2349190 GI0946 Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:46 Tisdagen den 20 december 1994/95 46 1994-12-20 00:00:00 Vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m.m. A3C78C10-51A4-43A4-B89C-A0DA10857270 3 ANNE WIBBLE (fp) fp Fru talman! Dagens betänkande från finansutskot- tet är på sitt sätt faktiskt historiskt. Tillsammans med de många återställare som riksdagsmajoriteten har röstat igenom här under hösten ger de en bild av en mycket kraftig vridning av politiken bakåt. Bakåt, snett åt vänster - det tror jag är en bra sammanfatt- ning av höstens arbete. Det är en politik som bär 60- och 70-talens prägel. Detta är inte vad Sverige behö- ver nu. Sverige behöver faktiskt motsatsen - en poli- tik som utgår från verkligheten som denna är nu på 90-talet och som den kommer att vara framöver. Den politik som förespråkas av riksdagens majori- tet av socialdemokrater och vänsterpartister har också många grundläggande ideologiska nackdelar från liberala utgångspunkter. Den förstör många viktiga valfrihetsreformer. Den sätter facket före individen i arbetslöshetsförsäkringen. Den slår sönder skattere- formens det skall löna sig att arbeta. Den har en orättvis fördelningsprofil. Den försämrar mycket kraftigt villkoren för enskilt och privat företagande. Därmed kan den inte lösa Sveriges ekonomiska pro- blem - den höga arbetslösheten och underskotten i de offentliga finanserna. Den tidigare borgerliga regeringen hade lagt en god grund för en återhämtning, så att de här obalan- serna kunde börja tas bort. Återhämtningen inleddes, och det framgår bl.a. av betänkandet och KI:s rapport, redan förra året och tog rejäl fart i början av det här året. Sysselsättningen har ökat med uppemot 80 000 personer, och de offentliga underskotten har börjat reduceras. I Konjunkturinstitutets senaste rapport beräknas underskottet i hela den offentliga sektorn för 1994 vara nere i 157 miljarder kronor. Det är förvisso mycket pengar, men det är väsentligt mindre än tidi- gare. Regeringens åtgärder har ju ännu inte trätt i kraft, så detta är effekten av den tidigare politiken. Därefter har regeringen föreslagit mycket kraftiga skatteökningar, främst för företagare men också för hushållen. Folkpartiets huvudpoäng är att en sådan företagarfientlig politik också är sysselsättningsfient- lig. Därmed blir den också välfärdsfientlig. Skatte- höjningarna och återställarna, framför allt på arbets- marknaden, motverkar uppkomsten av nya jobb - men nya jobb är vad vi behöver. Då blir det också svårare att stabilisera den offentliga skulden, och det blir svårare att skapa förtroende hos medborgarna för att välfärdspolitiken fungerar som avsetts. Enligt Konjunkturinstitutet nu i december ökar sysselsättningen nästa år och 1996 med ungefär lika mycket som i år, alltså med ungefär 80 000 personer per år. Det innebär under de två åren en ökning med 160 000 personer. Denna ökning är naturligtvis bra, men den är på tok för liten - och dessutom under en kraftig konjunkturuppgång! Det är nu under några år som Sverige behöver ca 500 000 nya jobb. Detta illustrerar bara vad jag och många andra tidigare har sagt, nämligen att regeringens politik inte klarar job- ben. KI:s decemberprognos är också mera pessimistisk om tillväxten. Även bortsett från tekniska förändring- ar blir tillväxten enligt KI i år, nästa år och 1996 lägre än man tidigare trott. Detta sker trots att omvärldens tillväxt väntas bli högre. Förut låg Sverige ungefär i nivå med omvärlden. Men nu ligger vi sämre till enligt KI. Det som har skett här hemma är just att den soci- aldemokratiska regeringen har lagt fram sina förslag - en mängd skattehöjningar och återställare samt ett fåtal besparingar. Trots bättre konjunkturer i omvärl- den, trots ett godkänt GATT-avtal och trots ett svenskt ja till EU i folkomröstningen blir effekten att Sverige har sackat efter. Slutsatsen att den socialde- mokratiska politiken är fel ligger naturligtvis mycket nära till hands! Jag vill fråga Jan Bergqvist, ordföranden i fi- nansutskottet: Hur kan höjda arbetsgivaravgifter, höjda skatter på nya satsningar i företagandet, höjd marginalskatt för enskilda näringsidkare och en åter- gång till den gamla stelbenta arbetsrätten skapa fram- tidstro och optimism hos företagare? I andra länder menar man tvärtom - att höjda skatter av det här slaget och en krångligare arbetsrätt av det här slaget ger färre jobb. I EU:s vitbok t.ex. uppmanar man till sänkta arbetsgivaravgifter just för att få fler jobb. Varför, Jan Bergqvist, tror ni socialdemokrater att det fungerar precis tvärtom i Sverige? Regeringens företrädare brukar på denna fråga svara att det är så viktigt att få ned budgetunderskott och räntor att vissa skattehöjningar måste accepteras. Jag tror också att vissa skattehöjningar kan godtas, men inte av den omfattning och inte med den inrikt- ning som nu föreslås. Det handlar om ungefär 50 miljarder kronor, motsvarande 3 % av BNP. En bud- getsanering med så mycket av skatteökningar skapar helt enkelt inte förtroende. Det finns många bevis för detta. Att politiken är fel framgår faktiskt