2349192 GI0948 Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:48 Tisdagen den 10 januari 1994/95 48 1995-01-10 00:00:00 Överlämnande av budgetpropositionen 2879C6FA-15F5-46FD-99BA-245133F82CF6 8 ANNE WIBBLE (fp) fp Fru talman! Göran Persson har skapat mycket sto- ra förväntningar på årets budgetproposition och fi- nansplan. Den skall enligt de tidigare utsagorna inne- hålla 20 miljarder kronor i minskade utgifter, så att de offentliga finanserna en gång för alla saneras. Den skall innehålla en jättesatsning på nya jobb, så att arbetslösheten kraftigt sjunker, och den skall ge en rättvis fördelning. Dessa tre saker har sagts vara kärn- punkten. Det står också i finansplanen att dessa är de centrala byggstenarna i regeringens politik. Tyvärr har Göran Persson inte lyckats baka denna goda kaka. Få personer vet bättre än jag att den här uppgiften är svår, och jag vill ge finansministern en eloge för kraftansträngningen. Visst finns det en del bra saker i finansplanen. Inte minst vill jag å den borgerliga regeringens vägnar tacka för det indirekta erkännande som nu finns av att mycket av det som vi gjorde var alldeles rätt och riktigt. Så måste jag nämligen tolka det faktum att Göran Persson bygger vidare på våra utgiftsminskningar. När det gäller de 113 miljarder som han nyss nämnde räknar han t.o.m. sig själv till godo ungefär 20 miljarder kronor av våra förslags effekter. Tack för det, finansministern! Det allvarliga är emellertid att Göran Perssons kraftansträngning, om än aldrig så stor, inte räcker. Hotet om massarbetslöshet kvarstår. I själva verket säger finansminstern rätt upp och ner att politiken är otillräcklig för att det skall skapas förutsättningar för den halva miljon nya jobb i näringslivet som krävs under de kommande åren. Efter flera år med en hög- konjunktur och en hel mandatperiod med Göran Pers- son vid makten räknar han med att den öppna arbets- lösheten skall bli närmare 6 % och den totala arbets- lösheten närmare 10 % år 1998. Så sent som i juni förra året påstod socialdemokra- terna att den öppna arbetslösheten kunde pressas ner under 5 % redan 1995, dvs. i år, bara socialdemokra- terna fick regera. Nu klarar man inte detta ens till 1998, trots att konjunkturen i omvärlden är bättre och trots att vi har fått ett ja till EU-medlemskapet. Det stora problemet är, enligt min uppfattning, att regeringen genom höstens många skatteökningar för företagarna och genom återställare i fråga om struktu- rella reformer inom t.ex. arbetsrätten och arbetslös- hetsförsäkringen allvarligt har försämrat företagskli- matet. Tydligen börjar Göran Persson själv misstänka att det kan ligga någonting i denna kritik. Ett av för- slagen i finansplanen är nämligen att arbetsgivaravgif- terna för nyanställningar skall tas bort - det som Per- Ola Eriksson nyss kallade för "NYS". Detta innebär naturligtvis i sig ett erkännande av att lägre skatter på arbete ger fler jobb och att högre skatter på arbete ger färre jobb. Men det vore rejälare att ta tillbaka höstens beslut om höjda arbetsgivaravgifter i stället för att ge en selektiv och ettårig rabatt. Det blir faktiskt lätt patetiskt när socialdemokraterna först under hösten återställer arbetsrätten till sista kommatecknet och krånglar till det för småföretagarna. Sedan erkänner de i finansplanen att det behövs särskilda lösningar just i fråga om arbetsrätten för de mindre företagen. Först uppmanas parterna att lösa denna fråga avtal- svägen. Sedan tror man tydligen inte riktigt att parter- na kan eller vill detta. Hela frågan hänvisas nämligen till en ny utredning. I avvaktan på detta förlorar Sve- rige jobb som vi väl skulle behöva. En av bovarna i detta drama är naturligtvis rän- teutvecklingen. Även i detta avseende var Göran Persson förut mycket stursk och utlovade lägre räntor, bara socialdemokraterna kom till makten. Men rän- torna är fortfarande skyhöga, farligt höga, som Göran Persson då sade. De svenska långräntorna är ungefär 3,3 procentenheter, eller 330 punkter, högre än de tyska. De är lika höga som för ett halvt år sedan. I går steg de rejält efter Moody´s nedgradering av Sverige och inför rykten om vad det andra kreditvärde- ringsinstitutet, Standard & Poor, skulle komma att säga. För Sveriges skull hoppas jag att räntorna nu kommer att sjunka. Annars blir det svårt för Sverige och för oss som bor här. Fru talman! Budgetförslaget innehåller många be- sparingar. De är inte fullt så omfattande som Göran Persson har utlovat, men det är ändå en ansenlig mängd. Jag noterar t.ex. att socialdemokraterna nu har anslutit