2349191 GI0947 Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:47 Onsdagen den 21 december 1994/95 47 1994-12-21 00:00:00 Partiledardebatt partiledardebatt 4FDFC018-18AD-47E6-9686-0B16F98D5A76 5 BIRGER SCHLAUG (mp) mp Fru talman! Ledamöter, ni på läktaren och alla ni som lyssnar på radio eller tittar på TV! Ofta när jag lyssnar på den politiska debatten blir jag förundrad. Ibland blir jag förskräckt, och ibland blir jag t.o.m. förbannad. Orsaken till detta är att jag och vi miljö- partister inte känner igen oss i mycket av den verklig- hetsbeskrivning som ges här i talarstolen. Vi känner ett främlingskap inför väldigt mycket av det som sägs. I den här talarstolen talas det mer om ekonomiska teorier än om människors liv. Vi som sitter här är ofta mer oroliga för fallande kronkurser än för fallande människor. Vi pratar ofta som om människan vore förminskad till en ekonomisk varelse, vars främsta uppgift här i livet är att vara en kugge i ett ekonomiskt hjul. När hade vi en debatt om vad som är de mänskliga värdena? När hade vi en debatt om människors läng- tan och behov av sammanhang? Jag tror att vi måste utgå från mänskliga värden och människors behov av sammanhang, frihet, kärlek, tid och trygghet när vi pratar ekonomi. För samhället är till för människor av kött och blod, inte för pengar. Vi måste lära oss att se kvalitativa värden och mål i stället för kvantitativa värden och mål. Det här kanske låter självklart, men det är det fak- tiskt inte i den här riksdagen. Här talar vi fortfarande om tillväxt mätt i kvantitativa BNP-termer i stället för att tala om livskvalitet och innehållet i det liv som vi lever. Fortfarande talas det mer om ekonomisk tillväxt än om mänsklig utveckling. Man kan få Nobelpris i ekonomi om man förklarar spelmodellen eller t.o.m. om man påstår att naturen är utbytbar mot annat kapital. Men man får inget Nobel- pris om man utformar en ekonomisk teori som bygger på människors lika värde och på de spelregler som naturen sätter, dvs. ekonomiska teorier som har global rättvisa och överlevnad som mål. Herr talman! Radiolyssnare och TV-tittare! Här i denna kammare har det fattats beslut under hösten som leder bort från det hållbara samhället. Jag är rädd att en majoritet under våren kommer att fatta beslut som också leder bort från ett solidariskt samhälle. I höstens uppgörelser har skattehöjningarna varit större på arbete och arbetstid än på miljöförstöring och energi. Det innebär att industriella kretslopp, återvinning av material, reparationer och underhåll - dvs. det som är grunden för ett kretsloppssamhälle - blir dyrare än i dag. Regeringens uppgörelse med Vänsterpartiet innebär steg bort från det uthålliga samhället. Ansvaret vilar mycket, mycket tungt på dem som har accepterat detta. Det är pinsamt för att inte säga tragiskt att behöva konstatera att EU-kommissionens ordförande Jacques Delors har större insikter om detta än Ingvar Carlsson och Gudrun Schyman. Jacques Delors och Miljöpar- tiet är i varje fall överens om en sak: skatteväxling är nödvändigt. Det är nödvändigt att sänka skatten på arbetstid och höja skatten på energi, råvaror och ut- släpp så att det blir ekonomiskt lönsamt för företagen att investera bort miljöförstöringen i stället för att investera bort människor. Jag vill också klargöra att Miljöpartiet de gröna inte kommer att delta i någon som helst uppgörelse med regeringen som innebär steg tillbaka på miljöom- rådet. Vi har inte fått ett sådant mandat från våra väljare. Det kanske andra partier har fått, men vi har inte fått det. Det är tragiskt att det finns partier som uppmuntrar den sämsta sidan hos