också av att räntorna inte har sjunkit. Valrörelsen var ju full av uttalanden om "de farligt höga räntorna". Göran Pers- son hävdade att bara det blev en socialdemokratisk regering och en socialdemokratisk politik, så skulle räntorna sjunka. Nu har vi en socialdemokratisk rege- ring och en socialdemokratisk politik. Vi har fått bort osäkerheten om EU-medlemskapet genom vårt ja i folkomröstningen. Men räntorna är lika höga som i somras. De svenska långräntorna är fortfarande nästan 3,5 procentenheter högre än de tyska. Jag anser att detta visar att långivarna inte tror på Perssons politik. Jag förmodar att Göran Persson och Socialdemokra- terna har en annan förklaring - men vilken? Varför är de svenska räntorna enligt Socialdemokraterna fortfa- rande 3,5 procentenheter högre än de tyska? Fru talman! Kommunernas ekonomi har diskute- rats mycket under senare år. Liksom många andra har kommunerna lidit av sjunkande inkomster. Rationali- seringar och effektiviseringar har blivit nödvändiga för att man skall kunna klara vård, omsorg och ut- bildning. Den borgerliga regeringen gav kommunerna viktiga instrument för att klara av detta, framför allt statsbidrag i en påse och möjlighet till mer anbud och konkurrens. Nu är påsens framtid oklar. De privata alternativen, som ger konkurrens och effektivitet, håller regeringen på att stoppa. Då blir det svårare för kommuner och landsting att klara viktiga väl- färdsuppgifter. Just nu pågår i stället skatteökningar i kommuner- na om sammanlagt mer än 4 miljarder kronor. Det löser inga problem. Risken är snarare att det, om man väl har slagit in på den vägen, är alltför lätt att fortsät- ta. Dessutom håller Socialdemokraterna nu på att dra in pengar från kommunerna - i smyg. Kommunför- bundet har dock upptäckt detta och räknat ut att det för nästa år handlar om ungefär 1,3 miljarder kronor och för åren framöver om ytterligare 4,5 miljarder kronor i minskade kommunala inkomster på grund av statliga beslut. Det där med att dra in pengar från kommunsektorn var väl knappast vad Socialdemokraterna gick till val på. Tvärtom utlovades det från många prominenta s- talesmän att kommunerna minsann skulle slippa in- dragningar. De skulle få växa med både 1 och 2 % om Socialdemokraterna vann valet. Det kan man inte säga att man skall återkomma till fram på vårkanten, därför att det är nu - den 1 januari 1995 - som kommunerna blir av med pengarna. Jag vill faktiskt, Jan Bergqvist, veta varför ni sviker löftet till kommunerna. Och hur blir det med de utlovade pengarna till Göteborg - 0,5 miljarder kronor har Göran Persson utlovat. Såvitt jag vet har inga pengar utbetalats. Hur blir det med de pengarna? Fru talman! Några av de få riktiga besparingarna i dagens betänkande gäller barnfamiljerna. Det är gans- ka många besparingar. Vårdnadsbidraget avskaffas. Flerbarnstillägget reduceras, likaså bidragsförskottet. Dessutom aviseras en utredning som skall dra in yt- terligare 3 miljarder kronor från barnfamiljerna. Sammanlagt handlar det om ungefär 8 miljarder kro- nor som skall tas från barnfamiljerna, utöver de höjda skatter och högre boendekostnader som ju drabbar alla hushåll. Socialdemokrater och vänsterpartister anser tydli- gen att detta är rättvist. Folkpartiet anser inte det. Tvärtom visar de fördelningspolitiska studier som vi genomförde och de beräkningar som under hösten har gjorts av olika familjeekonomer att barnfamiljerna, särskilt de med många barn, har mindre marginaler än de flesta andra. En rättvis fördelningspolitik borde alltså belasta barnfamiljerna mindre än andra familjer. Det vore därför på sin plats om Jan Bergqvist eller Göran Persson kunde tala om för oss om de minsk- ningar i barnbidragen som nu diskuteras ingår i de 3 utredningsmiljarderna eller om det finns något utöver de förslag som finns i dagens proposition och betän- kande. Fru talman! Som framgår här tycker jag att rege- ringens politik både sviker löftet till de arbetslösa och har en orättvis fördelningsprofil. Det viktiga är natur- ligtvis att man så allvarligt sviker löftet till de arbets- lösa och dömer många av dem till fortsatt arbetslöshet genom att försämra villkoren för företagande och nya jobb. En bättre politik finns beskriven i reservation 1, där de tidigare regeringspartierna redovisar sina rikt- linjer för den ekonomiska politiken. Det handlar fram- för allt om att skapa bra villkor för företagande och nya jobb, om att ersätta vissa skatteökningar med besparingar, om att skärpa finanspolitiken och få ned räntorna och om att uppmuntra konkurrens och valfri- het. Detta ger, enligt min uppfattning, en bra grund för en fortsatt ökning av sysselsättningen, en minskad arbetslöshet, lägre räntor, ett minskat upplåningsbe- hov och därmed också en stabil bas för viktiga väl- färdsuppgifter inom vård, omsorg och utbildning. Fru talman! Jag står givetvis bakom alla reserva- tioner som jag har undertecknat. För tids vinnande tänker jag dock bara yrka bifall till reservationerna 1, 45 och 95. 0201502585302 N 2010-01-01 00:00:00 236641 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GI0946/#anf3