret på den frågan är nej. Vårt poli- tiska program och vår politiska kurs ligger fast. Vår politik är alltså inte förändrad. Men någonting annat har förändrats. Det är förut- sättningarna för samverkan över blockgränserna. De förändrades på eftermiddagen den 21 september 1994 då Ingvar Carlsson till Göran Skyttes och andras besvikelse valde att inte samverka åt mitten utan åt vänster. Genom det beskedet blev vår öppenhet för sam- verkan över blockgränsen orealistisk och inaktuell. Vi hade tagit betydande politiska risker och fått kritik för svek och vinglighet genom vår öppenhet för en okon- ventionell lösning av regeringsfrågan. Vi tror fortfa- rande att det hade varit bäst för Sverige i det läge som rådde dagen efter valet. Men det som då skedde kan inte göras ogjort. Det var ett vägval av Ingvar Carlsson, bort från mittfåran, bort från Folkpartiet och bort från en långsiktig och trovärdig marknadsekonomisk inriktning av politiken i riktning mot Vänsterpartiet, och sedan i förrgår också mot Miljöpartiet, i riktning mot vänsterfalangen i det egna partiet och LO och i riktning mot en politik med tydliga socialistiska drag. Summan av återställarna - försämringarna för småföretagen, upprivandet av skattereformen och jättebromsen för alternativ och valfrihet i kommunal verksamhet - är en politik som vi inte på något sätt kan eller vill ta ansvar för. Nu formas politiken i skärningspunkten mellan Socialdemokratin, LO, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Om ni i Socialdemokraternas ledning tror att det där uppstår en bra politik är klyftan i svensk politik större än vad jag trodde. Jag kan redan nu säga att jag tror att Sverige skulle behöva en helt annan politik. 0980725315516 N 2010-01-01 00:00:00 237350 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GI0957/#anf12