2349187 GI0943 Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:43 Torsdagen den 15 december 1994/95 43 1994-12-15 00:00:00 (forts. från 10§) Vårdnadsbidraget. Garan- tidagarna. Enskild barnomsorg. (forts. SoU8) 63172AC4-04FC-4597-81F9-01D07014436D 8 Statsrådet ANNA HEDBORG (s) s Fru talman! Den borgerliga regeringen lyckades på sluttampen av sin regeringstid enas om ett vård- nadsbidrag för barn i åldern 1-3 år. Jag skall strax beröra de olika argumenten mot vårdnadsbidraget som vi socialdemokrater och flera med oss brukar framföra. Jag vill inledningsvis ändå påtala det häpnads- väckande i att en regering som var medveten om ett skenande underskott i statens finanser beslutar sig för att införa en ny och mycket kostsam reform som ef- terfrågats av få. Trots att reformen var kostsam var det ändå fråga om nålpengar till dem oftast redan tidigare hemmavarande kvinnor som fick del av re- formen. Dessutom var systemet så konstruerat att den som verkligen var hemma och tog hand om sina barn som mest fick behålla ca 1 600 kr efter skatt. Den som hade en barnflicka anställd fick däremot i praktiken behålla hela vårdnadsbidraget, eftersom det var för- enat med en avdragsrätt för styrkta barnomsorgskost- nader. Bäst utbyte av vårdnadsbidraget fick alltså den som inte själv var hemma hos sina barn utan överlät detta på en annan person. När jag har funderat över vårdnadsbidraget har jag utgått från att meningen var att det skulle vara tvärtom. Förespråkarna för vårdnadsbidraget brukar fram- hålla att vårdnadsbidraget ökar valfriheten. Jag frågar mig: För vem? Vilken valfrihet får en ensamstående mamma genom ett vårdnadsbidrag på 1 600 kr? Hon måste i praktiken förvärvsarbeta för att försörja sig och sitt barn. För att göra det måste hon ha tillgång till en bra barnomsorg som, om hon skall ha råd med den, fi- nansieras av samhället. Men om hon har en sådan barnomsorg får hon inte med den konstruktion som stödet har, något vårdnadsbidrag. Hon kan inte ens förkorta sin arbetsdag från åtta till sex timmar, efter- som barnomsorg mer än 30 timmar per vecka innebär att inget vårdnadsbidrag lämnas. Ökar valfriheten för den förvärvsarbetande kvinna som är gift eller sambo? Ingen kan få mig att tro att ett vårdnadsbidrag på 1 600 kr per månad är något alternativ till en normal förvärvsinkomst som i prakti- ken uppgår till det mångdubbla. Inte heller hon kan för övrigt förkorta sin arbetstid från åtta till sex tim- mar. Nej, valfrihet ger vårdnadsbidraget bara den som redan har valfrihet. Vårdnadsbidraget gynnar främst de familjer där mannen är högavlönad och där kvin- nan därför redan har möjlighet att vara hemma, och så förstås de familjer som har ekonomiska möjligheter och lust att anställa hemhjälp. Fru talman! Göte Jonsson och Alf Svensson talade mycket om familjen. Jag förmodar att de inte menar bara den familj som består av mamma, pappa, barn, med mamma hemma. Ingen ifrågasätter att det vi gör i familjen för våra barn tillhör det viktigaste i livet. Det kan också vara ett svar och en hälsning till Lena och Madelèn. Det gäller för dem och för alla andra, också dem som väljer eller måste förvärvsarbeta, att det vi gör för våra barn är det värdefullaste vi gör. Det är i själ- va verket prislöst. Det är alltså inte värdet av det som görs för barnen som mäts i om det finns ett vård- nadsbidrag eller inte. Jag tycker att det är en svår fråga att avgöra om man skall ha ersättning för det värdefullaste man gör för sina nära och kära. Det är inte självklart. Men om man skall ha ersättning bör den vara rejäl. Annars blir det en kvinnofälla. Manssamhället har alltid gillat nålpengar. Då slipper de, männen, och så