Socialdemokraterna - t.ex. Vänsterpartiet då det gäller höjda avgifter på arbetstid och Moderaterna då det gäller sänkt bistånd. Men jag skall erbjuda Ingvar Carlsson en riktigt bra julklapp inför julen. Jag skall återkomma till det litet senare. Vad gör då regeringen - och för den delen även de borgerliga - för att minska arbetslösheten? Ja, inte skatteväxlar man. Och så håller man fast, likt en åder- förkalkad papegoja, med sitt envisa tjat om 40- timmarsveckan, som om 40 timmars arbetsvecka var en naturlag, det absolut optimala. Arbetslösheten är hög. Det finns igenting som ty- der på att den kommer att gå ner till något så när mänskliga nivåer. Det finns inga utredningar, vad jag har sett, som gör gällande att det någonsin i det mate- riellt mogna samhället, som det svenska, kommer att bli så mycket mer arbete än i dag. Tekniken, skatte- systemet och metoderna har förändrat förutsättningar- na på gott och ont. Bara för att arbetarrörelsen hade 40-timmarsveckan som mål kan man väl inte inbilla sig att tiden tog slut när man nådde dit. Detta vet Ingvar Carlsson och Bengt Westerberg och alla andra manliga partiledare. Men ändå blocke- rar ni sänkt normalarbetstid, och därmed gör ni inte det ni kan för att komma till rätta med arbetslösheten. Tvärtom blir ni skyldiga till onödigt hög arbetslöshet. Den som vet vad djup och bred arbetslöshet inne- bär i ett samhälle där så fruktansvärt mycket av män- niskors självkänsla hänger ihop med lönearbetet vet också att klyftorna ökar, att missbruket ökar, att vål- det ökar, att utanförskapet ökar och att främlingsska- pet ökar. Så länge ni inte stöder sänkt arbetstid är ni medskyldiga, och detta måste svenska folket få veta. Motvilligt har Socialdemokraterna nu tillsatt en ut- redning om sänkt arbetstid. Än en gång får vi frågan utredd, eller rättare sagt gömd i en utredning. Men nu skulle vi kunna enas om en kompromiss. Låt oss inrät- ta en kontrollstation vid nästa årsskifte: har inte den totala arbetslösheten minskats till 7 % eller möjligtvis 8 % före nästa årsskifte sänks helt enkelt normalar- betstiden fr.o.m. den 1 september 1996 till 35 timmar i veckan med siktet inställt på sextimmarsdagen. Vi är övertygade om att det leder till 130 000 nya jobb om bara ca 30 % av den frilagda arbetstiden fylls på med nya människor. Sänkt arbetstid är för övrigt den åtgärd som svens- ka folket tror mest på när det gäller att minska arbets- lösheten. Många kvinnoorganisationer har drivit frå- gan i tiotals år. Många kvinnoförbund har haft uppe frågan. Men gubbarna sitter som proppar. Kanske skall det nu lossa när även några manliga fackförbund börjar inse vikten av sänkt arbetstid. Jag vill fråga er här i kammaren, på åhörarläktaren och alla ni som lyssnar på radio och tittar på TV: Är det någon av er som i verkligheten i hjärtat tror att vi kan få full sysselsättning i vårt land om vi håller kvar vid 40-timmarsveckan? Är det någon som på fullt allvar tror det? Jag tror inte att det finns någon som, om man rannsakar sig själv, faktiskt tror på det. Herr talman! I valrörelsen talade vi mycket om skatteväxling och sänkt arbetstid. Men Miljöpartiet talade också mycket om den s.k. marknaden. Vi kräv- de spelregler för marknaden. Vi talade om införande av en valutaavgift och krävde att Sveriges nya rege- ring skulle ta internationella kontakter för att få till dessa spelregler. Vi fick stor respons. I opinionsmät- ningarna tappade Socialdemokraterna röster till just Miljöpartiet. I en TV-debatt hävdade Ingvar Carlsson att det var önskvärt och rimligt att hitta formerna för dessa spel- regler. Nu är Ingvar Carlsson statsminister. När tänker Ingvar