sig till den borgerliga regeringens Nathalie- plan i fråga om kommunernas utveckling, av alla områden. Prognosen för den kommunala konsumtio- nen är att det skall vara realt oförändrade utgifter för den kommunala konsumtionen, även om just de orden inte används. Jag tycker att detta i sak är bra, men jag misstänker att många socialdemokrater blir mycket överraskade och känner sig svikna. Så länge social- demokraterna var i opposition kritiserades jag för att strama åt för mycket i kommuner och landsting. Ing- var Carlsson erkände i höstens första partiledardebatt för Bengt Westerberg att det faktum att socialdemo- kraterna hade givit intryck av att kommunerna skulle slippa spara var en viktig faktor i valsegern. Nu visar sig detta vara en bluff, precis som vi i Folkpartiet trodde. Den kommunala konsumtionen minskar lika mycket i socialdemokraternas prognoser som med den bogerliga regeringens politik. Under detta år, 1995, försvinner 13 000 jobb. Under nästa år, 1996, försvin- ner ytterligare 11 000 jobb. Besparingslistan i övrigt innehåller tyvärr inte rik- tigt de utlovade 20 miljarderna i "skarpa" förslag. Det fattas ett antal miljarder som är mer av "lösa skott". Inte heller är budgeten så framtung som man har utlovat. I praktiken tycks genomslaget för budgetåret 1995/96 av besparingarna vara ungefär 12 miljarder kronor, kanske något mindre. Men sedan måste man dra ifrån 9 miljarder kronor för de nya arbetsmark- nadspolitiska åtgärderna. Därför tycks genomslaget netto för budgetåret 1995/96 begränsas till 3 miljarder kronor. Dessutom tillkommer det egendomliga förslag som har nämnts tidigare om att avskaffa karensdagen i sjukförsäkringen. Detta är enligt min uppfattning strukturellt felaktigt. Det riskerar att leda till en ny ökning av korttidsfrånvaron och till stora problem i fråga om produktivitetsutvecklingen i företagen. Jag befarar, fru talman, att åtgärderna sammanta- get är otillräckliga för den nödvändiga saneringen av statens finanser. Mot bakgrund av att vikten av att statsskulden skall stabiliseras senast 1998 flera gånger understryks i finansplanen och mot bakgrund av att Göran Persson så vältaligt talade om vikten av att man skall sluta låna - jag önskar att han hade gjort det också under de gångna tre åren - vill jag ställa en fråga: Är Göran Persson beredd att återkomma till riksdagen med ytterligare förslag om minskade utgif- ter, om utvecklingen visar att det skulle vara nödvän- digt? Om det skall finnas någon realism i talet om att man inte bara skall stabilisera utan också minska skuldkvoten blir detta självfallet nödvändigt. Är Gö- ran Persson beredd att snabbt återkomma till riksda- gen med förslag om ytterligare besparingar om det skulle behövas för att stabilisera skuldkvoten? Till sist vill jag nämna något om fördelningspoliti- ken, som var den tredje hörnstenen i den utmålade politikbeskrivningen. I finansplanen sägs det på flera ställen att det långsiktigt viktigaste för en rättvis för- delning är att man får fram nya jobb och får ordning på statens finanser. Jag håller med om det resone- manget. Det är alldeles riktigt, men tyvärr når rege- ringen inte ända fram i dessa avseenden. Arbetslöshe- ten förblir oacceptabelt hög. Också i den kortsiktiga fördelningspolitiken finns det enligt min mening ten- denser till brister. Tillsammans med höstens förslag finns det en stor risk för att dessa förslag innebär en alltför kraftig belastning på barnfamiljerna. Riksdagen har redan beslutat om sänkta flerbarn- stillägg, minskade bidragsförskott och slopat vård- nadsbidrag. Nu tillkommer sänkt ersättning från för- äldraförsäkring, sänkta barnbidrag och möjligen också något annat. Barnfamiljerna får därutöver precis som alla andra familjer, ökade boendekostnader, höjda kommunal- skatter och höjda skatter av annat slag, dvs. utöver de åtgärder som vidtas inom familjepolitiken. Detta finns mycket vällovligt beskrivet i en för- delningspolitisk analys i finansplanen. Där framgår alldeles tydligt att barnfamiljerna, särkskilt de med många barn, belastas hårdare än andra familjer. Där- med uppfylls i varje fall inte Folkpartiets krav på en rättvis fördelningspolitik. Fru talman! Regeringen säger själv att denna poli- tik bygger på tre hörnstenar: sanering av statsfinan- serna, bekämpning av arbetslösheten och en rättvis fördelningspolitik. Jag tvingas tyvärr konstatera att resultatet inte på något av dessa områden är tillfreds- ställande. (Applåder) 0201502585302 N 2010-01-01 00:00:00 236867 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GI0948/#anf8