tycker de dessutom att de har gott samvete. Vårdnadsbidraget är alltså ett hot mot den jäm- ställdhet som vi trots allt har uppnått i Sverige. På jämställdhetens nuvarande ståndpunkt riskerar också långa tjänstledighetstider att hota utvecklingen. Om man gör en längre tids uppehåll i sitt förvärvsarbete - tre år, eller troligare 5-6 år, eftersom en mycket hög andel väljer att skaffa barn med kort mellanrum - är det svårare att återgå till tidigare arbetsuppgifter. Arbetslivet förändras så snabbt att tidigare utbild- ning och yrkeskunskaper under den tiden till stora delar har blivit inaktuella. Det är inte bara ett problem för dem som skall gå tillbaka till sitt arbete utan i hög grad också för de arbetsgivare som under tiden har skolat in en ny medarbetare, som kanske måste lämna sitt arbete. Det har förvånat mig att de borgerliga partier som så ofta brukar gå arbetsgivarnas ärenden verkligen har varit beredda att medverka till detta. Kan det tänkas bero på att vårdnadsbidrag och långa tjänstledigheter för småbarnsmammor riskerar att helt befria arbetsgi- varna från att behöva ta hänsyn till att vissa anställda har småbarn som kräver viss hänsyn i arbetslivet? Det finns starka skäl att stödja föräldrarna under de första viktiga åren. Men då skall det vara ett stöd som verkligen ger valfrihet. Föräldraförsäkringen fyller den funktionen på ett sätt som är helt överlägset vårdnadsbidraget. Hade det ekonomiska läget varit ett annat hade vi byggt ut föräldraförsäkringen ytterligare. Även om det inte nu är möjligt så finns målsättningen kvar. Jag hoppas att vi skall kunna förverkliga det så småning- om. Men nu är den stora uppgiften att sanera statsfi- nanserna. Av de reaktioner att döma som vi på Socialdepar- tementet har fått på förslaget att från garantidagarna räkna av uppburet vårdnadsbidrag är det uppenbart att garantidagarna är viktiga för föräldrarna. De är vikti- ga främst i den meningen att de ger rätt till ledighet från arbetet. Det var också det främsta skälet till att vi har föreslagit att de skall återinföras. Jag är glad att utskottet dessutom har hittat en praktisk och rimlig lösning som gör att föräldrarna inte går miste om denna sin rätt till ledighet. En annan viktig del i det utskottsbetänkande som behandlas i kammaren i dag gäller den s.k. barnom- sorgslagen, som ju rätteligen är en del av socialtjänst- lagen. Det förslag till lydelse av 18 § som var avsedd att träda i kraft den 1 januari 1995 innebar att kom- munen i själva verket skulle fungera som betalnings- förmedlare av skattemedel till enskilda verksamheter. Vi accepterar enskilda verksamheter. Vi tror att de kan berika barnomsorgen och bidra till en positiv utveckling. Men vi kan inte acceptera att kommunen genom en absolut skyldighet att ge bidrag till enskild barnomsorg i praktiken fråntas möjligheterna att pla- nera och ansvara för verksamheten. Det är min och regeringens uppfattning att det är kommunerna som måste ha det övergripande och totala ansvaret för planering, kostnadsutveckling och inte minst tillsyn av kvalitet i hela den offentligt fi- nansierade barnomsorgen. Utskottet delar glädjande nog denna vår uppfattning. Det beslut som riksdagen nu skall fatta med an- ledning av socialutskottets betänkande nr 8 innebär att vi återgår till en familjepolitik som för familjerna ger verklig rättvisa och valfrihet samtidigt som besluten medverkar till saneringen av Sveriges ekonomi. Många förslag som måste läggas fram framöver riske- rar att kännas smärtsamma långt in i hjärterötterna, men dit hör inte det här förslaget. 084783547505 N 2010-01-01 00:00:00 236129 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GI0943/#anf8