Carlsson infria sitt löfte att ta internationella initiativ för att tygla marknaden och förse den med regelverk? Eller var det bara en valpastej, en taktisk finess för att ta tillbaka de väljare som var på väg till Miljöpartiet? Självfallet är det så att en stor statsskuld ökar den anonyma marknadens påverkan. Därför måste vi sanera budgeten. Det är självklart. Vi håller alltså med regeringen om att vi måste spara, eller skära ner, som det hette förr när man vågade använda orden litet mer rakt. Men hur tänker regeringen spara? Man säger att ingenting är heligt, och suktar på såväl det generella barnbidraget som att skära ner socialförsäkringssys- temen till 75 % rakt över. Detta slår fullständigt blint. Det slår både på oss som klarar av det och på dem som inte klarar av det. Vi som sitter här i riksdagen skulle säkert klara av det. Men det finns mängder med människor i Sverige som inte klarar av den typen av nedskärningar. Vi måste ha andra lösningar. Låt oss införa en brytpunkt i socialförsäkringssys- temen i stället för att skära ner till 75 %. Låt den ligga på ca 150 000 kr. Låt ersättningsnivån för den del av inkomsten som ligger under brytpunkten vara 80 % även i fortsättningen, men bara 40 % för den del av inkomsten som ligger över brytpunkten. Med vår modell har vi fortfarande kvar ett gene- rellt välfärdssystem som bygger på inkomstbortfalls- principen. Är Ingvar Carlsson villig att diskutera en solidarisk nedskärning, som vi vill ha, eller anser han att textilarbetaren i Vingåker eller undersköterskan i Ovanåker kan dra ner lika mycket som Ingvar Carls- son och jag? Tror inte Ingvar Carlsson att förståelsen för nedskärningar skulle bli större om man gör som Miljöpartiet föreslår? Låt oss också titta på barnbidraget. Det vore fel att minska barnbidraget lika för alla. Det finns många familjer som inte klarar det. Jämlikhetsidealen klarar det förmodligen inte heller, och de måste vi slå vakt om kanske ännu mer nu, när det börjar blåsa, än förr. Vi måste ändå titta på barnbidraget. Totalt måste staten betala ca 20 miljarder för barnbidraget varje år. Regeringen har sagt att man skall spara minst 3 mil- jarder på barnomsorg och familjepolitik. Ett sätt att se över det vore kanske att höja barnbi- draget och göra det skattepliktigt så att man får en bättre fördelningsprofil. Man skulle kunna utreda den frågan och se om det ligger någonting i en sådan lös- ning. Låt oss utreda den saken. Det finns naturligtvis också andra sätt att spara. Det militära försvaret är ett sådant område. Vi bör spara 8 miljarder fram till år 1998.Vi skulle också få en snabb och stor besparing om Spanien blockerade ett svenskt medlemskap i EU. Då skulle vi spara en hel del. Nu när Ingvar Carlsson går till julvila tycker jag att han skall fundera över att han kan bli den statsmi- nister som går till historien som den som påbörjade det nya. Ingvar Carlsson kan bli den som påbörjade skatteväxlingen, den som påbörjade kärnkraftsav- vecklingen och den som tog steget mot sextimmars- dagen. Ingvar Carlsson skulle gå till historien som en nytänkare och inte bara som förvaltare av en sönder- fallande modell. Miljöpartiets julklapp till Ingvar Carlsson är ett stöd om han vill bli den som går till historien som nytänkare. Det är ingen dålig julklapp. Vägen till framtiden går inte genom stora teorier. Vägen till framtiden går nog mer genom människors hjärtan. Finns modet, kraften och viljan finns det också en framtid. Men då måste vi börja tänka nytt och tänka om och tänka längre. (Applåder) 0987224899103 N 2010-01-01 00:00:00 236842 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GI0947/#anf5